Hemåt igen!

Till min stora glädje är jag även i år välkommen hem till Björsäter. Onsdag den 20 november tycker jag du ska boka in redan nu och platsen är som alltid Träffpunkten. Här har du vägbeskrivningen i Google Maps och så behöver vi inte diskutera den saken mer.

Vi har inte bestämt programmet än men det jag själv funderar på är att dra igång den stora historiemaskinen och göra en riktig stand-up history. Jag stoppar helt enkelt ner näven i den stora säcken med fantastiska händelser/personer/märkligheter och låter dig ta del av min passion för historia. Det brukar bli ostyrigt, improviserat, tänkvärt och rent förbannat roligt.

Som alltid är fikat världsklass och så prisvärt att om du slår upp ordet prisvärt i Svenska Akademiens Ordbok (länk till en grej Akademien i alla fall lyckats med) så kommer du till en bild av fikat som serveras den här kvällen. Jag lovar.

Tiden är som alltid 19.00 och jag brukar hålla på ungefär en Göran Redin-timme, vilket vanligen betyder minst en och en halv vanlig timme.

Välkomna!

Annonser

Sommarhälsningar

Nej, jag kan inte klaga på nästan någonting. Det skulle möjligen vara de små flygfäna som piper omkring runt huvudet där jag sitter på altanen till en bungalow på den thailändska ön Koh Tao. Möjligen det, alltså.

Jag är här på semester med sönerna och vi har det sammanfattningsvis rätt bra. Solen skiner, det är ögonbedövande grönt runtom och värmen är behaglig. Dessutom har jag hittat tillbaka till skrivandet, vilket kanske kan glädja några.

Jag hade förstås en ambitiös plan att få fart på skrivandet under semestern men som alla riktigt bra planer sket den sig förstås inledningsvis. Jag hade fortfarande en som jag tyckte bra ingång till min berättelse men ingen utgång. Tänk er en sån där labyrint som fanns i tidningens barnbilaga förr i världen, man skulle leta reda på vilken av ingångarna som ledde in till mitten. Mitt problem att jag hade bara en ingång och den var inte i närheten av att leda till någon vettig slutpunkt.

Men så fick jag en idé och jag tänker inte avslöja vad den gick ut på, bara att den har med ett medicinskt tillstånd att göra. Jag hade en tid, en miljö, några karaktärer och utkast till en handling men det viktigaste saknades, nämligen svaret på den stora frågan VARFÖR. VARFÖR skulle mina karaktärer göra det jag ville att de skulle göra? Det spelar ingen roll hur bra man gör allt annat som författare, om inte läsaren accepterar det som driver karaktärerna så är det kört. Men nu har jag hittat en motivation som fungerar så nu kan jag jobba med allt det andra.

Nu har jag kommit så långt att jag har slängt (tror jag i alla fall) den prolog som var inkörsporten till den aktuella tiden och hela historien. Jag har skrivit ungefär 10 % av det jag planerar ska bli färdig textmassa. Och så har jag redan tagit reda på en massa konstiga fakta.

AGA_1771

Det här är en AGA-radio modell 1771. År 1948 kunde man köpa en rykande färsk sådan för 641 kronor vilket motsvarar drygt 12.000 kr i dagens penningvärde. Men så var det en toppmodell också.

Jag vet också att Horst Wessel sköts till döds i sin lägenhet på Grosser Frankfurter strasse 69 i Berlin 1930. Wessel var nazist och innan han dog skrev han texten till det som blev Horst Wessel-lied och något av Tysklands inofficiella nationalsång under perioden. För honom kanske det inte var så smart att bo i stadsdelen Friedrichshain som var en av Berlins starkaste kommunistfästen men för mig passar det utmärkt. Jag bestämde raskt att en av mina karaktärer fick födas på Voigtstrasse 137, några kvarter bort på tvärgatan till Grosser Frankfurter strasse (Idag Frankfurter Allee)

Jag har också läst på en hel del om nummersändare, ett fenomen som fortfarande existerar men som var vanligare under kalla kriget. Ett exempel på en tyskspråkig sådan kan man avnjuta HÄR.

Ifall ni inte visste det så hette chefen för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten fram till juni 1952 Matvej Vasiljevitj Sacharov och han var då gift för andra gången med en kvinna som hette Vera Nikifforova (viss reservation för den transkriberade stavningen)

Jag har tillåtit mig att bestämma vilka som bodde på Trädgårdsgatan 12 i Åtvidaberg sommaren 1952. Detta har jag kunnat göra med viss trygghet eftersom adressen inte existerar 🙂

Slutligen kan jag numera en del om svenska frivilliga i Finland under kriget och jag har hedrat en man från mitt förflutna, en man som dog för ett antal år sedan men som gjorde stort intryck på mig när jag var pojke. Mannen ifråga är med på den här bilden av Björsäters sportklubb 1946-47. För er som känner mig från Björsäter kan jag avslöja att det faktiskt inte är han som står på knä till vänster i bild. Fick ni något att fundera på.

1946-1947

Funderingar

Jag gick på gymnasiet i Linköping, på det sedan länge nerlagda St Lars. Ni vet, det som låg inklämt mellan Vistvägen, Hamngatan och Valhallagatan och som en gång i en grå forntid hette Risbrinksskolan. Jag kom utifrån landet och hade vuxit upp i enkel arbetarklass där ”studietradition” var ett av många ord mina föräldrar stavade till med visst besvär. Eftersom jag hade visst läshuvud skulle jag förstås gå naturvetenskaplig linje som på den tiden innebar inte bara matte, fysik och sånt utan också att man i årskurs ett läste tre främmande språk.

Jag hamnade i en helt underbar men något chockerande samling unga människor där så gott som alla var barn till Saab-ingenjörer, överläkare, universitetslärare och liknande. Vi var en plugg-klass av guds nåde och ett ämne som lämpade sig särskilt väl för hårdpluggande gymnasister var litteraturhistoria.

Vår lärare i svenska och litteraturhistoria var en liten tant som hette Birgit Flod. Hon såg ut att vara ungefär dubbelt så gammal som sina ungefär 60 år och hon såg ut att väga ungefär hälften av sina ungefär 50 kg. Pedagogiken var klassisk katederföreläsning inför en klass som sög i sig allt som uttorkade tvättsvampar och som visste att det enda som gällde för att få en av de eftertraktade femmorna var full uppmärksamhet och sömnlösa nätters läsande.

Vi lärde oss förstås massor och det finns mycket att säga om det i jämförelse med den moderna pedagogiken.

För oss liksom för alla som studerat litteraturhistoria med något intresse var det en sanning som snart blev uppenbar: Det finns nästan inga böcker/dikter skrivna av lyckliga författare/poeter. Man skulle rentav kunna säga att ska du nå de riktigt stora litterära höjderna rekommenderas starkt att du har allvarliga missbruksproblem, lider av en långsamt dödande sjukdom, har någon depressiv diagnos och är allmänt olycklig av brist på pengar, status eller kärlek. En olycklig barndom är naturligtvis självskriven och ska vi vara helt ärliga så är en kombination av alltsammans att föredra.

Detta var en lång och snårig väg fram till svaret på frågan hur det går med mitt nya skrivprojekt. Svaret är nämligen ”Sådär” och orsaken är att jag är alldeles för lycklig. Missbruket inskränker sig till något glas vin ibland, hälsan är utmärkt tackar som frågar. En envist positiv inställning till livet gör inte saken sämre, status och pengar har jag så jag klarar mig och barndomen var riktigt bra.

Det allra värsta, rent litterärt, är förstås att jag drabbats av kärleken. Inget att göra åt som tur är, men mycket skrivet har det inte blivit på ett tag.

Berättelsen ligger ändå där och skvalpar i bakhuvudet. Jag har till exempel funderat på om inte den här mannen ska få en liten men betydelsefull scen alldeles för sig själv.

Marshal_of_the_USSR_1978_CPA_4844

Om du inte genast känner igen Matvej Vasiljevitj Sacharov så är du i högst grad ursäktad.  Lite intressant kan man ändå tänka sig att han var eftersom han fick pryda ett 4 kopeks-frimärke.

 

Recension i Corren

Mitt gamla husorgan Östgöta Correspondenten (eller Corren som vi säger i mina hemtrakter, med ett uttal som är omöjligt att återge i skrift) har recenserat den avslutande delen av Lövberga-serien.

Recensionen hittar du här.

Recensenten, Jakob Carlander, påstår att jag blivit allt säkrare som författare. Jag kan förstås inte göra mycket annat än tacka för berömmet. Frågan är bara vad jag ska göra med den där påstådda säkerheten 🙂

 

En lång och tråkig sommar

Det kan mycket väl bli så. En lång och tråkig sommar. Det kan regna hela vägen från Den blomstertid tills reklamlapparna om pennfodral landar i brevlådan. Eller så väntar ännu en stekhet sommar där man snart sitter uppgiven på närmaste altan i skymningen med en fesljummen GT i handen och bara längtar efter en regnskur.

Hur det än blir kan det vara bra att veta att det åtminstone finns ett litterärt vattenhål, nämligen Söderköpings Bokhylla! Varje måndag (en tisdag) under hela sommaren kan man ta sig till Söderköping och Brunnssalongen och lyssna på spännande författare. Innan dess kan man gå ett varv i Sveriges möjligen mysigaste småstad, besöka det vittomtalade glasscaféet Smultronstället och kolla in utbudet i landets äldsta bokhandel.

Med start 17 juni pratar Carin Hjulström, Julie Lindahl, Sami Said, Björn af Kleen, lilla jag (22 juli), Lotta Lundberg, Kalle Lind och avslut 12 augusti med Helena von Zweibergk. Biljetter får man tag på till exempel här (försäljningen börjar 1 juni)

Förutom att Björn af Kleen och jag bägge har en tegelvägg som bakgrund på våra författarporträtt kan jag som vanligt konstatera att jag inte läst något som någon av mina kollegor har skrivit. Herregud, det skrivs så mycket böcker…

På radio

Ifall du inte har något särskilt för dig i morgon förmiddag kan du lyssna på Jessica Gredin och mig på Radio Östergötland i morgon förmiddag med start efter nyheterna 10.00. Det går förstås att lyssna på nätet, både live och i efterhand, och här är länken.

Vad vi ska prata om får väl tiden utvisa…

Det är aldrig försent för Lövberga!

Nu finns det lite uppdaterad information om mig och En ensam färd från förlaget. En liten intervju kan man läsa via den här länken och via den här länken hittar du det senaste nyhetsbrevet som också innehåller lite erbjudanden inför påsken.

Sen måste jag erkänna att jag blir lite mallig när min fina bok ligger på andra plats av mest sålda historiska romaner på Adlibris. (42:a totalt bland Skönlitteratur 🙂 )

Det är aldrig försent att lägga undan alla de där deckarna och feelgood-böckerna och istället läsa något som verkligen griper tag, som förflyttar dig till en annan tid och låter dig umgås med karaktärer som blir verkligare än människorna omkring dig. Ärligt talat, orkar du verkligen en poliskommissarie till? Är du helt säker på att du vill läsa om ännu en kvinna i 50-årsåldern som lämnar sin tråkige man och hittar kärleken på ett oväntat ställe? Är det inte dags att sätta tänderna i något rejälare, något som får dig att gråta och skratta på riktigt? Jag bara undrar.

GöranRedin,Lövbergaserien_2