Hej från skrivfabriken

För ganska länge sedan sa jag till min förläggare att jag siktade på att ha manuset klart till mitten av april. Alla som någon gång jobbat mot en avlägsen sluttidpunkt vet att i början verkar det inte spela så stor roll om man slappar en dag eller två, rentav en vecka. Men ju närmare den utlovade tidpunkten man kommer, desto mer verkar högen med arbete växa och varje missad arbetsdag känns som en smärre katastrof.

Precis i det läget är jag nu, det är också därför jag inte skriver så ofta på bloggen. Jag behöver producera sisådär 900 ord om dagen, av hyfsat bra kvalitet dessutom eftersom jag inte ägnar mig åt att skriva om i flera varv som en del andra författare.

I skrivande stund närmar jag mig 95.000 ord av planerade ungefär 115.000. Det kanske låter mycket men jag producerar, som så många andra, bäst under press. Dessutom nådde jag i måndags kväll den viktiga milstolpen att jag planerade ihop de sista kapitlen och satte alla pusselbitar på sin rätta plats. Eftersom jag jobbar lite så att jag tillåter mina karaktärer att hitta på saker och ibland ta sina egna beslut så kan min planering behöva ändra sig. Men nu har jag alla 30 kapitlen spikade. Ska bara skriva ner texten också.

Det pågår arbete på förlaget också. Jag har skrivit ett utkast till en katalogtext att användas vid införsäljningen och tillsammans med formgivaren tittar man på ett omslag. Jag har fått se ett första utkast i två varianter efter att ha resonerat lite om ett tema. Och även om jag tills vidare behåller den arbetstitel jag haft från första stund, så är inte den slutliga titeln skriven i sten.

För tillfället håller jag på att jobba med ett av bokens längsta kapitel och för inspiration och kontroll av detaljer har jag haft nöjet att surfa runt och läsa texter på ett språk jag faktiskt inte behärskar. Men med lite allmän språkkunskap, någon dubbelkoll med engelsk- eller tyskspråkiga källor och lite Google Translate kommer man förvånansvärt långt.

Ni som läst mina böcker vet att handlingen i en bok spänner över rätt lång tid, förutom den första boken kan man nog säga att det handlar om två till tre år. Men i fjärde boken har jag något så ovanligt som hela åtta kapitel som utspelar sig inom bara fem dagar. Mycket grejer på ett spett, som en gamma arbetskamrat brukade säga.

En sista upplysning är förresten att det finns väldigt mycket som talar för att en eventuell femte bok kommer att börja den 25:e mars 1635. Och den som försöker klura ut vad det var för speciellt med det datumet tror jag kommer att misslyckas 🙂

Ute på det stora havet

Asien är världens största landmassa. Där ligger väldiga länder som Ryssland, Kina, Indien, Kazakstan, hela den arabiska halvön, Iran… Europa är bara en fjärdedel så stort som Asien, en liten fjutt till världsdel.

Men om man vrider lite på jordgloben, till ett läge som vi sällan bryr oss om, så upptäcker man att det går att titta på en jordglob utan att se en enda större landmassa. Så stort är nämligen Stilla havet, det är hela fyra gånger större än Asien, den största kontinenten.

Avstånden är enorma och de öar som finns ligger där ute som knappt synliga prickar i allt det ändlösa blå. Sett i den största skalan ser till och med Nya Zeeland och Nya Guinea rätt små ut. Tänk dig nu om du skulle skickas ut att segla från till exempel Fiji till Hawaii, en nätt sträcka på drygt 500 mil, ungefär lika långt som från Portugal till USA:s östkust. Du får inte ta med dig något sjökort, inte heller kompass eller sextant, inte ens en klocka och GPS är förstås fullständigt uteslutet. Det låter förstås fullständigt vansinnigt men faktum är att det finns människor som fortfarande kan konsten att navigera över Stilla havet utan annan hjälp än den kunskap som gjorde det möjligt för deras förfäder att göra mänsklighetens längsta resor (innan vi gav oss ut i rymden).

PAPA MAU pic 1

Det här är Mau Piailug (1932-2010) som förmodligen var den siste (senaste!) navigatören som undervisades i de gamla kunskaperna ända från sin tidigaste barndom. Det berättas att redan när han knappt kunde gå satt hans farfar tillsammans med honom i det grunda vattnet i strandkanten för att han skulle börja bekanta sig med havet. Sakta byggdes kunskapen upp om vågor, strömmar och stjärnor tills Mau var redo att ta över som mästernavigatör efter sin farfar.

1973 grundades Polynesian Voyaging Society av tre män på Hawaii som oroades av att de gamla kunskaperna om att färdas på Stilla havet höll på att dö ut. Det pågick också en debatt om hur det egentligen gått till när öarna koloniserades av ursprungsbefolkningen. Kunde dessa ”primitiva” människor ha navigerat över världens största hav långt innan européerna lärde sig konsten med vetenskapliga hjälpmedel?

Man samlade in pengar och kunskap och efter bara ett par år hade man byggt det här vackra fartyget.

Hokule'a

Den dubbelskrovade segelkanoten Hokulea var byggd efter historiska förebilder och snart hade man en plan, en besättning och en kapten. Men man hade ingen som kunde navigera och det var ju liksom själva grejen. Att segla de dryga 400 milen mellan Honolulu och Papete på Tahiti med moderna hjälpmedel hade varit en bedrift men det hade inte bevisat något om förmågan att navigera.

Det var då man fick nys om Mau Piailug på den mikronesiska ön Satawal. Han reste till Hawaii, navigerade Hokulea till Tahiti och reste hem igen. Piece of cake.

Som tur var för alla oss andra kom han tillbaka några år senare och började lära ut konsten och när det var dags för nästa långresa var det en av hans lärjungar som navigerade. Idag för PSV traditionen vidare och utbildar flera i klassisk navigering.

Men hur tusan bär man sig åt för att finna vägen tusentals kilometer över öppet hav utan hjälpmedel? Det viktigaste är en smått övernaturlig kunskap om himlakropparnas positioner och hur man tar ut kursen med deras hjälp. Men sen krävs också förmågan att läsa och förstå riktningen på vindar, strömmar och vågor och hur dessa skiftar. Nästan det enda man verkligen kan förstå är att det nog krävs att man börjar lära sig som liten för att bli riktigt bra.

Tips: Gå och se filmen Vaiana. Lite smörig som alla Disney-filmer men historien bygger på polynesiska myter och på den gamla navigeringstekniken.

Nu har jag varit i Grebo också

Nej, rent tekniskt är Grebo inte grannsocken till mitt eget kära Björsäter men så nära man kan komma. Men hur som helst så hälsade jag på hos Grebo hembygdsförening i går kväll och pratade om mitt skrivande. Det var väldigt trevligt och jag fick sälja överraskande mycket böcker.

Jag har ett särskilt förhållande till Grebo, förutom att det är ett samhälle bara en mil från där jag växte upp. Under mina första sex skolår var vi en liten klass med barn från Björsäter och Värna som gick i den likaledes lilla skolan i Björsäter. Men till sjuan var det dags att börja i högstadieskolan i centralorten Åtvidaberg. Från en liten byskola med med ett drygt femtiotal elever till en skola med bortåt 700 tonåringar, där man själv var minst. Alldeles väldigt minst första gången man gick den långa korridoren för första gången!

Förresten, ni har säkert också upplevt det där märkliga fenomenet att saker verkar ha krympt när man för första gången på lång tid kommer tillbaka till sina barndomstrakter. Så var det förstås med Alléskolan i Åtvidaberg. Jag har varit tillbaka några gånger och förundrats över hur mycket mindre allt är jämfört med när jag var tretton år.

Nu dög det ju inte med en högstadieklass som bestod av fjorton barn utan vi blev hopslagna med ungefär lika många från Grebo. Från Grebo! Grebo, den förvuxna bondhålan som hade turen att ligga ett stenkast från riksväg 35 med bara två mil till Linköping där arbetsplatserna ökade i antal värre än bakterierna i en dåligt kyld sallad under flera decennier. Nu visade det sig att ungdomarna från Grebo inte var så farliga, några av dem blev till och med riktigt bra vänner under högstadietiden. (Hej Mattias och Lars, ifall ni läser detta)

Och pappan till en av dessa goda vänner var det som bjöd mig att komma och prata igår. Och så fick jag dessutom göra en rätt märklig bekantskap.

I den första bokens sista kapitel förekommer en ung sjöofficer som räddar kungen från att falla överbord från en mindre båt och den officeren heter Johan Grynning. Och igår träffade jag den riktige Johan Grynnings mamma!

För det finns en alldeles riktig Johan Grynning och han är förstås från just Grebo. Jag får erkänna att jag inte direkt kände honom när det begav sig och ännu mindre numera. Nej, det var bara så att jag behövde ett namn på figuren i boken och varifrån hämtar författare namn på sina karaktärer? Jag började leta i minnet efter något namn från min ungdom och då poppade det namnet upp och jag tyckte att det lät som ett alldeles lysande namn på en ung sjöofficer på flaggskeppet Tre Kronor i juni 1630. Eller vad tycker ni?

Skrivmorgon

Nu är det bara lite drygt en månad kvar tills jag ska lämna manus för den fjärde boken i Lövberga-serien, och man kan väl säga att det börjar dra ihop sig. Som om inte det vore nog är det rätt intensivt på mitt vanliga, ni vet det där som betalar för all ostron och champagne som ni tror att jag som författare blir bjuden på hela tiden.

Det är därför det varit sparsamt med inläggen här en tid. Kort sagt, när jag inte jobbar så skriver jag och jag hoppas att ni står ut med den förklaringen. Det verkar som att ni gör det för den senaste tiden har jag fått en ökande ström med bevis på att fler och fler upptäcker min berättelse och till och med tycker om den. Att berättelsen nu finns som ljudbok har varit ett lyft. Kolla in på Storytel eller köp ljudboken på någon av de vanliga internet-handlarna, om du inte redan gjort det. Du vet den där stunden i bilen, på bussen, när ungarna somnat och maken ändå snarkar i soffan eller när du sitter där på läktaren under hockeyträningen och inser att sonen/dottern inte kommer att bli nästa Peter Forsberg; då är det läge att lyssna på en bra berättelse.

Just i detta nu har jag skrivmorgon. Och det är knepigt det här med skrivandet. Inte nog med att man ska få till karaktärer, miljöbeskrivningar och gestaltning av känslor, man ska också få till kronologi och geografi. För mig är det sistnämnda viktigt, även om du som läsare kanske inte tänker så mycket på det. Jag har valt att skriva i strikt kronologisk ordning vilket innebär att det som står på nästa sida eller i nästa kapitel alltid inträffar SENARE. Det förekommer förstås tillbakablickar, men då framgår det tydligt att det är något som tilldrar sig i personens huvud.

Jag är lite nördig på det här med geografi, det ska erkännas. Jag har alltid gillat kartor i alla former och inte minst historiska kartor. Jag är också typen som alltid ser mig omkring i landskapet och funderar över var vägarna gick förr eller om det där möjligen var en gammal järnvägsbank. Kulturgeografi, tror jag det kallas med ett finare ord. Jag är också noga med att geografi och kronologi ska vara trovärdig. Hur många dagar kan det ha tänkas tagit att segla från Hamburg till Amsterdam (ett inte helt slumpvis utvalt exempel), vilken väg tog man mellan två orter i Tyskland på 1630-talet och hur många dagar tog det?

För den senare frågan använder jag mig flitigt att ett tyskt kartverk från mitten av 1800-talet som något amerikanskt universitet gjort tillgängligt på nätet. Det är en god tumregel att fram till mitten av 1800-talet hände det inte så jättemycket med vägnätet, om man bara håller sig utanför de tidigast industrialiserade områdena.

Så långt har jag skrivit 21 kapitel och det ser ut som att det inte blir fler än 30 kapitel i fjärde boken, möjligen bara 29. Jag har ju min lilla princip att jag inte vill att böckerna ska vara för tjocka 🙂

Och på förlaget har dom redan börjat fundera på ett omslag. Jag är rätt imponerad av det eftersom vi inte bestämt en titel eller ens vilket tema omslaget ska ha. Men jag skulle misstänka att det kommer att finnas ett päronträd med.

Lyssna på Bokmässan 2016

Det här hade jag fullständigt missat men idag tipsade mitt förlag, Historiska Media, om att seminarierna på Bokmässan 2016 finns inspelade och utlagda på nätet. Så om man vill förgylla sin dag med att lyssna på mig, Maria Gustavsdotter och Ulrika Kärnborg när vi under ledning av John Crispinsson pratar om att göra historien levande så kan man klicka här.

Det finns nog få saker som är lika lyssningsvärda just nu. Skulle möjligen vara Ett fjärran krig, inläst av Anne-Li Norberg. Jo, det är faktiskt ännu bättre 🙂

Ståpäls

Idag fick jag besked att Ett fjärran krig kommit ut som ljudbok, den har till och med funnits tillgänglig några dagar. Den finns på Storytel och även på Bokus, möjligen även på fler ställen.

Jag får erkänna att det var ett ögonblick av ståpäls när jag laddade hem inläsningen och hörde titeln, mitt namn och de inledande orden för första gången inlästa av ett riktigt proffs. Anne-Li Norberg har gjort ett fantastiskt jobb och nu ser jag fram mot tolv timmars njutning. Som tur är har jag en hel del bilåkande framför mig de närmaste dagarna.

Inläsningen av En skärva hopp och Ett bräckligt liv pågår för fullt och de inläsningarna kommer att släppas under februari-mars. Alla som gillar en bra historisk berättelse, eller helt enkelt en bra berättelse, har verkligen något att se fram mot.

Nu finns alla böckerna som talböcker!

Att skriva ett blogg-inlägg som vänder sig till synskadade eller de som har lässvårigheter är lite som att spela in en stumfilm för hörselskadade men man kan inte vara helt logisk jämt.

Men bara så ni vet det så finns nu alla mina böcker inspelade som talböcker. Det innebär att människor med syn- eller läsproblem kan låna dem alldeles gratis på bibliotek över hela jämrans landet.

Det tycker jag är ett alldeles fantastiskt bra sätt att använda skattepengarna och det säger jag faktiskt inte för att jag råkar ha skrivit böcker. Det är nämligen så att jag får inte ett öre för detta, det finns nämligen ett undantag i upphovsrättslagen som ger staten möjlighet att göra det skrivna ordet tillgängligt även för människor med läs- eller synhandikapp.

I rättvisans namn och så här på fredagskvällen kan jag tycka att bildkonsten borde göras tillgänglig för synskadade på samma sätt. Man kunde få ett konstverk inläst och tolkat.

images

Vad tror ni till exempel om en Zorn inläst av Björn Ranelid? Leif GW? Regina Lund? Eller kanske på Åtvidabergs-dialekt? Fundera på det medan ni äter fredagstacos, vet ja. Trevlig helg.