En historia om mod

Har inte du också funderat över hur det kom sig att människor inte protesterade mot förtryck och övergrepp? Varför säger inte folk ifrån när diktaturen är på väg? Man kan skriva intellektuella utläggningar om civilkurage eller så kan man berätta en historia och ställa den obehagliga frågan: Skulle du ha vågat?

Det nazistiska folkmordet på judarna är välkänt men det var inte bara judarna som drabbades, även om de till antalet var överlägset flest. Vägen till utrotningslägren var lång men den inleddes direkt vid maktövertagandet 1933. De första som drabbades var politiska motståndare och andra som vågade uttrycka missnöje eller som bara hade oturen att finnas på någon lista. Näst på tur var sinnessjuka och utvecklingsstörda i det så kallade eutanasi-programmet. Homosexuella förföljdes och placerades i läger och så trappade man upp arbetet med att förvandla judarna från människor till parasiter som skulle utrotas. Samma öde drabbade även zigenarna. (Jag använder medvetet den historiska benämningen, av skäl som snart blir uppenbara).

Personen i den här berättelsen var inte rom utan sinti. Jag gör det enkelt för mig och säger att på den tiden klumpades sinti, romer och resande ihop till zigenare, förföljdes och dödades.

Johann Trollman föddes 1907 några mil öster om Hannover och redan i unga år hade han en enastående fysik som kom till sin rätt i boxningsringen. Lång och ståtlig fick han smeknamnet ”Rukeli” vilket på sinti betyder ungefär ”träd”.

400px-Trollmanngross

Johan ”Rukeli” Trollman (1907-1944)  Bilden tagen 1928

Sommaren 1933 blev Trollman tysk mästare i lätt tungvikt efter att ha utklassat en boxare av politiskt korrekt utseende och ursprung. Eftersom sport och inte minst den manliga boxningen var av största intresse för de nya makthavarna försökte förbundet ogiltigförklara segern men försöket buades ut av publiken.

En vecka senare tog man ändå ifrån honom titeln med någon lam ursäkt.

För att sätta Trollman på plats ordnade man en match mot en äkta arier och Trollman blev strängt tillsagd att om han inte boxades i den politiskt korrekta, stela stilen utan fortsatte med sitt zigenska ”fjantande” skulle man ta ifrån honom tävlingslicensen. (Trollmans stil var en tidig föregångare till Muhammed Alis ”dansande” i ringen) 

Trollmans protest var en uppvisning i episkt mod. Han klev in i ringen med blonderat hår och vitpudrat ansikte. Han ställde sig komiskt stel och lekte boxning tills han blev utslagen och förstås fråntagen licensen.

1935 gifte sig Trollman med en ”tysk” kvinna som han redan hade en dotter med. 1938 skilde de sig för att hon och barnet inte skulle drabbas av de allt hårdare raslagarna. Johan Trollman sattes i arbetsläger. I någon sorts brutal ironi blev han inkallad till armén och tjänstgjorde i Polen, Frankrike och på östfronten där han sårades. 1942 förbjöds zigenare att tjänstgöra i Wehrmacht. Trollman greps, misshandlades och sattes i koncentrationslägret Neuengamme. Där blev han igenkänd som boxare och fick utstå misshandel förklädd till boxningsmatcher. Tillsammans med straffarbete och svältkost var snart kroppen bruten men inte motståndsviljan. När en förman bland fångarna, en kapo, gav sig på honom slog Trollman ner honom. Det blev hans sista motstånd.

Först efter starka påtryckningar gav tyska boxningsförbundet 2003 tillbaka den mästartitel som Johan ”Rukeli” Trollman fråntogs 1933.

Skulle du vågat protestera som han gjorde i boxningsringen den sommaren?

Annonser

Nu och då – och kor

Världen är full av lokala media och när allt kommer omkring är det dom som betyder något. (Dagens Nyheter är till exempel en lokaltidning för Stockholm, men säg inget) I mina hemtrakter finns förstås Östgöta Correspondenten, min barndoms tidning som jag alltid läste bakifrån, men också den underbara Länstidningen Östergötland. Man måste älska en tidning som inte skäms för att skriva om en hårfrisering i Boxholm, en konstnär i Skärkind eller varför inte en mjölkbonde i Värna. Verkligen inget att skämmas för, för det är ju sånt folk vill läsa om.

36370305_10217235579627410_4084486453654978560_o

Den här lilla artikeln finns det mycket att säga om från min horisont. För det första är den skriven av min favoritjournalist Tobias Petterson som en gång lyssnade på mitt svammel i sisådär tjugo minuter och skrev en text i ett annat lokalt blad som var så stringent och korrekt att jag bara häpnade. Gammaldags, hederlig journalistik när den är som bäst.

För det andra handlar artikeln om två saker jag växte upp med: Torbjörn Pettersson och mjölkgårdar.

Vi skriver 1970-tal och Björsäter, ni vet det där hörnet av Östergötland som jag älskar så mycket att jag har skrivit en hel jäkla bokserie som tar sitt avstamp där. Jag och mina kompisar gick i ortens lilla skola och tillbringade all vaken tid när det inte var snö och drivis med att spela fotboll. Ingen av oss var väl i ärlighetens namn särskilt bra men det var vårt liv. Jag spelade vänsterback i sportklubbens pojklag och intill mig i backlinjen hade jag just artikelns Torbjörn.

När det inte blev så mycket av fotbollskarriären tog han, liksom flera andra av barndomsvännerna, över gården. I Torbjörns fall heter gården på fullt allvar Vintergata och om inte det är det bästa namnet på en bondgård i hela Sverige så vet inte jag. Och här någonstans ser jag början på en helt annan historia.

När jag var grabb fanns det kor på nästan varenda gård i trakten. Idag skulle till och med en sågverksarbetare från 1800-talets Sundsvall kunna räkna mjölkgårdarna med dom fingrar han haft kvar på en hand.

Mitt liv har placerat mig med fötterna i två olika världar. Min uppväxt var i de sista resterna av bonde-Sverige med en levande men kämpande landsbygd. Nu lever jag tätt intill ett helt annat Sverige, med veganer och odla-din-egen-sallad-i-stadsmiljö och i grunden rätt usla kunskaper om villkoren för de få som faktiskt odlar det som håller oss vid liv. (Inget ont om veganer i sak men i alla fall, liksom)

På nåt jäkla sätt skulle jag vilja köra iväg alla dom här veganhipstrarna till Vintergata gård, låta dom leva ett par veckor med 16-timmars arbetsdagar och den oerhörda ekonomiska press det är att vara bonde och producera den faktiskt rätt lilla del av vårt dagliga bröd som görs i Sverige. Jag skulle vilja visa föräldrarna som på klassrådet förfasar sig över att inte ALL mat är ekologisk hur det ser ut i uppfödningsfabrikerna i Brasilien, USA, Irland och Danmark jämfört med hur kossorna har det på Vintergata. Jag skulle vilja förklara att utan miljöförstörande transporter skulle vi inte kunna köpa billiga och färska grönsaker av alla slag oavsett säsong. Och jag skulle vilja att såna som Torbjörn och hans familj och alla andra bondefamiljer inte skulle jagas med byråkratisk blåslampa utan visas mer respekt och få bättre betalt. Så tycker jag.

Nu kan du vinna mina böcker

Förlaget har utlottning av mina böcker, lagom till sommaren. Det är så bra att det nästan är i klass med att Sverige gått vidare i fotbolls-VM. Det enda man behöver göra är att gilla Historiska Medias inlägg på Facebook och skriva en motivering till varför just du vill vinna.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fhistoriskamedia%2Fvideos%2F2200743746607019%2F&show_text=1&width=560

En rolig sak med det här lilla klippet är att Cecilia, som jobbar med marknadsföring på förlaget, satte mig vid bordet med de fyra böckerna framför och sa att jag skulle säga något medan hon filmade. Jag tänkte i ungefär fyra sekunder, sen spelade hon in och så här blev det.

I september kommer En vilsen själ som pocket och förlaget har valt att ändra utseendet på omslaget en aning. Jag tycker det blev riktigt bra, lite mer olycksbådande än tidigare.

fullsizeoutput_2b68

Författarmidsommar

Tre dagars ostörd skrivtid är inget man tackar nej till när man har slarvat med skrivandet alldeles för länge och dead-line närmar sig. Därför har jag skippat de småväxta grodorna, matjessillen och färskpotatisen och skrivit på den där femte boken. Med mitt sätt att skriva blir det ändå inga drivor av text producerade, men jag är nöjd för jag vet att det jag skriver är i stort sett färdig text.

Lite fritid blir det förstås, om nu städning och att se Sverige släppa in ett mål i sista förlängningssekunden kan kallas fritid.

Jag körde fast lite i kapitel 14, fick inte till slutet riktigt bra trots att jag vet vart jag vill. Ibland är det så, jag har alla fakta på bordet men texten vill inte. Och blir det inte bra då skriver jag inte, så enkelt är det med det. Istället gav jag mig på kapitel 15 och där har det flutit på desto bättre. Jag har läst en hel del Wikipedia på tyska samt en liten skrift på engelska som gav ut 1637. Man ska inte förakta Wikipedia när det gäller research, det finns massor av grundfakta att hämta där, särskilt om man tittar på olika språk.

Just nu är det alltså tyska Wikipedia som gäller och där finns massor med information om en särskild händelse i norra Österrike sommaren 1636, där finns information om personer, geografi och valuta.

Jag är imponerad av att folk klarade av att hantera pengar förr i tiden. I södra Tyskland fanns till exempel myntet schilling i en kort och en lång variant, vars förhållande till andra mynt växlade över tiden och dessutom skilde sig från den nordtyska schillingen, som i sin tur fanns i flera olika varianter. Och det var inga enkla hundratal, åh nej. En kort schilling var 12 pfennig, en lång schilling var 30 pfennig vilket motsvarade 7,5 kreuzer. Och det gick 90 kreuzer på en reichsthaler. Frågor på det?

Den här speciella händelsen fick förstås ett tragiskt slut, det var ofta så på den tiden. Närmare bestämt slutade den så här.

Slutet

Om det här hade varit en autentisk bild från den verkliga händelsen så är jag ganska säker på att man hade känt igen en av mina karaktärer om man tittat efter noga. Ni får vänta till femte boken för att få reda på om karaktären stod i publiken eller hade en mer framträdande plats.

En stund i Lund

Lite längre än en stund var jag förstås i Lund men det språkliga måste ju få sitt också. Historiska Media, mitt förlag, håller till i Lund, vid Bantorget som för tillfället är under ombyggnad och ser ut som något hämtat från Berlin 1945, eller varför inte centrala Stockholm på 1960-talet. Men där inne var det lika trevligt som vanligt.

Jag åkte dit för att diskutera framtidsplaner, både kring Lövberga-serien och annat. En stor fråga var hur vi ska bära oss åt för att fler ska upptäcka Lövberga. Visst, det är vid det här laget åtskilliga tusen som upptäckt berättelsen. Ändå har inte jag kunnat undgå att fundera på hur det kommer sig att upptäckarna inte är ännu fler med tanke på alla lysande omdömen från recensenter och bloggare och på senare tid de fantastiskt höga betygen på Storytel.

Så det satt vi och spånade om. Jag vill inte påstå att vi hittade någon enkel väg till succé men en del matnyttigt ska vi jobba vidare med. (Om vi visste den enkla vägen att skriva och marknadsföra bästsäljare skulle vi sitta vid någon tropisk pool och irritera oss på att bartendern glömde paraplyet till drinken)

En överraskande och kul nyhet var att den statliga myndigheten Kammarkollegiet köpt in 150 ex av Ett fjärran krig att ge som sommarpresent till de anställda. Alla kunder som köper 150 böcker på ett bräde har genast en guldstjärna men Kammarkollegiet är extra häftigt eftersom det räknar sina anor till Gustav Vasa och var en av de myndigheter som fick sin reglering i regeringsformen 1634 som var Axel Oxenstiernas skapelse. (Japp, jag har skrivit om det)

Om ni håller koll på förlagets hemsida och Facebook så kommer det snart någon liten filmsnutt med en välkänd författare. Till dess får ni nöja er med detta.

35508716_2182465975101463_7340968951410589696_o

1065 ord senare

Arbetet med femte boken i Lövberga-serien går vidare och dagens resultat (så långt) blev 1065 ord vilket är helt ok. Jag har, som jag berättat tidigare, den märkliga förmågan att skriva väldigt ”rätt” redan från början så dessa dryga tusen ord kommer förmodligen till största delen att överleva till färdig bok.

Jag skrev klart kapitel 12 nyss och det blev ett bra exempel på hur jag jobbar. Kapitel 12 är i huvudsak ett sånt där ”prat”-kapitel d.v.s. vi lär känna några karaktärer, deras tankar och känslor genom att de i huvudsak sitter och pratar med varandra. Min plan för kapitlet, förutom att det skulle vara ungefär 3000 ord långt, var att ta mig fram till en punkt där en av de pratande skulle ge de andra ett erbjudande som de tackar nej till.

(Jag förstår att det låter kryptiskt men icke desto mindre är det alldeles sant)

Mitt synopsis för kapitlet var i vanlig ordning nerskrivet med några få ord på kapitlets tomma ”blad”. (Blad inom citationstecken eftersom jag förstås skriver på datorn). Där stod ungefär: ”Personerna A, B, C och D sitter och pratar på plats X. Person A erbjuder de andra att … men de avböjer erbjudandet.”

Där stod också några få faktaord om kronologin och vad som hände sedan. Det var allt.

Redan när jag skrivit några få hundra ord tog emellertid samtalet en annan vändning. Jag började fundera på ett helt annat slut, ett slut där vi får en djupare inblick i person A:s känslor. Vi befinner oss nämligen vid en brytpunkt, en kväll när lugn och trygghet snart ska förbytas mot kaos och död.

Utan att ha planerat det dök det också upp något som störde karaktärernas stilla samtal, något som passade in i scenen och som jag kunde använda för att få igång person A:s tankar i rätt riktning. Förutom att det var en händelse där jag kunde utnyttja en redan etablerad egenskap hos en av karaktärerna så råkar det vara en händelse som jag på ett mera blygsamt sätt har upplevt själv.

Tiden är en sen kväll i september 1635. Platsen är ganska exakt 15 km från den här fantasieggande byggnaden, som tyvärr inte har något med kapitel 12 att göra.

Panorama_of_Malbork_Castle,_part_4

Livspusslet

Jag älskar verkligen att vara ute och prata om mina böcker eller om skrivande eller om historia. Eller nästan vad tusan som helst bara jag får nöjet att prata inför publik. Men en dyster sak är att det väldigt sällan sitter yngre människor i publiken. Och då pratar jag inte om tonåringar utan om folk under 50. Var är dom? Vad gör dom? Förmodligen håller dom på med Livspusslet. Ni vet, köra barnen till simhopp/fotboll/ridning/judo/stryk-det-som-ej-önskas, renovera badrummet, planera Thailands-resan, se den där serien på Netflix som alla pratar om …

I mitt föräldrahem fanns en liten samling böcker. Det vill säga, jag hade några hyllmeter som började med B. Wahlgrens ungdomsböcker och slutade med Alan Bullocks En studie i tyranni, men mina föräldrar hade några få böcker och de flesta var från min morfars bibliotek.

275483711_a88d515a-c60c-4708-b0bd-ea604b7f392e

Nostalgi!

Jag har inget minne av min morfar, han dog inte långt efter att jag föddes. Han var son till en indelt soldat, far till fyra flickor och med bara den skolning det sena 1800-talets folkskola kunde ge. Ändå ägde han den här boken, som stod och samlade damm tills jag räddade den.

IMG-3247.jpg

Det enda man kan säga med säkerhet om författaren B Traven är att man inte vet vem det var. De flesta böckerna skrev han i Mexico och med mexicanska motiv, han skrev på tyska och var troligen (troligen!) tysk men resten är teorier. Just den här boken handlar om hur fattiga indianer i Mexicos sydligaste delstat Chiapas utnyttjas hänsynslöst i skogsarbete i djungeln och till slut gör uppror. Boken publicerades 1936 men är fortfarande en oerhört stark läsupplevelse. Rekommenderas.

Med risk för att falla i ”Det var bättre förr”-fällan måste jag ändå undra om inte dagens mitt-i-livet-generation förlorar talangtävlingen rätt kraftigt mot min morfars generation? Generationen som var unga för hundra år sedan hade väldigt lite av allt som gör livet lätt för oss idag. Usel grundutbildning och i praktiken ingen möjlighet ens för de begåvade att läsa vidare. Dåliga arbetsvillkor och snålt betalt. Kommunikationerna till och från arbete och nöje bestod av cykel på grusväg. Tillgången på information var ytterst begränsad och sånt som elspis, tvättmaskin och kylskåp fanns inte.

Min morfar och hans bekanta var arbetarklass men mycket av det väsentliga hade de gemensamt med de som kom från mer bemedlade hem. Man engagerade sig i politiken och i föreningslivet och man hade en idé om hur barnen skulle få det bättre än man själv haft det.

För min morfars generation var den tanken i högsta grad levande. Deras egna föräldrar hade haft det mycket sämre, de hade varit med om den sista stora svälten i slutet av 1860-talet. Nu hade man fått allmän rösträtt, villkoren började förbättras även för de sämst ställda och man kände att det var möjligt att förändra.

Och trots att man bara hade gått folkskola läste man böcker som De hängdas revolution. Personligen känner jag mig väldigt ödmjuk inför morfar och de andra i ”100-årsgenerationen”. Ta en stund och tänk efter du också. Kanske stänga ner Twitter och Netflix och gå på en föreläsning?

IMG-3268 2.jpg

Morfar Ernst