I brytningens tid

Ni har förstås undrat hur det går med nästa del i Lövberga-serien, ”En vilsen själ”, så här kommer en rykande färsk uppdatering.

  • Den 22:e april skickade jag manuset till redaktör Åsa. Det var nästan 118.000 ord som gick iväg.
  • Den 17:e maj fick jag tillbaka manusbunten, fullklottrad med detaljkommentarer men inte nästan inga synpunkter på handling, karaktärsutveckling eller gestaltning.
  • Den 11:e juni skickade jag tillbaka manuset med (nästan) alla kommentarer åtgärdade och diverse allmänna råd genomfunderade och hanterade. Jag var klar med sisådär 95 % av arbetet redan en vecka tidigare men sen blev jag överfallen av det övriga livet. Nu var det bara 110.000 ord kvar, alltså hade jag strukit 6 % av textmassan i redigeringen.
  • Dagen därpå, den 12:e juni, kom Åsa tillbaka och sa att allt såg bra ut. Hon hade en knapp handfull specifika frågor kring hur jag hanterat några saker hon påpekat tidigare. Efter att jag svarat på dom gick manuset till sättning.
  • Och idag kom resultatet. Som det ser ut just nu, före korrekturläsning, så är En vilsen själ 400 sidor, jämfört med 414 för Ett bräckligt liv.

Nu har jag och korrekturläsaren till måndag 26:e juni på oss att gå igenom texten. Det som hittas ska föras in i texten, brytningen kontrolleras och sedan får omslaget en sista omgång så att allt stämmer ihop. Första veckan i juli görs en så kallad ”idiotkoll” när en eller flera personer som inte varit inblandade i arbetet ser över allting för att upptäcka såna där pinsamma saker som att titeln är felstavad på omslaget eller att kapitlen är felnumrerade. Sånt händer nämligen. Om ni bara visste hur många gånger jag skrivit ”En skräva hopp” och ‘”Margreta” 🙂

Senast fredag den 7:e juli går tryckorginalet iväg till tryckeriet och jag antar att texten också kommer att gå iväg för inläsning någon gång direkt efter ledigheterna.

För att hålla grytan kokande tog jag ett par bilder på bokens första och sista meningar (Det finns ett slutord också men det är ju inte en del av berättelsen)

Första

Så här börjar En vilsen själ

Sista

Och här tar det slut

Ett litet avslöjande om sånt som kan ligga bakom. För bokens första kapitel ville jag att huvudkaraktären skulle utsättas för diverse händelser som ska leda fram till en viss sinnesstämning. Men hur skulle jag börja?

Då kom jag att tänka på en före detta kollega som en gång drev ett mindre byggföretag. Han försökte införa ordningen att de byggare han anlitade själva skulle ansvara för att köpa in allt de behövde, som byggledare trodde han att han då skulle kunna ägna sig åt att samordna folk istället för att åka runt stan på jakt efter … till exempel spik.

Det hann gå ett par dagar innan snickaren ringde och sa ”Vi har slut på spik”. Och det var precis den känslan jag var ute efter, samma uppgivenhet som min gamle kollega kände över att vissa människor inte ens förstår problemet med att lämpa över ansvaret på någon annan.

Så kan det vara. Inledningen till ett kapitel som utspelar sig i augusti 1633 kan komma från en gammal kollega som drev byggfirma på 90-talet.

 

Lite uppdateringar på hemsidan

Jag trodde att jag skulle ha skickat tillbaka manuset men det har varit lite för mycket att göra de senaste dagarna och jag har inte riktigt orkat. Egentligen är allt i princip klart, det är bara en liten anmärkning från redaktör Åsa som jag känner att jag behöver fundera igenom hur jag ska hantera. Det kommer inte att ändras så mycket i texten, det är bara ett råd av typen ”fundera på om du inte borde förstärka XXX i texten genom att någon gång låta karaktärerna YYY”.

Jag är annars rätt bortskämd med att 95 % av anmärkningarna är på en rent löjlig nivå. Punkt, inte punkt, nytt stycke, stryk en upprepning …

Den senaste veckan har jag fått några spontana förfrågningar att komma och prata, alltid lika kul. Jag har också fått ett förslag om ett samarbete i ett projekt som nog kan bli riktigt roligt. Jag vet inte om det blir något och ännu mindre vad det i så fall kan bli, jag ber att få återkomma.

Efter en av de stressigaste dagarna på mycket länge orkade jag helt enkelt inte ta tag i texten ikväll. (Stressig dag i betydelsen att jag konstant låg efter i tidsschemat och var tvungen att förflytta mig i en motvillig geografi för att förgäves försöka hinna ikapp) Istället har jag ägnat en stund åt att uppdatera hemsidan. Jag har

  • Utökat visningen av kommande aktiviteter
  • Skrivit om fliken som handlar om mina böcker och lagt till den fjärde boken
  • Lagt till några frågor och svar om mig själv under fliken med samma namn

Slutligen gläder det mig att första tryckningen av Ett fjärran krig i pocket snart är slut och att ljudböckerna går varma på Storytel.

Annars har inget särskilt hänt.

På Sveriges nationaldag

Idag klockan 15 börjar firandet av nationaldagen hemma i Björsäter. Start på ett av världens minsta torg med det geniala namnet Byxficketorget (jag vet, vi är sådär roliga helt naturligt i Björsäter) och en kort marsch uppför backen till kyrkan. I år har jag fått den stora äran att hålla det så kallade högtidstalet. Jag tänker prata om att det råkar vara nästan på dagen 40 år sedan jag satt i samma kyrka och sjöng ”Den blomstertid..” när jag slutade 6:e klass. Och jag tänker prata om att mycket har ändrat sig under de här 40 åren och inte bara till det bättre och hur man kanske skulle kunna angripa problemen genom att se på världen lite mer enkelt och pragmatiskt. Ungefär som vi Björsäters-bor brukar göra.

18768520_1450431118328739_3375463206750397394_o

Annars har jag ägnat det mesta av helgen åt att redigera. Jag har gått igenom alla redaktör Åsas kommentarer och har bara ett par mer generella råd att fundera igenom och kanske göra något åt. När jag började hade jag ett manus på 118.000 ord och nu är jag nere på lite knappt 110.000 ord. Det innebär att den fjärde boken kommer att bli lite kortare än den tredje, faktiskt den kortaste hittills.

Men förtrösta icke. Tillåt mig att citera redaktör Åsa: ”Jag tycker att du har lyckats bygga upp en mycket bättre spänning och dramatik i den här (boken)”

Jag kan nog faktiskt hålla med. Jag har lyckats få till några riktiga dräparkapitel där tårar kommer att rinna, nävar knytas och ögonbryn åka både upp och ner. Så det är bara att bita ihop och hålla ut till september.

Jag önskar er alla en bra nationaldag. Vi har anledning att fira. Gör det!

 

Jag slår nytt rekord!

Om man blir intervjuad i media, allra helst om man ska var med i någon tävling, så gäller det att komma ihåg följande obligatoriska uttalanden.

  • Jag tränar XX gånger i veckan (byt ut XX mot lämpligt antal som motsvarar din felaktiga självbild) och så sjunger jag i kör
  • Jag tycker om att umgås med vänner, god mat och att resa (ja, vem f-n tycker om att umgås med sina ovänner, äta äcklig mat och inte se något annat av världen?)
  • Jag gör vad jag kan för en hållbarare miljö. Jag källsorterar och köper ekologiskt om det finns. (Yada-yada…)
  • Och viktigast av allt: Jag är en tävlingsmänniska!

Men om man nu inte är en tävlingsmänniska då? Då får man låtsas, för tävlingsmänniska MÅSTE man vara.

Därför kan jag stolt meddela att lördagen den 16 september i år kommer jag att slå nytt personligt rekord. Då är jag nämligen inbjuden att komma och prata om mitt skrivande på de bohuslänska öarna Dyrön och Åstol som ligger alldeles söder om Tjörn. Och längre västerut än så har jag aldrig varit i Sverige!

Första gången jag var i Bohuslän var sommaren 1983 (det kan möjligen ha varit 1984). Gymnasiekompisen Anders och jag satte oss i en bil och åkte en sväng längs västkusten. Jag minns tydligt vilket intryck Bohuslän gjorde på mig, uppvuxen som jag är i de östgötska skogarna. De nakna klipporna, samhällena som trängt ihop sig där naturen medger och så havet som hela tiden finns där i bakgrunden. Det var mäktigt! (Kompisen Anders har jag inte träffat på alldeles för många år, men han har fått stå någon sorts modell för en av mina karaktärer)

För att det inte ska råda någon osäkerhet måste jag förstås redovisa mina rekord i de andra väderstrecken:

  • Längst österut: Luleå. Till skillnad från vad särskilt stockholmare tror så ligger Haparanda betydligt längre österut än Seglarhotellet på Sandhamn
  • Längst norrut: Riksgränsen. Fast jag skryter nog hellre om mina två ensamturer i Sarek. (För var ska man vandra om man aldrig ens varit i fjällen förut? Sarek förstås!)
  • Längst söderut: Smygehuk. För många år sedan var jag och mitt ex på tur i Skåne och tänkte oss att bo på vandrarhemmet i Smygehuk. De ordinarie sängplatserna var tyvärr slut så vi blev erbjudna att bo i en förfallen liten stuga som låg allra, allra längst ner mot vattnet. Jag är tveksam till att stugan står kvar, men en natt där var det värt för att ha sovit så långt söderut i Sverige som det gick om man ville ligga under tak.

Om ni har några andra geografiska frågor är det bara att höra av sig.

Storytel och en titt in i framtiden

OK, jag erkänner. Ibland går jag in på Storytel och kollar kommentarerna på mina böcker. Och glädjande nog är det nästan bara väldigt positiva utlåtanden. Naturligtvis finns det några som inte gillar uppläsaren eller sättet jag berättar, med hopp mellan händelser och ofta över tid. Och så är det förstås. Smaken är olika och något kan vara hur bra som helst men jag gillar det i alla fall inte. Spelar ingen roll om det är världens bästa te, jag är en kaffe-kille. Hunden får vara gullig till tårarnas gräns, jag väljer katter alla dagar i veckan.

Men det mesta är väldigt positivt. Och så kommer det en sån här kommentar:

55 minuter kvar och jag mår lite halvdåligt… av en förunderligt mixad känsla av stor bokförälskelse och grym oro. -Förälskelse pga serien som gått från bra (typ 4 stjärnor) till svinbra (typ 8 stjärnor), och oro för att det kanske inte kommer en fortsättning på alla spännande trådar! Efter andra halvan av den här 3e boken känns det som att den här serien borde innehålla minst 6 böcker till, innan allt knyts ihop i en sista 10e bok. Hoppas!

Det roliga är att det faktiskt är precis det här jag tänkte ägna lite tid åt i sommar. Jag har aldrig planerat handlingen mer än en bok i förväg. Det är klart att jag haft vissa tankar med hur det ska gå för en karaktär men jag har också låtit händelserna ta sina egna vägar. Nu, med snart fyra böcker i hyllan, har jag kommit till en punkt där jag behöver tänka igenom hur jag ska gå vidare.

Ibland får jag frågan hur många böcker jag tänker skriva om syskonen från Lövberga. Jag har alltså inte haft någon plan men jag brukar svara med exemplen att Sjöwall/Wahlöö skrev tio böcker om Beck (åtminstone de första böckerna var helt klart litterärt banbrytande och håller fortfarande en mycket hög kvalitet) och att Guillou skrev tio böcker om Hamilton (som också var banbrytande, kanske inte litterärt men definitivt genre-mässigt. Sen blev det ju några böcker till men i grunden var det tio böcker).

Så, alltså. I sommar tänker jag läsa på historien och fundera på hur jag skulle kunna bära mig åt för att det ska bli tio böcker. Vad sen förlaget tycker om den idén vet jag inte, men om ni vill läsa mer så får ni gärna hjälpa till genom att rekommendera berättelsen för andra.

Vill ni veta en sak? I ärlighetens namn har jag förstås haft en del lösa tankar om hur jag skulle kunna avsluta en sådan serie. Och jag tror faktiskt att jag vet vilken den avslutande scenen ska vara, exakt vilken dag det kommer att vara och vilka två personer som får de avslutande replikerna. Den ena kommer att vara en av mina huvudkaraktärer och den andra har ni redan träffat på men mer än så tänker jag inte säga.

Medan ni njuter av solen fortsätter jag redigera den fjärde boken.

En vilsen själ f

En riktigt bra mejl-dag

En del dagar är mejl-skörden bättre en andra och det här var definitivt en sådan dag.

Först kom det ett mejl från en läsare som på fullt allvar skrev så här:

”Läser 3e delen nu och vill inte att serien ska ta slut!!
Fantastisk berättelse och du är en mästare på att beskriva i text deras ansiktsuttryck och kroppshållningar när de talar eller ser på varandra. Har tidigare försökt att läsa/lyssna på historier från förr men bara tyckt att det varit besvärligt. Tror det har med tonerna i texten att göra. Din berättelse är som en enda stor orkester, fioler som skyndar, piano som sörjer, gitarrer som älskar och trummor som slåss.
Om du skriver 100 delar så lovar jag att läsa dem alla – med glädje! Dina böcker tillför ett rus, en kärlek i mitt liv.
Tack för den tid och det arbete det innebär för dig! Bra jobbat! Ser fram emot 4e delen och alla där efter!”

Och sen spikades det att jag får besöka biblioteket i Malmslätt i höst, 21 november närmare bestämt. Jag har faktiskt flera beröringspunkter med den lilla orten Malmslätt, några kilometer utanför Linköping. Jag gjorde lumpen på A1 i Linköping men just det året renoverade man några av kasernerna inne på regementet. Det kompani jag tillhörde inkvarterades därför ute på Malmen, som varit samlingsplats för Östergötlands militärer sedan 1500-talet, som var det svenska militärflygets vagga och som fortfarande har militär anknytning med Helikopterflottiljen och ett av Sveriges bästa museer, Flygvapenmuseet.

Som avslutning på mejl-skörden fick jag ett sammanfattande utlåtande från redaktör Åsa. Så här skrev hon inledningsvis (jag har redigerat bort texten inom parentes där Åsa räknar upp några riktigt gripande scener):

”Tack för härlig läsning! Jag gillade ju ditt förra manus, men den här gången tycker jag nog att du har lyckats ännu lite bättre. Du har verkligen tagit fasta på att utveckla dina karaktärer och genom dem skildrar du historien, inte tvärtom. Jättefint är det verkligen. Du har också en bra balans mellan karaktärerna och just när man som läsare undrar hur det går för den och den karaktären så dyker de upp. Förra gången vi arbetade ihop hade jag ju en del kommentarer som handlade om just balans och perspektiv, det slipper du nu! Du har många gripande scener (…) och jag kom på mig själv med att ha tårar i ögonen många gånger under läsningen. Så jag är säker på att andra läsare kommer att drabbas hårt av dina karaktärers öden.”

Efter berömmet kom det förstås en lång radda med kommentarer och förslag till förbättringar och det ska jag sätta tänderna i med start i helgen. Men jag får nog säga att jag kunde ha haft ett bra mycket sämre utgångsläge.

Vad heter den fjärde boken?

Eftersom förlagets katalog för resten av årets utgivning ligger ute på nätet så är det ingen hemlighet längre. Den fjärde boken i Lövberga-serien kommer ut i slutet av september och den kommer att heta ”En vilsen själ”.

Omslaget ser ut så här.

En vilsen själ f

Titeln har jag som sagt haft som arbetstitel ända från första början, när jag började fundera på bokens innehåll för ett år sedan. Som vanligt letar jag efter några ord som beskriver bokens tema eller känsla. Ni får väl läsa boken och se om jag lyckats hitta en bra titel till innehållet. Eller att skriva en berättelse som stämmer överens med titeln, om man så vill.

Grunden för motivet var redaktör Åsa och jag överens om från första början. Vilka figurerna är kan man däremot få fundera över. Det finns, som titeln antyder, flera möjligheter 🙂

Nu undrar kanske vän av ordning vart det där päronträdet har tagit vägen, det där som varit med på de första tre omslagen? Lugn, det står precis bortom skogen till höger.