Den fjärde boken

För en vecka sedan skickade jag manuset till den fjärde boken till redaktör Åsa. Nu ser tidsplanen ut sisåhär.

  • Senast 17 maj kommer det genomgånga manuset tillbaka till mig. Det innebär i praktiken några hundratal utskrivna A4-sidor där förmodligen varenda sida är fullklottrad med förslag på ändringar, strykningar och omskrivningar. För såna är dom, redaktörerna. De säger saker som ”Jag verkligen älskar det här kapitlet, jag har bara 248 små kommentarer.” Förmodligen kommer inte allt i en hög utan jag får nog ett par omgångar. Det känns lättare så.
  • Sedan har jag ända till 12 juni på mig att redigera. Det allra mesta brukar vara småsaker men det kan förstås också vara större saker, allt enligt den klassiska sanningen att 90 % av arbetet tar 10 % av tiden och de sista 10 % av arbetet tar 90 % av tiden.
  • Nästa steg är sättningen, att trycka in alla orden på boksidorna som det kommer att se ut i boken. Det här är en konstart alldeles för sig själv, har jag förstått. En kombination av språkbehandling och utseende som övergår mitt bildanalfabetiska sinne.
  • 19-26 juni är det dags för slutkorrektur. Redaktör Åsa, jag och en korrekturläsare går igenom manuset för att hitta de där felen som varken jag eller Åsa hittat efter att ha tröskat igenom texten flera gånger. Ni anar vilken överlevnadsförmåga såna textgrodor har!
  • Sedan ska slutkorrekturet föras in i den satta texten, omslaget med baksidestext och annat ska fixas till och sedan en sista idiotkoll som innebär att en person som inte har jobbat med manuset får titta på det för att till exempel efter bara en sekund upptäcka att titeln är felstavad. Sånt händer, nämligen.
  • Den 7 juli skickas den lilla filen till tryckeriet och vecka 38 finns boken i handeln, piffigt nog precis innan Bokmässan.

Återstår väl bara två frågor. Vad heter bokdj-veln och hur ser omslaget ut? Njääää, jag tror jag väntar lite med det.

Kolla gärna in högerkolumnen med lite nya datum när jag är ute i den stora världen. Förutom dessa tillfällen har jag också fått en förfrågan från bibliotek på öarna utanför Tjörn. När man är uppväxt i de djupa östgötska skogarna känns det rätt häftigt! Datumen är inte bestämda ännu, får återkomma om det.

Förresten, redaktör Åsa tyckte jag skulle tycka om en manusfri sommar. Men jag hade nog tänkt jobba lite med femte boken. Jag vill ju veta hur det ska gå för…

Bokmässan 2017: Demokrati och sånt

Även i år har det blivit debatt i kultursvängen om Nya Tiders medverkan på Bokmässan. Ett rätt stort antal författare har meddelat att de inte tänker delta på årets bokmässa om Nya Tider tillåts delta. Om detta kan man ha rätt mycket åsikter, både juridiskt och moraliskt, och det har man också. Debatten rasar, som det heter.

Nya Tider har en mer eller mindre öppet främlingsfientlig agenda men de håller sig, möjligen med viss tvekan, inom lagens råmärken. Bokmässan är en kommersiell aktör och kan följaktligen välja att ta in eller vägra vilka utställare som helst alldeles efter eget tycke och smak. Så juridiskt finns det egentligen inga större bekymmer: Nya Tider har inte begått några olagliga handlingar och Bokmässan kan göra som de vill. Moraliskt däremot…

Bokmässan har måhända en högre moralisk ribba än ett vanligt företag. (Om Pelles Städtjänst inte vill städa på Sverigdemokraternas kansli av ideologiska skäl skulle ingen bry sig). Litteraturen har i alla tider stått på barrikaden, haft åsikter, ställt sig på de svagas sida men ärligt talat också slickat en hel del diktatorisk röv.

Vad tycker då jag i den här frågan?

För det första har Bokmässan (som är ett aktiebolag som ägs av Svenska Mässans stiftelse  som är ett samarbete mellan en jäkla massa offentliga och privata institutioner i västra Sverige) rätt att besluta vilka utställare de vill ha med.

För det andra sympatiserar jag inte med Nya Tider utan i högsta grad tvärtom. Främlingsfientlighet är visserligen en djupt mänsklig instinkt, men med bara en gnutta intellektuell ansträngning inser man att det inte är människors ursprung, religion eller sexuella läggning som avgör om de är bra folk eller inte.

För det tredje tycker jag att det finns goda skäl att porta Nya Tider från mässan på grund av deras åsikter. Man behöver inte alltid gömma sig bakom yttrandefrihetens skinande marmor, man kan bara säga att nej, vi gillar inte era åsikter.

För det fjärde kan man i konsekvensens namn fundera över varför det blivit ett sånt herrans liv över Nya Tiders högerextrema åsikter. Ingen verkar ha tagit illa vid sig av att exempelvis Jan Myrdal deltar på mässan, författaren som aldrig tagit avstånd från de röda khmerernas vidriga folkmord. (Ironiskt nog var det sådana som Myrdal som sköts först när det begav sig)

För det femte tänker jag åka till Bokmässan oavsett om Nya Tider eller Jan Myrdal är där. Mässan för mig handlar om att träffa läsare och kollegor. Myrdal fyller 90 år i sommar och om han sitter där i sitt bås även i år så må det väl vara hänt. Om Nya Tider är där tycker jag det är bättre att besöka deras monter och ta debatten än att stanna hemma.

För det sjätte och sista så tror jag att alldeles för många så kallade kulturarbetare tror att dom är väldigt mycket viktigare än de faktiskt är. Det vore nog välgörande att kliva ner från kultursidornas tyckande, att åka några stationer utanför stan, att ta fighten lite längre än ett inlägg på Twitter. Visst, det smärtar att inse att 98 % av folket faktiskt inte bryr sig men det kan också vara början på något nytt och aningen modigare.

Vi ses på bokmässan!

Slutspurt och en aptitretare

Nu är arbetet med den fjärde bokens manus inne i slutspurten, eller åtminstone slutspurten innan jag kan skicka det till redaktör Åsa. De senaste två veckorna har jag jobbat med skrivande och redigering i stort sett varje morgon och kväll och påskhelgen är (nästan) helt avsatt för att göra klart.

Jag har två och ett halvt kapitel kvar att skriva och jag har redigerat mig igenom hälften av de 30 kapitlen. Mitt eget redigerande är förmodligen en något annorlunda process än för de flesta andra författare. Jag rättar ett fel här och där, stryker ett onödigt ord eller mening, kollar upp att fakta är konsistenta. Ett nyfött barn bör till exempel ha samma kön i olika kapitel, namn på människor och orter ska hålla sig i skinnet. Så mycket mer än så gör jag inte. Med risk för att framkalla blodsmak i munnen hos mina kära kollegor så lever jag efter devisen att skriva rätt från början 🙂

Det är ännu för tidigt att presentera titel och omslag men jag tänkte bjuda på en liten aptitretare i form av en smygtitt på vad som händer i bokens kapitel. En liten brasklapp är förstås att redaktör Åsa få för sig att något kapitel behöver ändras men så här ser det ut just idag. (Kapitel 25 i Ett bräckligt liv är nästan mitt favoritkapitel i hela berättelsen och det var ett önskemål från redaktör Åsa. ”Skriv något mer om Karin”, sa hon och det blev ett underbart stycke personporträtt, om jag får säga det själv)

Så, håll i er:

  1. En snickare har slut på spik och det är en riktigt tuff dag på jobbet
  2. Om man sitter och kysser någon på en nerblåst tall kan man få kåda i rumpan
  3. En hemkomst och en tragisk olycka
  4. Karl Marx hade sagt att det handlar om en obalans i produktionsmedlen
  5. Det är inte alltid lätt att söka jobb
  6. Äktenskap i sikte. Eller?
  7. Ett olyckligt slut för en olycklig man
  8. Matstället vid gatan norr om St. Lars-kyrkan i Linköping är trevligt nu också
  9. En slädfärd i Uppland kan sluta på ett oväntat ställe
  10. Julotta i Österhaninge kyrka 1633
  11. Om ett folk som var fiender även när det var fred
  12. Jobba på Posten? Varför inte
  13. Bara barn
  14. Barn och besök
  15. Ett möte i Frankfurt
  16. En uppblåst stropp lär sig en läxa
  17. Religiös omvändelse, språklektioner och den stora friheten
  18. Möte med den stora staden och byggplaner
  19. Fyra smålänningar hittar spännande saker under ladugårdsgolvet
  20. Ett återseende och ett jobb, om än litet
  21. Möte med en spanjor på alldeles fel sida
  22. Möte med en familj som kunde vara hämtad från en tavla och som också är det
  23. Allting går åt helvete från ena sidan
  24. Allting går åt helvete från andra sidan
  25. Ett samtal leder till en fastighetsaffär
  26. Ett riktigt tråkigt kapitel
  27. Nu är det matiné igen! Och på slutet kommer ni att säga ”Äntligen”
  28. Det här är också ett riktigt tråkigt kapitel fast i ett annat land
  29. Nyår i ensamhet i Österåkers socken
  30. En kort resa med häst och vagn slutar i grannsocknen. Bokstavligen.

Där har ni hela handlingen. Vartenda ord är sant.

Fler och fler upptäcker Lövberga

Jag har lärt känna otroligt många trevliga människor tack vare skrivandet. Tvärt emot den klassiska fördomen om författare, att vi är svåra typer som sitter instängda med sidenhalsduk, en halvrökt Gauloise och ständig ångest, så har jag bara träffat mer eller mindre glada typer med stora hjärtan. Kanske är det för att vi delar det där märkliga intresset att fästa en massa ord på papper i någon sorts ordning som vi tror ska betyda något för andra?

En sak delar vi i alla fall alldeles väldigt mycket, nämligen funderingarna kring hur man bär sig åt för att nå ut med sin berättelse. För det finns ju så många och så höga hinder på vägen. Till att börja med ska man lyckas skriva klart det där manuset som man kanske har brottats med under många år. Sen ska man passera det där skrämmande lilla nålsögat som heter Utgivning. (Jamen, man kan ju ge ut boken själv invänder nu vän av ordning. Jorå, men det är minsann inte tjipp tjillevipp det heller)

Och om man får ihop ett manus och blir utgiven så står de flesta författare där med blodig näsa efter att ha sprungit in i det sista och tuffaste hindret: Att nå ut med berättelsen till läsarna.

Som ”seriös” författare kan man tycka att det är orättvist hur vissa säljer tusentals böcker bara på sitt kändisskap. För i ärlighetens namn säljer inte Ingemar Stenmarks memoarer eller bloggerskan Therese Lindgrens självbiografiska bok bara på framstående litterära kvaliteter. (Nej, jag har inte läst någon av dom. Som alla vet är det mycket lättare att ha åsikter utan kunskap)

Men det finns en grundläggande tröst eller kanske förbannelse och det är övertygelsen att en riktigt bra historia alltid lyckas i längden. Se bara på vännerna Mattias Leivinger och Johannes Pinter som hade harvat på med skrivandet i många år, blivit publicerade men i all ärlighet inte riktigt haft några större framgångar. Så fick de för sig att skriva något ihop. Manuset blev antaget av Piratförlaget och kanske är De mörkermärkta början på något riktigt stort? Ibland behövs det bara ett enda riktigt bra manus…

Om Mattias och Johannes gått på knock-out i rond två så känns det mera som att Lövberga-serien kanske kommer att vinna på poäng i åttonde. Läsekretsen växer stadigt, ryktet sprider sig att det finns en riktigt bra historisk berättelse. Inte minst har ljudböckerna gjort att många fler har börjat fundera på hur det egentligen ska gå för syskonen från Lövberga gård. Jag blev extra glad när jag fick det här lilla meddelandet från en läsare i Norge:

”Jeg holder nå på med den tredje boken din på lydbok, og jeg må si at det er en utrolig fin lytteopplevelse! Det er lenge siden jeg har lest bøker som jeg liker så godt! Jeg har blitt så glad i Lövberga-menneskene, og jeg ønsker dem virkelig alt godt! Jeg leser sakte, sakte, for jeg vil liksom ikke forlate 1600-tallet… Jeg gleder meg enormt til den fjerde boken, og håper ikke det blir lenge å vente til den kommer…!
Tusen takk for den beste lesningen på lenge!”

Att skriva är att resa

Det heter att läsandet är ett sätt att resa, men att skriva är också att resa. När jag skriver reser jag förstås till en främmande tid men även till platser som jag ibland varit på men ofta inte. Men den allra roligaste formen av resande är att som författare få komma ut och träffa läsare!

Och det fick jag göra ikväll, till Uddevalla närmare bestämt och till en av de fantastiska bokcirkelträffar som anordnas av Jenny Magnusson (Bokmalen). Jag fick träffa ett trettiotal människor som hade läst åtminstone min första bok. Det bjöds på väldigt goda pajer (gjorda av Jennys mamma Gunilla, förresten), jag blev lite intervjuad av Jenny och sen bildades det smågrupper där jag fick gå runt och svara på alla möjliga frågor.

Det här var ett format som jag verkligen kan rekommendera både till läsare och författare. Jag fick så mycket frågor och reaktioner som jag sällan får annars, om alla möjliga saker. Personliga reflektioner, frågor om detaljer eller om hur jag skriver. Och det var så fantastiskt roligt (vilket inte bara var en känsla utan som också sades av många) att faktiskt alla hade tyckt om berättelsen, oavsett om man läst eller lyssnat.

Så nu är jag riktigt inspirerad inför slutklämmen av fjärde boken. Stort tack till Jenny och Gunilla och till alla härliga läsare jag fick träffa ikväll. Jag hoppas vi ses igen, om så bara i en kommande bok.

Hej från skrivfabriken

För ganska länge sedan sa jag till min förläggare att jag siktade på att ha manuset klart till mitten av april. Alla som någon gång jobbat mot en avlägsen sluttidpunkt vet att i början verkar det inte spela så stor roll om man slappar en dag eller två, rentav en vecka. Men ju närmare den utlovade tidpunkten man kommer, desto mer verkar högen med arbete växa och varje missad arbetsdag känns som en smärre katastrof.

Precis i det läget är jag nu, det är också därför jag inte skriver så ofta på bloggen. Jag behöver producera sisådär 900 ord om dagen, av hyfsat bra kvalitet dessutom eftersom jag inte ägnar mig åt att skriva om i flera varv som en del andra författare.

I skrivande stund närmar jag mig 95.000 ord av planerade ungefär 115.000. Det kanske låter mycket men jag producerar, som så många andra, bäst under press. Dessutom nådde jag i måndags kväll den viktiga milstolpen att jag planerade ihop de sista kapitlen och satte alla pusselbitar på sin rätta plats. Eftersom jag jobbar lite så att jag tillåter mina karaktärer att hitta på saker och ibland ta sina egna beslut så kan min planering behöva ändra sig. Men nu har jag alla 30 kapitlen spikade. Ska bara skriva ner texten också.

Det pågår arbete på förlaget också. Jag har skrivit ett utkast till en katalogtext att användas vid införsäljningen och tillsammans med formgivaren tittar man på ett omslag. Jag har fått se ett första utkast i två varianter efter att ha resonerat lite om ett tema. Och även om jag tills vidare behåller den arbetstitel jag haft från första stund, så är inte den slutliga titeln skriven i sten.

För tillfället håller jag på att jobba med ett av bokens längsta kapitel och för inspiration och kontroll av detaljer har jag haft nöjet att surfa runt och läsa texter på ett språk jag faktiskt inte behärskar. Men med lite allmän språkkunskap, någon dubbelkoll med engelsk- eller tyskspråkiga källor och lite Google Translate kommer man förvånansvärt långt.

Ni som läst mina böcker vet att handlingen i en bok spänner över rätt lång tid, förutom den första boken kan man nog säga att det handlar om två till tre år. Men i fjärde boken har jag något så ovanligt som hela åtta kapitel som utspelar sig inom bara fem dagar. Mycket grejer på ett spett, som en gamma arbetskamrat brukade säga.

En sista upplysning är förresten att det finns väldigt mycket som talar för att en eventuell femte bok kommer att börja den 25:e mars 1635. Och den som försöker klura ut vad det var för speciellt med det datumet tror jag kommer att misslyckas 🙂

Ute på det stora havet

Asien är världens största landmassa. Där ligger väldiga länder som Ryssland, Kina, Indien, Kazakstan, hela den arabiska halvön, Iran… Europa är bara en fjärdedel så stort som Asien, en liten fjutt till världsdel.

Men om man vrider lite på jordgloben, till ett läge som vi sällan bryr oss om, så upptäcker man att det går att titta på en jordglob utan att se en enda större landmassa. Så stort är nämligen Stilla havet, det är hela fyra gånger större än Asien, den största kontinenten.

Avstånden är enorma och de öar som finns ligger där ute som knappt synliga prickar i allt det ändlösa blå. Sett i den största skalan ser till och med Nya Zeeland och Nya Guinea rätt små ut. Tänk dig nu om du skulle skickas ut att segla från till exempel Fiji till Hawaii, en nätt sträcka på drygt 500 mil, ungefär lika långt som från Portugal till USA:s östkust. Du får inte ta med dig något sjökort, inte heller kompass eller sextant, inte ens en klocka och GPS är förstås fullständigt uteslutet. Det låter förstås fullständigt vansinnigt men faktum är att det finns människor som fortfarande kan konsten att navigera över Stilla havet utan annan hjälp än den kunskap som gjorde det möjligt för deras förfäder att göra mänsklighetens längsta resor (innan vi gav oss ut i rymden).

PAPA MAU pic 1

Det här är Mau Piailug (1932-2010) som förmodligen var den siste (senaste!) navigatören som undervisades i de gamla kunskaperna ända från sin tidigaste barndom. Det berättas att redan när han knappt kunde gå satt hans farfar tillsammans med honom i det grunda vattnet i strandkanten för att han skulle börja bekanta sig med havet. Sakta byggdes kunskapen upp om vågor, strömmar och stjärnor tills Mau var redo att ta över som mästernavigatör efter sin farfar.

1973 grundades Polynesian Voyaging Society av tre män på Hawaii som oroades av att de gamla kunskaperna om att färdas på Stilla havet höll på att dö ut. Det pågick också en debatt om hur det egentligen gått till när öarna koloniserades av ursprungsbefolkningen. Kunde dessa ”primitiva” människor ha navigerat över världens största hav långt innan européerna lärde sig konsten med vetenskapliga hjälpmedel?

Man samlade in pengar och kunskap och efter bara ett par år hade man byggt det här vackra fartyget.

Hokule'a

Den dubbelskrovade segelkanoten Hokulea var byggd efter historiska förebilder och snart hade man en plan, en besättning och en kapten. Men man hade ingen som kunde navigera och det var ju liksom själva grejen. Att segla de dryga 400 milen mellan Honolulu och Papete på Tahiti med moderna hjälpmedel hade varit en bedrift men det hade inte bevisat något om förmågan att navigera.

Det var då man fick nys om Mau Piailug på den mikronesiska ön Satawal. Han reste till Hawaii, navigerade Hokulea till Tahiti och reste hem igen. Piece of cake.

Som tur var för alla oss andra kom han tillbaka några år senare och började lära ut konsten och när det var dags för nästa långresa var det en av hans lärjungar som navigerade. Idag för PSV traditionen vidare och utbildar flera i klassisk navigering.

Men hur tusan bär man sig åt för att finna vägen tusentals kilometer över öppet hav utan hjälpmedel? Det viktigaste är en smått övernaturlig kunskap om himlakropparnas positioner och hur man tar ut kursen med deras hjälp. Men sen krävs också förmågan att läsa och förstå riktningen på vindar, strömmar och vågor och hur dessa skiftar. Nästan det enda man verkligen kan förstå är att det nog krävs att man börjar lära sig som liten för att bli riktigt bra.

Tips: Gå och se filmen Vaiana. Lite smörig som alla Disney-filmer men historien bygger på polynesiska myter och på den gamla navigeringstekniken.