Jag fortsätter skriva

Idag träffade jag min förläggare Lena och förlaget vill att jag kör vidare på det nya skrivprojektet. Jaha, så nu vet ni det.

Efter att ha hållit på med det tidiga 1600-talet är det både spännande och läskigt att ge mig på en helt ny, historisk tid, betydligt mera nutid. Man kan tycka att det borde vara lättare att skriva om historia som ligger närmare men så enkelt är det inte. Ju närmare i tiden berättelsen kommer, desto fler detaljer har du tillgång till och läsarna har också mycket mer koll på det du skriver om. Därför vill jag hävda att det är minst lika svårt att skriva om t.ex. 1980-talet som om 1600-talet.

Ifall ni undrar vad det är för berättelse jag jobbar med så kommer det mer information efter hand.

Förutom att jag faktiskt skrev ett ganska långt stycke på nya berättelsen tidigt i morse så håller jag på och förbereder föredraget nästa torsdag hemma i Björsäter. Jag har plockat fram ett antal bilder och jag hoppas få hjälp med att hitta fler. De här historiska bilderna är förstås bara intressanta för människor som kan sitt Björsäter men lugn. Jag kommer inte att stå och prata om detaljer på bilderna utan bara använda dom som exempel på generella förändringar under historiens gång.

Måste bara få dela med mig av det här fantastiska flygfotot från 1930.

Flygfoto 1930.jpeg

Det räcker nästan med den här bilden för att illustrera några av sakerna jag kommer att prata om:

  • Minnet från digerdöden (syns hur tydligt som helst på bilden)
  • Varför har vägarna flyttat på sig?
  • Kvarnar, logistik och annat praktiskt
  • Kvinnan som rodde på torra land
  • Freden, vaccinet, potäterna och några andra småsaker som förändrade landet
  • Järnvägen och några följder man kanske inte tänker på

Se nu till att komma nästa torsdag 22/11 klockan 19 till Träffpunkten i Björsäter. Jag tror det kan bli rätt spännande. Och det säger till och med jag som ska prata.

Annonser

Snart blir det föredrag

Nu finns programmet för Östergötlands Bokmässa på nätet och i en tidning som bland annat finns på vartenda bibliotek i hela Östergötland, vilket som bekant är en väldigt betydelsefull del av den civiliserade världen. Av den ociviliserade också, när jag tänker efter. Här har ni länken till programmet på nätet.

Som ni ser kommer jag att avsluta dagens program på Stora scenen klockan 15.30 med att prata om Lövberga. Exakt vad jag ska prata om har jag som vanligt ingen aning om, men det brukar lösa sig. Innan dagen har gått så långt har ni förstås kommit förbi mitt bord och köpt på er lite böcker, antar jag.

Men innan dess kommer jag till biblioteket i Mönsterås söndag 25/11 klockan 14 och förstås hem till Björsäter torsdag 22/11. Tiden i Björsäter är som vanligt 19.00, inträdet är gratis och man kan köpa världens godaste fika för en peng som är så löjligt liten att man kan tro att man hamnat i fel årtionde. Fikat är dessutom bakat av äkta Björsäters-tanter och i det fallet använder jag ordet ”tant” i dess allra kärleksfullaste betydelse. Ni vet den där sortens tanter som gör att man plötsligt känner att det där med att bli äldre nog inte är nåt större problem i alla fall, oavsett om man är man eller kvinna.

Hemma i Björsäter kommer jag förstås prata en del om den femte och avslutande delen i Lövberga-serien (En ensam färd, kommer vecka 15 nästa år). Jag kommer förmodligen inte att kunna hålla mig utan jag kommer att berätta lite om mitt pågående projekt, om nu inte förläggare Lena sågar det fullständigt när vi träffas nästa vecka.

(Jag kunde inte låta bli att höra av mig till redaktör Åsa och höra hur det gick med femte boken. Hon hade börjat läsa och tyckte att det var en fin berättelse och som vanligt hade hon väldigt lite kommentarer. Puh, sa jag)

Jo, sen var det alltså så att det fanns önskemål att jag skulle prata om den lokala geografin ur ett historiskt perspektiv, så det ska jag förstås göra. Men jag tänker förstås göra det på ett sätt som gör det intressant även för icke-Björsätersbor. Så det kommer att bli lokala exempel på företeelser som är intressanta för alla.

Till exempel kommer jag att prata lite om ett fastighetsnamn som verkar rätt alldagligt men som möjligen bär på ett minne av digerdöden. Jag kommer nog också att slå ett slag för den historiska promenaden, ett enkelt nöje som kan ge många spännande tankar. Historien finns ofta närmare än man tror.

Hoppas vi ses!

Författaren på film

Jag hade alldeles glömt bort att när jag pratade för Rotary City i Göteborg under mässdagarna så filmade dom mitt lilla anförande. När jag sökte efter ett klipp från förlaget råkade jag hitta detta.

Det är inspelat på fredagsmorgonen på Comfort Hotel vid Skeppsbroplatsen och jag gör som jag brukar, jag börjar på en punkt som är förberedd men sedan improviserar jag mig fram hejdlöst. Det brukar bli ganska bra, tycker jag.

Gott och blandat onsdag

Jag är lite glad så där i största allmänhet för det verkar som att Lövberga-serien säljer bättre och bättre. Den senaste tiden har alla fyra böckerna legat bra till på Adlibris pockettopp för historiska böcker och ikväll dök den här bilden upp från Eksjö bokhandel.  Som etta på pocketlistan för oktober hittar man ”Ett fjärran krig”, minsann. Nu tänker jag inte sluta mitt dagjobb bara för att jag sålt bra i Eksjö (med omnejd!!) men eftersom de fyra kvinnorna som driver bokhandeln ligger i det absoluta toppskiktet bland Sveriges trevligaste bokhandlare så känns det extra trevligt.

45192619_2121858797826543_6102282344381546496_n

Helt oväntat blev jag bjuden att prata på Ölands litteraturvecka som infaller i slutet av april nästa år. Jag tackade förstås ja, inte minst för att jag därmed kan beta av det enda landskapet i Sverige jag aldrig har varit i och få betalt samtidigt 🙂 Alla Lövberga-läsare och historieintresserade på Öland och i Kalmar/Nybro-området kan boka in kvällen den 25/4 redan nu.

Jag har ännu inte fått någon respons från redaktör Åsa på manuset till femte boken. Men det var knappt jag hann kyla ner tangentbordet förrän förläggare Lena hörde av sig och ville boka in en lunch för att prata manusidéer. Jösses, liksom. Vill väl till att jag börjar göra lite allvar av idén jag gått och grunnat på.

Och så ska jag skriva ihop ett föredrag till besöket i Björsäter om några veckor. Just, jag är ju på biblioteket i Mönsterås söndag 25/11 klockan 14 också, men då blir det lite mer traditionellt föredrag.

De senaste dagarna har jag varit i London med sönerna. Jag vill direkt undanröja alla spekulationer: London-besöket hade ingenting med något skrivande att göra!

Vi ägnade oss åt att vimsa runt i staden, trängas med de andra turisterna, äta mer eller mindre bra mat och inte minst åka dubbeldäckare. Ett oslagbart sätt att ta sig fram och titta på sevärdheterna, rekommenderas verkligen. En eftermiddag tog vi en buss i närheten av hotellet och buss-hoppade några timmar. Jag kunde förstås inte låta bli att berätta en del om Wellington, Nelson och annat historiskt.

Och så var vi inne på Harrods. Herrejävlar säger jag bara. Jag har alltid tyckt att NK här i Stockholm är lite väl snobbigt för mitt enkla ursprung men jag är beredd att ta tillbaka och be om ursäkt. Jämfört med Harrods är NK bara aningen snitsigare än Gekås i Ullared 😉

Fyra veckor kvar!

Klockan 19 torsdag 22/11 är det dags igen, jag kommer hem till Björsäter och Träffpunkten. Jag fick en fråga om hur man får tag på biljetter men det är bara att komma. Det är gratis men man kan köpa kaffe och hembakt fikabröd för en blygsam peng. Intäkterna går oavkortat till hembygdsföreningen.

I år fanns det önskemål att jag ska prata om lite historisk geografi och jag lovar att det ska bli njutbart även om man inte kan varenda vägkrök kring Björs. Jag ska förstås också berätta om avslutningen av Lövberga-serien och kanske att jag också säger något om vad som kanske blir en ny bok.

Och så säger jag det igen: Det är tillåtet även för yngre att komma. Likaså går det bra att komma även om man inte har anknytning till Björsäter. Det har till och med kommit folk från Åtvid utan att ha tagit någon allvarlig skada.

Där gick manuset iväg

Söndag den 21:e oktober 2018 klockan 20:57 gick manuset iväg till redaktör Åsa. Jag skrev färdigt det sista kapitlet nu ikväll, sedan läste jag igenom de två sista kapitlen och gjorde lite ändringar (det jag kallar ”redigering” 🙂 ) Sedan kompilerade jag från mitt skrivprogram Scrivener till Word-format och scrollade igenom texten där. Word är ett hopplöst program att arbeta med ett manus i men det har en väldigt bra stavnings- och ordkontroll. Jag tror jag rättade ungefär ett tjog dubbelskrivningar, alltså när samma ord står två gånger i rad. Om jag till exempel skriver ”Han bar en mössa” och sedan ändrar mig till ”en hatt”, då blir resultatet lätt ”Han bar en en hatt”.

Nu dröjer det ett tag innan redaktör Åsa gått igenom texten med mördarpennan i hand men tills dess har jag författarsemester.

Är ni nyfikna på hur det blev?

Då kan jag berätta att titeln landade på ”En ensam färd” och att dom orden återfinns i slutet av det som just nu är kapitel 28 och det är en kvinna som säger orden.

Manuset är på 108.271 ord inklusive slutordet som är på 901 ord. Det är trettio kapitel  men det sista kapitlet är en epilog som utspelar sig sjutton och ett halvt år efter den egentliga berättelsens slut. Epilogen utspelar sig i en svensk stad där jag har bott och i en mycket känd byggnad. Tidpunkten är dagen efter en av de märkligaste händelserna i svensk historia. Glasklart så långt.

I den femte boken kommer vi att bege oss till två nya länder i Europa. På ena stället dyker det upp en historisk person som är välkänd, inte minst eftersom han gjorts odödlig i en av litteraturens mest berömda romaner och sedan i ett stort antal filmer baserade på boken.

Även i den femte boken finns det med en sällsynt vidrig händelse som inträffat på riktigt. Händelsen inträffade den 20:e juni 1636 på det stora torget i den stad som numera är den tredje största i ett av de två nya länderna i boken. Man kan nog säga att den typen av händelser var vanliga på sin tid men på grund av en av deltagarna blev den särskilt vidrig. Händelsen beskådades bland annat av en av den tidens absolut mäktigaste män och av en ung engelsman som skrev ner en skildring i en bok som egentligen handlade om något helt annat.

För att göra saken ännu klarare kan jag berätta att det finns med ett utvecklingssamtal, ett stycke om att bränna hushållsavfall i trädgården, några resor i små båtar varav två på vatten jag själv färdats på, en vårdnadstvist, några brev med omskakande innehåll, ett berömt fältslag som ni kan se en bild av i vinjetten till min blogg och slutligen en skildring av hur man nog inte ska göra när man hugger tyrved. Ja, det heter tyre där jag kommer ifrån. SAOB påstår att det heter töre men vad vet Svenska Akademien om skogsbruk?

Sånt som inte funkar framför elden

Något av det bästa jag fick med mig från gymnasieåren var litteraturhistorien, vilket kan verka motsägelsefullt med tanke på att jag gick naturvetenskaplig linje. Den ena orsaken till detta var vår lärare i svenska, en liten tant som hette Birgit Flood. Hon såg ut att vara bra mycket äldre än sina gissningsvis något-år-kvar-till-pensionen och hon var så mager att hon mycket väl kan ha haft blyinlägg i skorna för att inte föras bort med vindarna i det alltid blåsiga Linköping, staden där folkhumorn envist hävdar att när två cyklister möts kan bägge ha motvind. Den andra orsaken var mina klasskamrater som till skillnad från mig alla kom från hem med studietraditioner lika stenhårda som Östgötaslättens lerjordar. Vi var kort sagt en plugg-klass från helvetet och få ämnen lämpar sig så bra för det som litteraturhistoria.

Efter gymnasiet fortsatte jag av bara farten att tugga mig igenom en rejäl bit av världslitteraturens paradnummer. På köpet blev jag smått bildad, ett allvarligt handikapp i vår moderna värld.

Nåväl. Efter att under ett drygt decennium ägnat mig åt att skriva berättelser i mycket större utsträckning än att läsa dom (med undantag för historisk facklitteratur och sjökrigsromaner) fick jag för en tid sedan för mig att lyssna på de senaste årens August-pristagare i den skönlitterära klassen.

Utan att kommentera enskilda fall har jag hittills skummat igenom en vinnarroman och givit upp en halvvägs. Berättelserna har inte gripit tag i mig det allra lilla minsta. Jag har funderat på varför jag inte gillade dom.

Jag skulle kunna säga att jag inte orkar med när författare skriver intellektuellt för att visa att dom är intellektuella i den där skitnödiga betydelsen som när det kommer till kritan alltid går ut på att man anser sig lite bättre. Eller att en massa litterära konstruktioner aldrig så skickligt staplade inte hjälper när karaktärerna inte orkar ta klivet ut ur texten.


Jag älskar att läsa högt för mina grabbar. Jag har gjort det ända sedan dom mest tuggade på böckerna och jag hoppas få fortsätta ett bra tag till. Det är redan några år sedan jag högläste mig igenom alla Harry Potter-böckerna, naturligtvis med röster åt de olika karaktärerna inspirerade från filmerna. Favoritboken i somras var De tre musketörerna (för andra gången), en bok skriven 1844 och späckad med högtravande språk. (Grabbarna är 9 och 11)

Det jag ser hos dom när jag läser något som verkligen är bra och precis det jag saknade hos August-pristagarna är att en riktigt bra berättelse ska funka framför lägerelden.

Det är många som har sagt att ljudboksrevolutionen egentligen är ett steg tillbaka fast med modern teknik. Att LÄSA en berättelse har den breda massan bara kunnat göra i några få århundraden medan vi har LYSSNAT på berättelser ända sen vi blev människor.

Tungfotade gestaltningar av det politiskt korrekta, navelskådande utforskningar av det egna själslivet, kliniskt intellektuella betraktelser av sådana där känslor som även riktiga människor har… Sånt kanske vinner litteraturpriser men det funkar inte framför elden. Det gjorde däremot scenen i De tre musketörerna när vännerna under belägringen av La Rochelle slår vad om att kunna inta sin frukost på fientligt område. Grabbarna gapskrattade och lyssnade flera gånger.