Lite om hösten

När jag tittar ut råder det inga tvivel om att hösten är här. Orsaken till att det regnar och är grått är förmodligen alla utomhus-arrangemang den här helgen, när modiga människor tänkte sig att det fortfarande skulle vara sommar. Här i Stockholm är det världens längsta bokbord längs Drottninggatan i morgon, Nytorgsfesten hela helgen och Midnattsloppet ikväll. (Har faktiskt aldrig varit vid Midnattsloppet och blev besviken när jag inser att de inte alls startar vid midnatt utan tvärtom att de sista går i mål ungefär vid midnatt. Mäh)

För egen del kommer resten av augusti och större delen av september att bestå av arbete på det som vi författare som inte är Läckberg och GW kallar för dagjobbet. Jag ska förstås hinna med att skriva lite också. Och den 13/9 är jag på biblioteket i Lidköping och lördagen den 16/9 på de små biblioteken på öarna Åstol och Dyrön utanför Tjörn. För mig som är uppväxt i de djupa östgötska skogarna är begreppet ”utanför Tjörn” rätt häftigt så det ser jag verkligen fram emot. Särskilt som jag kommer att ta med mig grabbarna.

Sen är det BOKMÄSSA. Eftersom den tidiga hösten kommer att vara väldigt intensiv så ser jag verkligen fram mot årets bokmässa. Tyvärr finns det en rejäl fluga i det glaset med billigt vitt vin, nämligen den tänkta nazistdemonstrationen som ansökt om att få starta utanför Svenska Mässan. Att den högerextrema publikationen Nya Tider har en monter (om det fortfarande gäller) tycker jag personligen är en del av yttrandefriheten, även om jag inte på något sätt stöder deras förvirrade åsikter. Men uttalade nazister som marscherar på gatorna är en påminnelse om något som borde ha dött slutgiltigt i bunkern under riksdagshuset i Berlin den 30 april 1945. Tolerans i all ära, men vårt samhälle borde kunna dra gränsen för demonstrations- och yttrandefriheten lite närmare anständigheten. Detta tycker jag ska gälla inte bara för nazister utan för alla rörelser som förespråkar hat mot andra människor, alltså även vänsterextremister och jihadister. Och snälla nån, kan vi sluta använda det urfåniga ordet ”våldsbejakande”. Våldsbejakande är man om går på MMA-galor. Om man dödar andra människor eller uppviglar med hat och våld så är man en brottsling och ska inte belönas med omskrivningar utan åtalas. Kan vi jobba så?

För att tala om något roligare så släpps min fjärde bok, En vilsen själ, den 18 september, både som bok, e-bok och ljudbok. Samma dag släpps den tredje boken, Ett bräckligt liv, som pocket. Sätt en påminnelse i almanackan. Den 18 september får ni vet hur det går. Vad ska Erik hitta på nu när han är hemma igen? Hur ska det gå för Karin på Leufsta? Hur ska Ture bära sig åt för att nå sitt mål att bli överste på riktigt? Hur blir det för Jonas? För att inte tala om Margareta…

Så många frågor och snart kommer svaren!

Jag tycker faktiskt att jag börjar närma mig det som är varje författares mål och dröm: Att skapa karaktärer som blir levande för läsaren.

Jag får höra från många att det är precis så ni tänker om mina karaktärer. Ni undrar hur det ska gå för Karin med samma engagemang (kanske rentav mer) som för de riktiga människorna omkring er. Och bättre betyg än så kan ingen författare få. När man lyckas skapa en Lisbeth Salander, en kommissarie Wallander, en Carl Gustav Gilbert Hamilton eller en Emil i Lönneberga. Då jäklar!

Och så undrar ni förstås om det blir någon release i år. Svaret är tills vidare mja. Torsdagen den 19 oktober kommer jag hem till Björsäter och i år tänkte jag att det får bli en del av releasen. Jag ska försöka locka dit ännu fler besökare och jag hoppas att ni vill hjälpa mig. I år tror jag att jag ska prata om mina karaktärer, vad tror ni om det?

Det blir inget på Kristinehov i Stockholm i år. Jag har kört det tre gånger och det har varit väldigt lyckat. Men om det blir något alls i Stockholm så funderar jag på något helt annat. Vi får se om det går i lås. Håll utkik.

Dagens adress

Dagens litterära adress är Sint Antoniebreestraat i Amsterdam. Gatan finns fortfarande, precis intill Red light district. Den går lite på snedden från Nieuwmarkt och slutar vid kanalen mellan Zwanenburgwal och Oudeschans. På Nieuwmarkt, som inte fanns förrän 1614 när man började en intensiv utbyggnad av den medeltida staden, ligger De Waag (Vågen), som från början var en port i stadsmuren som hette Sint Anthoniespoort.

Nieuwmarkt_met_tramwagens_77_en_67,_Amsterdam_(ansichtkaart)

Så här såg Vågen ut 1905. 

På 1630-talet var den här gatan lite av en samlingsplats för konstnärer, inte minst för att Rembrandt bodde där. Nederländernas mest kände målare från guldåldern hette egentligen Rembrandt van Rijn och är alltså av någon lustig anledning känd med bara sitt förnamn.

_fronts_N-1674-00-000042-WZ-PYR

Det här är väl inte en av Rembrandts mest kända målningar men den är av särskilt intresse för dagens litterära adress. Bilden föreställer Jacob Trip (1575-1661) och målades kort före den snuskigt rike, gamle vapenhandlarens död. Familjen Trip, med bröderna Jacob och Elias som patriarker, var en av de mäktigaste släkterna i Amsterdam vid den tid då Amsterdam verkligen var världens centrum, i alla fall den västliga världens centrum.

Amsterdam var unikt på många sätt vid den här tiden. Till skillnad från resten av Europa var det inte kungar och adel som hade makten, utan köpmännen. I resten av Europa var handel en nödvändig men föraktad sysselsättning, absolut inte något som finare folk ägnade sig åt. I Amsterdam var det handelsmännen som hade makten. Till stort förtret för kungar och hertigar över kontinenten var det såna som bröderna Trip som bestämde när det var dags att sluta kriga. När krigandet störde handeln mer än det gick att tjäna pengar på det, då ströp borgarna i Amsterdam krediten och då var det bara att sluta fred och marschera hem. Ära har som bekant ingen plats i varken resultat- eller balansräkning.

Två av de som en dag i januari 1635 sitter på denna litterära adress kommer trettio år senare att låta bygga det här imponerande huset.

ams_trippenhuis_01.1200x0

Trippenhuis ligger alldeles runt hörnet, vid Kloveniersburgwal, och är ett av Amsterdams förnämsta palats. Men det byggdes som sagt inte förrän på 1660-talet, så det får inte vara med i berättelsen. Huset byggdes faktiskt med det uttalade syftet att bräcka Louis de Geers hus vid Keizersgracht, Huis met de hoofden (Huset med huvudena).

Om ni undrar hur det kom sig att det huset fick sina huvuden så kommer ni att få läsa min alldeles egna litterära tolkning av hur det kunde ha gått till om syskonen från Lövberga verkligen hade funnits. Kapitel 18 i En vilsen själ är ett bra tips.

Men hallå! (Och om korrekt uttal)

Jag erkänner, det är skralt med inläggen men i vanlig ordning har jag bra ursäkter. Enligt gammal god visdom är det viktiga inte vad man uträttar utan vilka ursäkter man har för att inte hålla på och uträtta en massa.

Som de flesta människor har jag ett jobb som inte bara håller mig sysselsatt om dagarna utan också ser till att jag har råd med bostad, mat och annat som enligt en äkta optimist är så kallade ”oförutsedda utgifter”. Mitt jobb är att vara projektledare på Siemens och för tillfället är mina dagar ovanligt fullsketna. De närmaste veckorna ska vi bygga om drivutrustningen på en rullmaskin på Holmen Paper i Hallstavik för att genast ge oss på att byta drifter på vira-partiet på en pappersmaskin på Billerud Korsnäs i Gävle. Som om inte det var nog kommer sedan en rejäl ombyggnad av styrsystemet på en pilotbestrykare på Billerud Korsnäs i Frövi. Ja, och så har jag visst några gamla projekt där det ”bara” är att knyta ihop den administrativa säcken.

Som ni ser, jag håller mig sysselsatt 🙂

Sen har jag alltså ambitionen att fortsätta berättelsen om syskonen från Lövberga så därför prioriterar jag att hålla planen i skrivandet. Skrivprogrammet (Scrivener!) talar om för mig att jag behöver skriva 420 ord per dag och jag försöker ligga väl över det för det kommer också dagar när jag inte har möjlighet att skriva något alls.

Just nu jobbar jag med ett kapitel som handlar om återseende, ett kapitel som faktiskt utspelar sig på en plats där jag själv tillbringat ett antal månader av mitt liv. I nästa kapitel flyttar jag mig utanför Sveriges gränser men till en plats jag besökt.

Härnäst i författarlivet är det dags för min egen variant på Way out west. Den 13:e september kan du träffa mig på biblioteket i Lidköping och lördagen den 16:e september på biblioteken på de bohuslänska öarna Åstol och Dyrön.

Måste bara avsluta med lite folkbildning. Av någon anledning har många svårt för att skilja på uttalet av Lidköping (Västergötland) och Linköping (Östergötland). Orsaken är att man felaktigt uttalar första stavelsen Linköping som man uttalar växten lin, istället för det korrekta med kort i (som flicknamnet Linn). Namnet Linköping har nämligen inget med växten lin att göra, handelsplatsen vid vadet över Stångån hette från början Liunga kauping, handelsplatsen vid ljungen.

Och som varje person vet som är normalbegåvad i den västgötska dialekten ska staden vid Lidan uttalas med kort i och stumt d: Lí-köping.

Nu försöker vi göra rätt i framtiden, ok?

Dags att åka hem

Om några timmar går bussen från hotellet och ikväll (lokal tid) lyfter flyget hem mot tundran. Ibland är det bra att påminna sig om att om man tar en jordglob, sätter fingret på södra Sverige och följer linjen jorden runt så är det inte mycket folk som bor så långt norrut. Det är mest tundra, barrtäd, vildrenar och en och annan rysk flottbas.

Som väntat har jag under mina två veckor här i Thailand gjort ett storartat jobb med att INTE skriva på nästa bok i Lövberga-serien. Vi författare är så bra på det här att vi till och med använder oss av det fina ordet prokrastinering, som förstås är latin och ordagrant betyder ”till morgondagen”. Att låta bli att arbeta med det vi borde arbeta med är alltså så viktigt för en författare att vi har en yrkesterm för det. Det ni!

Nu har jag inte bara prokrastinerat. Jag har läst en hel del och så har jag skrivit, 12.000 ord närmare bestämt vilket är 10 % av det färdiga manuset. Med tanke på att jag har 10 månader på mig så är jag alltså i fas. Med en och annan timme under resten av augusti kanske jag till och med kan ligga lite före plan.

Och det lär behövas för hösten är rätt fullskiten. Det händer massor på jobbet i augusti och september, det är bokmässa i slutet av september och så lär det väl bli någon form av release för En vilsen själ, den fjärde boken i Lövberga-serien. Om man får tro redaktör Åsa (och det får man) så är den nya boken ännu bättre än Ett bräckligt liv, och den var enligt både redaktör Åsa och läsarna bättre än de två första. Nähä, känn ingen press för den femte boken…

Fortsätt hålla koll på min hemsida där jag uppdaterar kommande event och berättar om skrivandet. Det största som händer närmast är förstås släppet av den fjärde boken, när ni får veta hur det går för Karin, Erik och alla de andra karaktärerna som ni så glädjande har tagit till era hjärtan. Jag kan med gott samvete utlova några av de sorgligaste och mest gripande scenerna i serien så långt, spännande och högst oväntad utveckling för mina karaktärer, det ovanliga fenomenet att fem kapitel utspelar sig under samma dag samt ett stycke brott och straff. Och inte minst, en rejäl nypa kärlek!

Ha tålamod.

Lite om hur jag skriver

Av någon anledning blev jag påmind i Facebook om det här trevliga inlägget efter mitt besök i Uddevall i våras, hos Jenny Magnusson och hennes underbara bokcirkel. Det som står där om mitt skrivande är förstås korrekt fast på sätt och vis ändå inte. Mitt skrivande är faktiskt ovanligt matematiskt styrt, om man vill kalla det så, på så vis att jag hittat en form som funkar för mig och som gör det lättare för mig att producera.

Detta är mycket viktigare än vad du som läsare nog kan föreställa dig. Särskilt för mig som har ambitionen att skriva en bok om året i Lövberga-serien och som kombinerar det med ett ganska krävande heltidsarbete och att vara pappa till två grabbar. Det är en väldigt bra motivation att öppna skrivprogrammet och se att idag behöver jag skriva 414 ord (dagens notering!) för att hålla tidsplanen. Den där dagliga siffran brukar förresten ha en tendens att öka oroväckande fort när jag närmar mig dead-line.

Men om den yttre formen för mitt skrivande kan är genomplanerad, till och med matematisk, så är det vardagliga skrivandet nästan motsatsen. Jag brukar säga att en av orsakerna till att jag skriver är att jag vill veta hur det går och det är faktiskt sant. Låt mig ta ett exempel för dagen.

Jag håller på med vad som nog får kallas en nyckelscen i femte boken. (Till skillnad från dig som förhoppningsvis längtar efter fjärde boken så får jag nästan anstränga mig för att komma ihåg vad som händer där 🙂 )

Scenen är ett samtal mellan två människor där en av dom kommer att avslöja en sak för den andre, ett avslöjande med stora konsekvenser för dem bägge. Frågan är nu, hur kommer personen som får informationen att reagera?

Paradoxen med mitt skrivande är att jag har bestämt ungefär hur många ord kapitlet ska vara men jag har ingen aning om hur den här karaktären kommer att reagera. Och beroende på hur jag låter karaktären reagera kommer resten av berättelsen att se helt olika ut.

En grundregel i berättande är att karaktärerna är mycket viktigare än handlingen. Inte så att handlingen är oväsentlig förstås, men om du lyckas skapa en riktigt bra karaktär så behövs det inga mord eller biljakter för att det ska bli bra. Och grunden för att skriva en bra karaktär är att känna sin karaktär. Det finns råd om att man ska utsätta sina karaktärer för regelrätta förhör och skriva ner alla ”svar” i noggranna protokoll. Jag läste ett uttryck att om du får frågan vad din karaktär har i högra byxfickan så ska du kunna svara på det.

Så jobbar inte jag. Jag har förstås en massa tankar om de olika karaktärerna som styr deras handlande. Det är nämligen också en regel i skrivandet, karaktärer får inte agera på ett helt oväntat sätt utan en rimlig förklaring och som en del i deras utveckling. Men mina tankar finns inte nerskrivna överhuvdtaget.

Men vad vet man egentligen om hur någon människa reagerar i en pressad situation, när vi ställs inför något oväntat, obehagligt eller farligt? Även om jag vet hur min karaktär ser ut och beter sig till vardags så kan den ändå överraska mig. Så nu är det lite spännande. Hur kommer han, för det är en han, att reagera. Om en stund vet jag svaret men ni får tyvärr vänta ett drygt år.

Vad gör folk? Egentligen?

Jag tror inte man kan vara en bra författare om man inte är bra på att iaktta, observera, titta, granska och inte minst fundera. Att se omgivningen och fundera på vad gör folk egentligen och hur ser miljön ut egentligen.

Tillåt mig skryta med ett omdöme jag fick nyligen, en läsare som tyckte jag var bra på att beskriva vad folk gör när de pratar med varandra. Det gladde mig för det är något jag ägnat en del tanke och försökt jobba med i texten. För det är ju sällan så att folk bara pratar med varandra. Man stannar upp, man ser sig omkring, man gör något med kläderna eller stryker med handen över håret eller ansiktet när man är osäker. I min text använder jag de här små mellanrummen mellan replikerna för att just beskriva vad folk gör vilket ofta säger mycket om vad de egentligen tänker.

För vi människor säger ju inte alltid det vi tänker innerst inne (som tur är) och vi tänker sannerligen inte alltid på det vi säger. Hur ser man ut när man ljuger eller överdriver eller säger något man inte menar?

Man kan också använda de här mellanrummen och observationerna för att markera tempot i ett samtal. Om de som talar är upphetsade kommer replikerna tätare. I en förhandling av något slag kommer orden med långa mellanrum för eftertanke.

Och hur rör sig folk? Egentligen? Reser dom sig bara från bordet och går därifrån? Ibland kan det vara värt att beskriva hur dom reser sig från bordet. Låt mig ta ett exempel.

Vid frukosten idag satt det en familj vid ett bord intill, mor och far med två söner i de mellersta tonåren. Pappan var ganska kortvuxen och bredaxlad med tjockt, mörkt hår. Den äldste sonen var nog redan aningen längre än sin far. Pappan reser sig först och när han tar ett steg bort från stolen kutar han lite med ryggen, breder ut armarna från kroppen och skjuter armbågarna bakåt, lite som den där klassiska kroppsbyggar-posen. Det roliga var att när hans söner reser sig så gör de EXAKT samma rörelse.

Såna där saker tror jag är viktiga om man vill skriva. Inte bara att hela tiden leta efter orden som beskriver en viss företeelse utan också att leta efter just den handlingen eller miljön som du behöver i din berättelse. Om människorna i din berättelse bara ”reser sig från bordet”, ”tar varandra i hand” eller ”kysser honom passionerat” så blir det tråkigt och platt. Om du å andra sidan med kirurgisk precision beskriver varje intryck inklusive klädmärke, inköpsställe och pris då skapas vanligen ett lätt illamående hos läsaren.

Konsten är inte att skriva mycket, inte att skriva lite, utan att skriva rätt. Läs de här bägge klassiska meningarna och fundera över varför de är så rent överjävligt bra. Om du kan komma halvvägs så har du kommit mycket långt.

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen” (Strindberg, Hemsöborna)

”Jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år” (Astrid Lindgren, Karlsson på taket)

En promenad i Khao Lak. Tror jag?

Som svensk, van vid att geografin är noga inrutad och dokumenterad av Kgl. Lantmäteriet sedan 1600-talet, är den thailändska terränglådan lite förvirrande. Språkförbistringen gör också sitt till. Jag har alltså åkt till Khao Lak (har varit här några gånger förut) men jag inser att jag är osäker på vad Khao Lak är rent geografiskt.

I teorin är det inga konstigheter.

125mapkl

När man som turist åker till Khao Lak hamnar man någonstans på den här kuststräckan, i runda slängar 6 mil norr om Phukets flygplats. Som synes är området rätt enkelt att navigera i : En långsträckt nord-sydlig väg med havet på ena sidan och skogklädda branta kullar på den andra. Bebyggelse, affärer och allt mänskligt ligger längs vägen och sträcker ut sig ner mot havet där de bättre resorterna ligger.

Jag håller till ganska precis mitt på kartan, snett nedanför texten ”Bang Niang Village”. Igår kväll tog jag en promenad söderut till nästa by, inte mer än tre km men det kändes längre i den fuktiga värmen. Vid sidan av den rätt hårt trafikerade vägen går en bred och fin cykelbana, vilket är värsta lyxen för vanligen får man balansera mellan luftdraget från bullrande lastbilar och ett övervuxet dike som fantasin inte har några problem att fylla med ormar och sjukdomsspridande parasiter. På ett stort fält neråt havet hölls det på med någon sorts anläggningsarbete och de stora maskiner som använts hade skitat ner cykelbanan och gjort några hål i vägbanan. Men lagningsarbete pågick.

FullSizeRender 2

Där satt fem kvinnor på huk och jobbade med vägen, gissningsvis i ålder från övre tonåren till en bit över sextio. Exakt vad de uträttade var inte helt lätt att begripa eftersom deras verktyg var sopkvastar modell Blåkulla samt varsin kortskaftad yxa, ni vet en sån där som man kan köpa på Ö&B för under femtiolappen. De använde i alla fall yxorna till att hacka med i jorden och den trasiga asfalten.

Först har man alltså gått över ett stort fält med bulldozers och grävmaskiner och sen sitter fem späda kvinnor utrustade med små yxor (!) och lagar hålen i cykelvägen. Eller vad de nu gjorde. (Den el-intresserade kan också passa på tillfället att njuta av den ytterst kreativa dragningen av kraft- och telefonledningar)

Jag gillar den här typen av turistande. Inte så att jag gottar mig i folks elände utan snarare att man lär sig mycket mer på att se hur dom vanliga människorna har det bakom dom tjusiga fasaderna. Personalen här på hotellet till exempel: Var bor dom, vad tjänar dom, vad har dom för anställningsvillkor, bor dom med familjen, vad gör dom på sin fritid om dom ens har någon, vad tänker och tror dom om oss gäster…

Det är nog ungefär samma nyfikenhet som gjort att när jag haft mina perioder av löpträning (jo, det är sant) har jag gärna sprungit i industriområden, helst sent på kvällarna. Då kan jag fundera på vad man egentligen gör på alla dessa små verkstäder och firmor med konstiga namn.

Om du också uppvisar såna här eller liknande avvikande beteenden har jag ett karriärtips: Bli författare 🙂