Liten uppdatering

Den senaste tiden har det hänt massor med skojiga saker på den privata fronten så jag har legat lite lågt med författarsidan. Men här kommer en liten uppdatering.

Nu på lördag 23/3 är jag i Falun på Dalarnas bokmässa. Förutom att ni kan prata med mig och köpa böcker tycker jag ni ska komma och lyssna på en av de häftigaste människor jag känner,  Birgitta Backlund. Leta reda på hennes böcker och förundras över en personlig styrka som överstiger det mesta man kan föreställa sig.

Nästa punkt på programmet är Litteraturfestivalen i Norrköping lördagen 6/4. Klockan 13 pratar jag och Anna Laestadius Larsson om vårt historiska skrivande och lite senare kan man lyssna på både Maria Sveland och Alex Schulman. Dom skriver tydligen också böcker.

Den 8/4 släpps så äntligen En ensam färd, den femte och sista boken i Lövberga-serien. Någon gång mot slutet av april ska ljudboken också komma och jag kan avslöja att inläsare blir My Holmsten. Anne-Li Norberg gick ju tyvärr bort i höstas.

Min enda ”relation” till My Holmsten är att hon är dotter till Inga Gill som bland annat spelade dotter i (nästan) alla Lilla Fridolf-filmerna under andra halvan av 1950-talet. Jag har sett någon av filmerna för en evighet sedan och jag minns särskilt en scen där Lilla Fridolf, som spelades av Douglas Håge, kommer till sitt arbete som kontorschef. Han går längs raden med maskinskriverskor och hälsar ”God morgon, flickor” och de hälsar tillbaka ”God morgon, chefen”.

I slutet av 90-talet hade jag på fullt allvar den förnämliga titeln ”kontorschef”. Tyvärr vågade jag inte föreslå den här hälsningsritualen, troligen beroende på att mina kvinnliga medarbetare hade skrattat ihjäl sig vilket hade blivit ett svårt arbetsmiljöproblem.

Jag hoppas vi ses i Falun eller Norrköping.

Annonser

Uppdaterad intervju

Den senaste tiden har jag haft fullt upp med annat. Men nu gjorde jag slag i saken och uppdaterade skjutjärnsintervjun med mig själv, främst för att få med uppdaterad information om den femte boken i Lövberga-serien och om mitt nya skrivprojekt. Håll till godo.

Den femte boken går till tryck

Inlagan är korrekturläst och omslaget klart så nu går En ensam färd till tryck. Sedan är det bara att hålla sig till 8 april för då släpps boken i handeln. Så här ser omslaget ut, rätt snyggt om jag får säga det själv.

Omslag5.jpg

Ljudbokslyssnarna får hålla sig en eller två veckor till. Som jag berättat tidigare gick ju Anne-Li Norberg så tragiskt bort i höstas så det måste bokas en ny inläsare. Det finns ett förstahandsval men vi får se om personen har tid.

Ifall ni undrar slutar boken på sidan 373, inklusive efterordet. Bara så ni vet 🙂

Ett hemskt rekord

Jag har skrivit om rätt mycket hemskheter i mina inlägg, av den enkla anledningen att historien tyvärr är full av hemskheter. Den här berättelsen är dock hemsk på sitt alldeles egna sätt.

Vi börjar med en bild.

440px-Vassily_Blokhin

Vasilij Michailovitj Blokhin (1895-1955) föddes i staden Suzdal som ligger 20 mil öster om Moskva. Han var soldat i tsarens armé under första världskriget och 1921 fick han jobb i Chekan, den första varianten av den sovjetiska statens säkerhetspolis, det som senare blev mer känt under förkortningarna NKVD och KGB. Eftersom terror, kontroll och angiveri var grunden för sovjetstatens makt fanns det goda karriärmöjligheter om man var hänsynslös, brutal och kunde lyda order utan att ifrågasätta. Vasilij Blokhin hade allt detta och efter några år nådde hans rykte ända upp till Stalin.

I slutet av 1920-talet fick Blokhin befälet över en specialenhet inom NKVD som sysslade med det som kallades ”svart arbete”, vilket innebar tortyr och avrättningar. Enheten lydde direkt under Stalin och under de stora utrensningarna 1936-38 utförde dess medlemmar tusentals avrättningar. Blokhin avrättade personligen alla prominenta offer, speciellt de två som var högsta chefer för NKVD under perioden (återkommer till dem i ett senare inlägg).

Efter att Sovjetunionen erövrat ”sin” halva av Polen under hösten 1939 startade arbetet att identifiera och fängsla den polska intelligentian. Alla som på något sätt kunde leda motståndet skulle elimineras. Officerare, statstjänstemän, lärare, kulturarbetare… Under våren 1940 avrättades fler än 20.000 polacker.

Även om massakrerna utfördes på flera platser har de kommit att förknippas med  byn Katyn, som ligger utanför Smolensk. Det var också där som Vasilij Blokhin erövrade ett rekord man innerligt hoppas aldrig blir slaget.

Under 28 dagar avrättade han fler än 7.000 polska fångar.

Offren fördes ner i en källare en i taget. I ett för-rum, som målats rött och dekorerats med propagandaaffischer och en byst av Lenin, kontrollerades offrets identitet och händerna bakbands. En dörr öppnades, offret leddes in och sköts bakifrån. Man arbetade enbart på nätterna och tio timmar i sträck, utan något avbrott. Utanpå uniformen var Blokhin iförd slaktarförkläde, långa handskar och skärmmössan utbytt mot en läderhatt. Han använde tyska Walther-pistoler, främst för att kunna hävda att det var nazisterna som var ansvariga (vilket man fick nytta av efter det tyska anfallet 1941).

Det fanns två andra anledningar till att han använde en tysk pistol. Den fungerade säkrare och hade mindre rekyl. Till och med i ett organiserat massmord kan man tydligen tänka på arbetsmiljön.

Blokhin överlevde alla sina chefer på Chekan/NKVD/KGB och även Stalin. Efter Stalins död 1953 blev han ändå avskedad och då verkar ödet ha hunnit ikapp honom. Från att ha varit sparsam med spriten gick han ner sig i massivt supande och svår sinnessjukdom och begick självmord 1955.

05-pic-blokhin-grave

Vasilij Blokhin, tillsammans med hustrun Natalja och sonen Nikolaj, är begravda på Novodevitji-kyrkogården i Moskva. Finns det något mer att säga om mannen med världsrekordet i antal avrättningar? Skulle väl vara att när han ville koppla av läste han gärna böcker om hästar och hästskötsel, han efterlämnade ungefär 700 böcker i ämnet.

Ett stycke om minnen

Jag försöker korrekturläsa texten till En ensam färd. Prestationen är inte imponerande eftersom jag inte kan låta bli att läsa det som står och fundera på ordval och formuleringar. Och det är precis det man INTE ska göra när man korrekturläser.

I bokens tredje kapitel hittar jag den här lilla texten som jag kan dela med mig av utan att avslöja något om handlingen, förutom att kapitlet uppenbarligen handlar om Karin.

”Hon letade sig bakåt i minnet och där var allt som det skulle vara. Hon började i barndomens bedrägligt tillrättalagda minnen, där allt var omsvept av gölens glittrande vatten, vinterns gnistrande snö längs kyrkvägen, doften av solvarmt hö och nykokt, ångande korv efter höstslakten. Ungdomens och det begynnande vuxenlivets insikter i kärlekens besvikelser och arbetets bördor lystes upp av enstaka strimmor av ljus. Minnet gick vidare i en hastig kälkfärd nerför en isig backe där förtvivlan och lycka for hastigt förbi men ändå med samma skärpa som solbelysta snökristaller på nyponsnåret vid körvägens kant. Ju närmare nutid hon kom desto saktare gled minnena förbi och de blev också allt otydligare. Det var som när hon och Erik släpat med sig vedkälken och susat nerför backen uppifrån skogen ner mot tegarna i sista svängen före stigningen upp till Lövberga gård. Med den vuxnes klarsyn insåg hon att färden förmodligen varit betydligt sävligare än vad syskonen tyckt och alldeles säkert ofarligare än vad deras mor inbillat sig. Karin såg för sitt inre hur minsta småsak var glasklar mitt i den branta backens virvlande snö och bitande vind för att förvandlas till suddigt och trött när kälken ohjälpligt tappade farten när vägen blev flack.”

Förutom att jag som vanligt försöker formulera mig väl och rentav skriva lite vackert i denna lilla metafor för en människas minne, så finns här en stor portion av mina egna minnen. Backen det talas om finns förstås på riktigt. Den ligger längs den väg som idag, likaväl som på Karins tid, leder in till gården som är förlagan för Lövberga. Backens övre ände ligger i den skog som tillhörde mitt föräldrahem. Efter en utförslöpa som verkade mycket vådligare när jag var barn kommer man ut på ett stycke flack väg där den kälkåkandes fart minskar. Vid riktigt isigt väglag kunde min stålmedade kälke glida hela raksträckan och halvvägs upp i den där sista backknäppan före ”Lövberga”.

Visst är det så att detaljerna är skarpast när livet susar förbi som snabbast? Och nog är det sorgligt när man återser barndomens hisnande kälkbacke och finner en ynka sluttning, eller när du påminns om det uppenbara att ditt livs första kärlek har åldrats lika mycket som du själv?

Finns det någon sensmoral här? Kanske att minnen ibland mår bäst av att få vara bara minnen.

Mycket pang och mycket pengar

Den här berättelsen börjar med ett ovanligt vapen och slutar med en film med Clintan, däremellan ett av historiens underligaste bankrån, ett brutalt fängelseuppror och ett självmord. Hur låter det?

Som alla riktigt bra historier börjar även den här med en finländare.

aimo_lahti

Aimo Lahti (1896-1970) blev redan som ung pojke fascinerad av vapenkonstruktion och han var en naturbegåvning. För finska arméns räkning konstruerade han över femtio skjutvapen men för dagen är det den här godingen det handlar om.

lahti_l-39-13

Lahti L-39 var ett anti-tankgevär, en bössa att skjuta stridsvagnar med. Kalibern var 20 mm, tomvikten nästan 50 kg och rekylen passade in på klyschan ”som en häst sparkar”. När Sovjet anföll i december 1939 slog ”Norsupyssy” (Elefantbössan) ut åtskilliga stridsvagnar men den rådde inte på de tyngre modeller som snart kom i bruk. Lahti-bössan användes ändå flitigt. En favoritsport var att lura de sovjetiska krypskyttarna att avslöja sitt gömställe och dunka in en 20 mm spränggranat. Game over, liksom.

Kriget tog slut men historien tog inte riktigt slut för elefantbössan. I början av 60-talet sålde finska staten överbliven materiel till USA, däribland ett antal Lahti-gevär. I känd amerikansk frihetsanda gick det bra för vanligt folk att köpa även ett vapen man kunde slå ut en lätt stridsvagn med. Den 30 mars 1965 gjorde en man som hette Jack Franck just det. Priset för två (!) gevär och 200 pansarbrytande patroner var 800 USD vilket motsvarar knappt 60.000 kronor i dagens penningvärde. En anställd på butiken blev misstänksam (nähä!!) och FBI larmades men tappade spåret.

Helgen 23-24 oktober 1965 bröt sig en kille som hette Joel Singer in på värdetransportfirman Brinks i Syracuse i delstaten New York. Han och några medbrottslingar satte upp ett av de finska gevären. Med drygt trettio skott sköt de ett hål i kassavalvet stort nog för en man att krypa in och stjäla 425.000 dollar (ungefär 30 miljoner kronor).

201701311322-0003jpg-6e6e4c133b65b9ab.jpg

Polisen på plats

Mannen som köpte vapnen, Jack Franck, var Joel Singers farbror och Singer gjorde misstaget att berätta för farbrodern och ge honom ett par hundra dollar som tack för att han agerat bulvan. Farbrodern gick till FBI och Joel Singer greps några veckor senare.

Singer talade aldrig om vilka hans medbrottslingar var och förutom pengarna han gett till sin farbror återfanns inget mer av bytet. Han dömdes till 5-10 år och sattes på fängelset i Attica, New York. En så lång fängelsedom var hårt men det skulle bli värre.

I september 1971 bröt ett fånguppror ut på Attica. Över tusen fångar deltog och man tog 42 ur personalen som gisslan. Efter fyra dagars förhandling om bättre villkor och översyn av den ofta öppet rasistiska fångvården stormades fängelset av polisen. Man slängde in tårgas och sköt rakt in i massan av fångar och gisslan. 33 fångar och 10 ur gisslan dödades. En sten till minne av de dödade står nu utanför fängelsets huvudport.

Attica_Prison_Riot_Memorial.jpg

Joel Singer tog inte aktiv del i upproret men händelserna påverkade honom så mycket att han drabbades av svåra psykiska problem. Han frigavs 1972 men tog sitt liv med en dos cyanid den 6 februari 1973, endast 31 år gammal.

Ett år senare hade filmen ”Thunderbolt and lightfoot” premiär med handlingen direkt inspirerad av Joel Singers kupp.

mpw-35765.jpg

Huvudrollerna spelades av Clint Eastwood och Jeff Bridges. Filmen fick ett hyfsat mottagande men har väl inte gått till historien. Förmodligen var det för att man använde en Oerlikon-kanon istället för den finska Lahti L-39 😉