När man inte tycker så mycket

Visst är det fantastiskt med alla människor som verkar ägna en stor del av sin vakna tid åt att blogga, podda, casta och säkert något mer svengelskt verb som jag inte ens hört talas om ännu. Jag undrar lite stillsamt hur dom bär sig åt för att fylla allt utrymme med något sorts innehåll. Inte för att allt innehåll är särskilt mycket att skryta med, men ändå.

Tidigare hade jag som bekant en hög ambition att skriva om historiska saker. Jag ansträngde mig att skriva om blandade ämnen och försökte efter bästa förmåga skriva intressant, roande och tankeväckande. Utfallet i antal läsare blev ärligt talat inte särskilt stort men jag hade ganska roligt när jag skrev och samtidigt lärde mig massor. Men intresset för fakta är begränsat, hur välformulerat det än må vara. Jag vet inte om det är lustigt eller tragiskt att påminna sig om att det i internets barndom fanns en stark tro att tillgången till kunskap skulle föra mänskligheten framåt. Resultatet verkar allt mer bli det motsatta. Istället för fakta och diskussion verkar den digitala arenan allt mer bli en plats för i bästa fall trams, i sämsta fall hat och konspirationsteorier.

En stor nackdel för mig som bloggare är att jag inte tycker så mycket. Jag är en i grund och botten tvivlande människa i den meningen att jag vet att det mesta i vår tillvaro sällan står på särskilt säker grund. Den egenskapen gör mig inte bara till en usel tyckare, den gör mig också till en värdelös fanatiker, en hopplös supporter och en oduglig troende. Ifrågasättandet är en av mina paradgrenar och det finns ingen övertygelse som förtjänar en skopa tvivel.

En sak som jag ändå tyckt den senaste tiden är att Carina Bergfeldt är en fantastiskt duktig pratshowvärd, särskilt jämfört med företrädaren Skavlan. Jag begrep aldrig Skavlans storhet. Att tvingas lyssna på när han intervjuade någon utländsk kvinna var fullt jämförbart med psykisk tortyr. Överhuvudtaget borde normmän aldrig få prata engelska i offentliga sammanhang. Carina däremot lyckas med det som sedan 1931 varit familjen Wallenbergs valspråk: Esse non videri, Vara utan att synas. Hon styr samtalet med till synes enkla medel och får gästerna att känna sig så trygga att de tar egna initiativ och samtalar med varandra.

Apropå familjen Wallenberg så missar jag aldrig ett tillfälle att påpeka för kärleken det allra lilla minsta som har anknytning till Östergötland, alldeles särskilt Linköping eller Åtvidaberg. Och familjen Wallenberg har förstås sina rötter i (trumvirvel) Linköping. Det tycker jag förtjänar att påpekas och med det har jag tyckt färdigt för idag.

Industrihistoria när den är som bäst

Min helt ogrundade misstanke är att det finns många som inte gillade historieämnet i skolan. Min något bättre grundade misstanke är att det beror på att de aldrig fick hjälp att se att historia inte handlar om fakta utan om Historier. Och som ni vet så överträffar verkligheten alltid fantasin.

Hur kul är det då med industrihistoria, egentligen? Förstås för att där finns massor med bra Historier men främst för att den ofta ligger nära och berör oss på ett mer personligt plan är politik, kultur eller krig. Det är inte många av oss som har en Nelson Mandela, en Matisse eller Mannerheim i familjealbumet, men säg den som inte har en arbetare eller tjänsteman på något bruk eller fabrik ett par-tre generationer tillbaka?

När man såg att andra världskriget började närma sig slutet insåg politiker och industrifolk att när krutröken lagt sig skulle det behöva byggas av bara helvete. Man såg i kristallkulan att drängarna och pigorna skulle behöva flytta från landet in till stan och bli fabriksarbetare. Frågan var bara var de skulle bo? Och var skulle all cement komma ifrån?

Byggandet i Stockholm hade tidigare försörjts från relativt små anläggningar på Gotland och på ön Oaxen som ligger i farleden in mot Södertälje. Men nu räknade man med att det skulle krävas helt andra volymer och landets stora cementproducent, Skånska Cement AB, beslutade sig för att satsa stort och nytt.

I södra änden av Sorunda socken på Södertörn, nära en gård som hette Stora Vika, fanns en fyndighet med kalk av högsta kvalitet, dessutom på stenkastavstånd från den långsmala och hyfsat djupa Fållnäsviken. Det saknades bara två små detaljer, där ute i obygden med knappt farbar väg till något alls: En gigantisk fabrik och många hundra arbetare.

Får inte ni också känslan av att vissa saker tar obegripligt lång tid nuförtiden i samhällsbyggandet? En rejäl satsning på väg eller järnväg tar minst femton år. Alldeles intill där jag bor ska man bygga några tusen nya bostäder och efter snart tre år syns fortfarande bara grävskopor och grushögar. Allt ska vara klart någon gång i början av 2030-talet, allt med moderna maskiner och datorstödda processer.

Januari 1946 togs första spadtaget ute vid Stora Vika. Innan man fått till en hamn skulle byggmateriel fraktas dit på lastbil och för att göra det fick man börja med att bygga ordentliga vägar till närmaste järnvägsstation i Ösmo. Inte nog med att man skulle bygga en mastodontfabrik och en hamn, det behövdes också bostäder för ungefär 700 människor, komplett med Folkets Hus, postkontor, Konsumbutik och skola.

I mars 1949 var startades den första bränningen i de stora roterande ugnarna. Eftersom det var brist på arbetskraft hade man tvingats prioritera ner bostadsbyggandet så den första etappen i det helt nya samhället Stora Vika stod inte klara förrän under 1950-51. En kul detalj är att det var först på 70-talet som gatorna fick namn, från början höll man bara ordning på kvarteren som förstås hade namn inspirerade av cementtillverkningen. Det kanske inte behöver påpekas att hela bebyggelsen är av betong?

När Stora Vika byggdes var det världens modernaste cementfabrik men när vi kommer fram till 70-talet hade förutsättningarna ändrats. I spåren av oljekrisen blev den energislukande tillverkningsmetoden inte konkurrenskraftig. Byggandet av de stora betongförorterna var också över, folk hade fått det bättre och ville hellre ha villor byggda i trä eller tegel. 1981 avslutades cementtillverkningen men samhället lever vidare, faktiskt med lika många invånare nu som när produktionen var i full gång.

Om man vill uppleva historia som bara ligger ett par generationer bort rekommenderas en tur till Stora Vika. Man kan gå en runda på Fjärilsstigen med information om både industrin och alla de sällsynta fjärilar som trivs här tack vare floran på den kalkrika marken. Visserligen är det inte tillåtet att bada i det nedlagda kalkbrottet med sitt kristallklara vatten, men när kärleken och jag passerade på sommaren varmaste dag kunde vi konstatera att efterlevnaden var sisådär. Det var hundratals meter med tveksamt parkerade bilar i vägrenen åt bägge håll och förstås folk helt obekymrade om passerande bilar. Produktionen av cement må ha blivit effektivare, men människan har bevisligen inte blivit smartare.

”Tystnaden”, kapitel 5

Jag fick önskemål att publicera nästa kapitel ur manuset med arbetsnamnet Tystnaden, ni vet det där som två förlag tackat nej till. Hittills. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska göra med skrivandet. Det är som jag någon gång sa, att det är roligt att vara författare men tråkigt att skriva böcker. Och jag vet inte vem som vill läsa, än mindre ge ut, det jag skriver. Jag är helt ointresserad av att skriva deckare eller feel-good och jag har heller inga planer på att skriva något pretentiöst i stil med svår uppväxt i liten byhåla, sexuellt utnyttjad, konstnärsdrömmar, intellektuella men alkoholiserade vänner… ja, ni vet alla de där erbarmliga ämnena som man tydligen kan fylla en hel bok med och som folk dessutom läser och låtsas att det är intressant. I vilket fall, här kommer Tystnaden, kapitel 5, och därmed är alla huvudpersonerna presenterade.

Kapitel 5

”Pappa, ska du och mamma skiljas?”

”Va?”

Skeden med havregrynsgröt stannade halvvägs till Robin Åbergs mun.

”Ska du och mamma skiljas?” upprepade dottern Linnea, fjorton år.

”Ska pappa och mamma skiljas?” kom det som ett eko från mellandottern Sara. Minstingen Klara verkade gudskelov inte ha hört något. Hon var bara tre och såg ut att vara nöjd med att smeta lingonsylt över sin del av köksbordet.

”Varför frågar du det?”

Robin såg upp från surfplattan och den digitala versionen av Dagens Nyheter där rubrikerna handlade om torka i Etiopien, totalstopp i tågtrafiken söder om Stockholm och två skadade nyckelspelare inför Hammarbys match mot Malmö i helgen.

”Varför säger du så?” sa Robin och försökte se obekymrad ut.

”Lägg av, pappa. Jag hörde nog hur ni grälade igår kväll och det var inte första gången.”

Robin mötte sin äldsta dotters obarmhärtiga blick medan han försökte hitta på något motdrag. Han kände igen de där där ögonen. I tjugo år hade han behövt hantera ett par likadana ögon och det var bara att erkänna att han aldrig varit bra på det.

”Det är inget konstigt med att ha olika åsikter, inte ens när man lever tillsammans. Även om man älskar varandra, som jag och mamma, så kan det faktiskt vara bra att gräla lite ibland. Det vore ju förskräckligt om vi alltid skulle tycka lika om allt.

”Ni älskar inte varandra. Inte längre.”

Linnea vek undan med blicken och ägnade sig åt sin smörgås. Men det spelade ingen roll. Hon kunde till och med tugga på ett sätt som fick honom att förstå att hon var besviken på honom.

”Är det sant, pappa? Ska ni skiljas?”

”Nej, Sara. Vi ska inte skiljas. Du behöver inte vara orolig.”

Robin kunde inte hjälpa att lögnen fick honom att rodna. Han visste inte om han skämdes för att han ljög eller om han ljög för att han skämdes.

”Jag är inte orolig”, svarade Sara med nioåringens totala bekymmerslöshet. ”Ska vi flytta mellan dig och mamma sen? Var ska ni bo?”

”Men snälla älskling, vi …”

Burken med lingonsylt föll ner från bordet. Den gick märkligt nog inte sönder men en god del av innehållet stänkte iväg över golvet och upp på de vitlackerade köksluckorna. Klara jublade över bedriften. Sara skrattade så hjärtligt som bara en mellansyster kan när hon vet att någon annan kommer få ovett. Linnea svor över att det stänkt lingonsylt på de kliniskt vita byxor hon tänkt ha till skolan. Robin fick ägna en god stund åt att sanera köket och sina två yngsta döttrar  samtidigt som han skulle hindra dem från att rulla sig i det som var kvar av syltfläckarna. Trots att han var fullt upptagen med det hann han ifrågasätta det förnuftiga i att ta på sig vita byxor när man skulle äta frukost tillsammans med en treåring. Det var förstås ett allvarligt misstag och Robin Åberg fick anledning att förbanna den genetiska nyck som gjort honom till pappa till tre flickor. Han hade själv vuxit upp med tre ganska jämnåriga bröder så han visste att ljudnivån kunde vara betydligt högre bland pojkar. Men även om de slogs försökte de åtminstone inte ta livet av varandra eller av sina föräldrar på fullt allvar.

Fyrtiofem minuter senare var den dagliga prövning som kallades morgonrutiner avslutad. Efter den katastrofala frukosten hade Linnea bara behövt fyra byten för att bestämma sig för vilka byxor som skulle ersätta de lingonfläckade och Sara hade inte behövt köras till sjukhus för den smäll hon fick när hon kommenterat bredden på storasysters rumpa. Han hade fått in dem alla tre i bilen utan att bryta armar eller ben på någon av dem, släppt av Linnea vid skolbussens hållplats och kört de yngre till dagis och skola inne i Gimo. Han hade kort sagt överlevt en hyfsat vanlig morgon som troligen inte förkortat hans liv med mer än ett par-tre år. Det kunde varit värre.

När han kom tillbaka till gården parkerade han framför ladugården, slog av tändningen och klev ur den fyrsitsiga Isuzu-pickupen. Han gick runt till bilens bakände och öppnade luckan. Där blev han stående och tittade in i lastutrymmet. Han slog lätt med handen mot det räfflade hårdplastgolvet och lyssnade till ljudet av tomhet. Utan förvarning kom tankarna över honom och han drog ryckigt efter andan medan ögonen fylldes av tårar. När han böjde huvudet framåt droppade tårar ner och fläckade glasögonen. Robin Åberg slet av sig glasögonen, gned sig över ögonen ett par gånger och gjorde ett misslyckat försök att stoppa tårarna med ett par manliga svordomar. Men gråten var för stark, frågorna för många och svaren så förtvivlat få.

Malin och han hade blivit ett par andra året på gymnasiet. Han hade varit den mest begåvade eleven på gymnasiet i Östhammar på åratal, hon hade varit snyggast av alla tjejerna och hon hade valt honom. Så enkelt var det med det. Malin var inte bara vacker, hon var också ambitiös, men inte för egen del utan för den man hon valde. Hennes plan hade varit enkel. Hon hade valt grabben med bäst chans att göra något av sitt liv. Robin Åberg var inte killen som tjejerna vände sig om efter men han hade högsta betyg i alla teoretiska ämnen och alla visste att det inte spelade någon roll om han valde att bli läkare, jurist eller civilingenjör. Han skulle lyckas vilken karriär han än valde och Malin tänkte följa med på den resan. Att hon läste till undersköterska var bara en formsak, något skulle hon väl fördriva tiden med medan Robin utbildade sig och började klättra mot toppen. Att göra honom till sin hade också varit en formsak. Han hade varit arton år, hon såg ut som en sexigare upplaga av Isabella Scorupco. Hon hade sett till att ha föräldrarnas hus för sig själv över helgen, tagit dit honom och förfört honom.

Frågor på det, tänkte Robin med ett leende mitt i gråten.

När de tog studenten hade två saker hänt, två saker som skulle styra deras gemensamma liv, åtminstone fram till nu. Malin var med barn och Robin hade drabbats av sitt livs passion. Ett par veckor före avslutningen hade Robins klass åkt på studiebesök till en biodlare och Robin hade kommit därifrån med svaret på frågan vad han skulle göra med sitt liv. Han skulle bli biodlare.

Så istället för att åka till Uppsala eller Stockholm och studera hade Robin lånat ihop pengar för att komma igång som professionell biodlare. En avlägsen släkting hade låtit honom hyra den här gården och efter några år fick han köpa den till ett bra pris. Hans och Malins föräldrar hade varit tydliga med att de förväntade sig att de unga, blivande föräldrarna borde gifta sig och så hade det blivit. Att Malin sedan fick missfall var smärtsamt för dem bägge men på något sätt fanns det en sorts ironisk rättvisa i att det som tvingat dem samman visade sig vara falskt alarm. Sen hade åren på något sätt gått med små barn, små inkomster och vetskapen att allt kunde ha varit annorlunda.

Robin rätade på ryggen och snöt sig i näven. Ett par blinkningar fick undan tårarna och kontrollen återvände. Vädret kunde i alla fall inte vara bättre. Mulet och svalt, så gott som vindstilla och det var så bra det kunde vara för en biodlare. Robin lastade bilen med allt som kunde behövas för förmiddagens runda och körde söderut mot Alunda. Efter några kilometer svängde han av landsvägen och in på en körväg och fortsatte fram till en skogsbacke där han hade en av sina uppställningsplatser för året. Det var ett bra ställe på alla sätt för de åtta kuporna. Lätt åtkomligt med bilen och skogen bakom gav skydd för solen och den värsta blåsten. Framför kuporna bredde rapsfält ut sig med breda, blommande kantzoner. Utspridda bland gärdena stod kullar med lövträd och slånbuskar och som grädde på moset slingrade sig Kilbyån fram och bjöd på vatten och grönska även om sommaren blev torr. Det var ett idealiskt läge för bina och även för deras ägare. Bonden som ägde rapsfälten betalade för att Robin ställde upp kuporna och i den här terrängen skulle bina ge rejält med honung hela säsongen. Bonden blev förstås inte lottlös. Utan binas envetna arbete med pollineringen skulle det bli en mager rapsskörd.

Robin lastade ur de förberedda drönarramarna och fem utbyggnadslådor. Drönarramarna hade celler som var större än de vanliga och av någon anledning är det i sådana celler som varroakvalstret lägger sina ägg. Sedan flera decennier hade varroakvalstret varit en plåga för biskötseln och höll man inte efter de mikroskopiska, parasiterande djuren tog de sakta men säkert död på samhällena. På hösten kunde man bekämpa parasiterna med syraångor men under säsong skar man bort drönarceller. Man gav helt enkelt kvalstren en inbjudande plats att lägga ägg och innan äggen hann kläckas plockade man bort ramen, skar bort cellerna och dödade äggen genom bränning eller nedfrysning. Det gick inte att bli av med kvalstren till hundra procent men det var en ofarlig metod för både människa och bin och den var fullt tillräcklig. Robin tände rökpusten som han använde för att lugna bina, drog på sig skyddsdräkten och klev iväg mot kuporna. När han började lära sig hantverket av en odlare i trakten hade den äldre mannen skrattat åt att Robin alltid använde skyddsdräkt. Herregud, hade den äldre odlaren sagt, en karl som inte tål några stick är knappt värd att kallas biodlare. Men naturen är nyckfull och efter dryga fyrtio års biskötsel med ett tjog stick varje säsong sa kroppen ifrån utan förvarning. Det som ena dagen inte varit mer än ett lätt obehag blev nästa dag en livshotande allergisk reaktion. Robin hade fått överta läromästarens alla kupor och verktyg och tagit ett stort steg mot att kunna försörja sig på bina. Den gamle mannen hade hållit kontakten men på behörigt avstånd och han hade aldrig mer sagt ett ord om att Robin använde skyddsdräkt.

Det var ovanligt lugnt kring kuporna men så kunde det vara. Även om bin är enkla djur som styrs helt av djupt rotade instinkter så har de också sinnen som på många sätt ger dem en kunskap om naturen som är överlägsen människans. Det var därför han älskade att arbeta med bin. Varje dag bjöd på nya lärdomar.

Att få ägna sig åt bina lättade upp de dystra tankarna på det egna livet och det var med ett leende han tog fram kupkniven och började skära upp locket till den första kupan. När han fått upp en glipa pustade han in rök och fortsatte skära sig igenom förseglingen av vax som bina genast satte igång att täta alla ovälkomna intrång med. Locket släppte och med ett knirkande ljud när cellplastytorna i lock och väggar gneds mot varandra kunde Robin lyfta upp taket och blotta ramarna.

Kuporna stod i en träram så att botten hade några decimeter fritt mot marken, det var praktiskt på många sätt. Arbetshöjden blev bättre, det skyddade mot fukt och kyla underifrån och det höll myror och andra rövande insekter borta. Robin lutade det lösa locket mot träställningen och greppade pusten för att ge bina en extra dos rök innan han började undersöka ramarna. Den befintliga drönarramen skulle bytas ut mot en ny och kanske var det dags att ge samhället mer plats genom att lyfta på en utbyggnadslåda.

I nästa stund tappade Robin rökpusten rakt ner i bikupan. Kupan var så gott som tom på bin. Några stackars arbetsbin kröp runt bland ramarna men de var inte fler än att Robin kunde räkna dem. Drottningen låg död på botten.

I ensamt majestät, tänkte Robin.

När han öppnat alla åtta kuporna visste han inte hur lång tid det tagit. Men han visste att han brutit sönder locken på de tre sista kuporna och att de åtta kuporna innehöll sammanlagt åtta döda drottningar och inte mer än hundra arbetsbin.

Robin Åberg sjönk ner på knä och började gråta för andra gången den dagen.

Några enkla ordningsregler kring mat

Idag är det fettisdagen och det finns nog ingen bättre dag att klargöra några enkla ordningsregler kring mat. Det bör påpekas att jag är en i grunden liberal och tolerant person, men vissa regler måste vi trots allt ha för att samhället ska fungera.

Låt oss börja med dagens festföremål, fettisdagsbullen eller semlan. Det är naturligtvis ok att hitta på en massa konstigheter som wienersemla, semmel-wrap och olika smaker på fyllningen, förutsatt att man inte kallar det för just semla och tvingar sina medmänniskor att äta det. En semla ska vara en vanlig, enkel traditionell semla och den ska serveras med varm mjölk. Jag tror jag har påpekat det här förut men det verkar behöva upprepas.

Smörgåsen är en företeelse som utsätts för de mest hårresande övergrepp. Grundreglerna är väldigt enkla, även om det finns undantag. Om vi börjar med den rostade mackan så är regeln att förutom smöret har man ETT pålägg. Personligen brukar jag växla mellan ost, jordnötssmör eller marmelad och jag avråder alltså bestämt från att till exempel skvätta ut marmelad ovanpå ostskivan. Samma regel gäller förstås för frukostalternativet frallan, bara så vi är klara med det. När det gäller mörkt bröd är det allmänt accepterat att använda så kallat två-komponents-pålägg. Berömda exempel är leverpastej med saltgurka samt skivat, kokt ägg med kaviar. Här är det dock viktigt att identifiera huvudingrediensen och komma ihåg att den ska ligga underst. Något enstaka salladsblad är acceptabelt, så länge det inte går till överdrift. Paprika på ost är en styggelse och ska undvikas i alla lägen.

Vi går vidare till de varma rätterna och den ständiga frågan om frukt i mat. Grundregeln är förstås att man aldrig ska ha frukt i mat. Om vi bara hjälps åt och följer den regeln så slipper vi sådana tråkiga resultat som plommonspäckad fläskkarré, Hawaii-pizza och stackars oskyldiga fjäderfän som tvingas genomlida sin sista tid före uppätandet med bitar av äpple och katrinplommon upptryckta i rumpan. I efterrätter är det förstås tillåtet med frukt och även i det gyllene undantaget bananpizzan, denna pizzornas odiskutabla drottning. I sammanhanget gäller också att chili inte räknas som frukt utan som krydda medan ananas inte är människovärdig föda överhuvudtaget.

Låt mig avsluta med några småsaker som är så självklara att de knappt ens är värda att kallas regler, de är mer som naturlagar.

Pizza äter man med kniv och gaffel, aldrig med händerna efter att skurit upp den med en sån där sliceare. Pommes frites äter man däremot alltid med fingrarna!

Det är bara amerikaner och andra naturfolk som dricker öl direkt från burken. Har man bara ett uns förståelse och respekt häller man upp ölen i ett väl tilltaget glas så det bildas en vacker skumkrona.

Kaffe dricker man efter maten, det är ingen måltidsdryck vi pratar om. Undantaget är förstås att kaffet serveras SAMTIDIGT som efterrätten. Inte före, inte efter, utan SAMTIDIGT. Det händer ofta på restauranger att man får in kaffet långt före efterrätten, vilket är minst lika irriterande som den nästan sjukliga fokuseringen på att man måste betala notan.

Slutligen, maten blir inte godare för att man äter lite och långsamt och mätt är man inte förrän det gör lite ont 🙂

Vaccin och sånt

Det finns mycket i rapporteringen och debatten kring covid-19 man kan ha synpunkter på. Så då har jag väl det.

Nej, det är inte dödligheten som är problemet med den pågående pandemin. Det är det, jämfört med ”vanlig” influensa, höga antalet människor som blir allvarligt sjuka och påverkan på samhället i stort som är problemet. Det är väl inte särskilt opportunt att säga det, men det är ingen tragedi när en gammal människa dör. Livet är som bekant ett sexuellt överfört tillstånd med 100 % dödlighet. Jag hoppas att när det blir så dags för mig kommer mina efterlevande sörja mig men någon tragedi kommer det inte vara. Om jag förstått saken rätt var dödligheten inte onormal 2020. Att sjukvården nästan stängt ner för andra allvarliga sjukdomar är värre.

Det som varit en tragedi har kanske snarare varit att vi av någon sorts missriktad tro på odödlighet låtit gamla människor dö ensamma. Återigen, när det blir min tur tror jag inte jag bryr mig så mycket om exakt vilken av krämporna som får mig att tippa över kanten men jag vill ogärna dö utan en hand att hålla i.

Sen har vi det här med vaccinet. Upprördheten är monumental över att det levereras för långsamt och att vi inte vet timme för timme hur många som fått en spruta.

Då vill jag påminna att det bara är ett år sedan covid-19 fick sina första tidningsrubriker. På den tiden har högeffektiva vaccin forskats fram, testats, godkänts och börjat levereras globalt. Det är en teknisk och vetenskaplig bedrift av episka proportioner. Att tillverka läkemedel är den hårdast kontrollerade och reglerade materialsport vi människor ägnar oss åt. Så snälla, kan vi tagga ner lite över att det inte är möjligt att spotta fram miljarder doser per vecka.

Slutligen, varken jag eller du som läser det här har någon större anledning att klaga. Och det gäller förvånande nog även om du eller någon närstående drabbats av covid. Förutom det utomordentliga materiella välstånd vi åtnjuter så har vi fortfarande en fantastisk sjukvård och barnadödligheten har inte påverkats. Vi har fortfarande antibiotika som fungerar mot det mesta och ingen svensk på rätt sida om allvarliga missbruksproblem behöver svälta.

Det kommer en tid när allt blir som vanligt. Vi kommer kunna åka till Thailand ett par gånger per år, ha firmafest där vi blir lite lagom på örat och dansar oanständigt nära den där sötnosen (könsneutralt!) på marknadsavdelningen och vi kommer kunna åka till Ullared igen som i fornstora dagar. Och sen dör vi.

Lite om ansvar

Jaha, så har ännu några chefer i regioner och kommuner tyckt att just dom är viktigare än gamla och vårdpersonal. Hand upp alla som är förvånade.

Jag har inga problem med att kungen fått vaccin. Och om regeringsmedlemmarna får stick i armen tycker jag är helt rätt. Men en konsekvens av att ha uppdraget att styra landet är också att verkligen styra landet.

Att ha ett ledaransvar handlar inte bara om vad du gör utan minst lika mycket om hur dina handlingar uppfattas. I det stora hela har det en försumbar betydelse att någon enstaka, fullt frisk 50-åring med skrivbordsjobb och hög lön tycker sig vara viktigare än gamlingar och sjuksköterskor. Men det negativa signalvärdet är gigantiskt.

Det finns förmodligen arbetsrättslig text motsvarande en gammaldags telefonkatalog som förhindrar det jag föreslår, men hur vore det om de här cheferna bara fick avsked? Rakt upp och ner och generöst nog med någon månads avgångsvederlag. Att leva på medan dom skaffar ett hederligt jobb, liksom.

Små mysterier i vardagen

Även i dessa restriktiva tider åker jag ibland till den industri i en stad i Mälardalen som har godheten att hyra in mig som konsult. Det är så jag i huvudsak finansierar inköpen av vinterskor till barnen och Riesling och ostron till mig och sambon. Rieslingen och ostronen går förstås oftast på vårt gemensamma konto, ett konto vi döpt till ”Vår vardag” trots att det för er utomstående kan verka som att det är rätt mycket utgifter i vårt liv som inte är särskilt vardagliga. Men jag kan lugna er med att detta blott är en chimär, ett fint gammalt ord som används alldeles för lite. Ungefär som chiffonjé, fast det betyder förstås något helt annat.

Idag var jag alltså ute och åkte och hemresan tog längre tid än vanligt på grund av väglaget. En lång stund låg jag och puttrade bakom ett par tandemkörande plogbilar och hade tid att fundera över att sånt där litet mysterium i vardagen, nämligen att många bilister verkar ha som krav att vägen ska vara nyplogad men att det absolut inte får finnas några jävla plogbilar som stoppar upp trafiken och hindrar en från att köra 130 i fina bilen. Mystiskt.

Nästa personliga mysterium är hur bra jag kommer ihåg den fyrsiffriga kod jag måste slå tillsammans med att jag blippar kortet för att komma in på den omtalade industrin. Det finns en historia om det.

Semestern 2019 och ett par månader efteråt blev det ett uppehåll i besöken och jag erkänner att för att inte glömma en av alla fyrsiffriga koder så skrev jag upp den på en lapp. Låt oss säga att min kod är 1206, vilket den förstås inte är i verkligheten. Av någon anledning lyckades jag vända på två av siffrorna och skrev 1260. Nu sitter det osvikligt i hjärnan att koden är 1260 fast tvärtom, liksom. Det är mystiskt. (1206 valde jag för att det är ett viktigt årtal, ungefär som 1907. Meddela gärna om ni kan gissa vad som hände då)

Det allra största vardagsmysteriet är förstås det här med kundvagnarna. Varje gång jag handlar med kundvagn funderar jag på hur det kommer sig att korgens botten lutar. Är det någon därute som vet? Det skiljer sig mellan olika typer men alla lutar mer eller mindre bakåt, vissa så mycket att ett mjölkpaket ramlar om det inte står med stöd mot bakre väggen. Ett tag trodde jag att det kunde ha något med hållfastheten att göra, men jag är tveksam.

Du har säkert också noterat en massa mysterier i vardagen men håll med om att den lutande botten på kundvagnskorgen är en av mänsklighetens största gåtor.

Låt mig slippa bli en brukare

Det har sagts förr och det förtjänar att upprepas: Ord har betydelse.

Totalitära regimer har begripit det här. Även de vidrigaste övergrepp brukar börja med att ändra ords betydelse. Donald Trumps förskräckliga år vid makten har kanske mest av allt inneburit att ord har förlorat sin betydelse. Som Georg Orwell sa i 1984: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Särskilt det sista känns skrämmande aktuellt.

Men det är inte bara illvilliga förtryckare som förvanskar orden. Det kan räcka att läsa en platsannons, fullspäckad med intetsägande floskelord. Assistant senior content development communications procurement manager, det tror jag är ett framtidsyrke. Tänk den lyckliga forntid innan personaldirektören lämnade byggnaden och ersattes av en Director Human Resources. Tänk när det fanns en IT-tekniker i huset som man kunde ringa direkt när datorjäveln strulade. När den ängeln ersattes med en Helpdesk visste man att nu fick man klara sig själv eller gilla läget och ägna dagar med att brotta ner någon stackars människa i Bangalore.

Tyvärr är inte det allmänna befriat från att kalla en spade för en manuell jordtransportenhet. I den kommersiella världen finns trots allt effekten när man snackar så mycket skit att kunderna lessnar och tar pengarna till nästa butik. Det fina med att jobba statligt, som jag sa när jag gjorde det, är att det kommer nya pengar varje år hur man än bär sig åt. Men jag tycker det blir extra tråkigt när allas våra skattemedel används till att devalvera orden. Som det här med ”brukare”.

Tydligen är det så att de gamla som bor på det som i min ungdom hette ålderdomshem eller sjukhem kallas brukare. Det tycker jag är ett oskick, helt i linje med att stat och kommun envisas med att leka företag. När min gamla farmor, som blev en rynkig skvätt över nittio, bodde på det som nu skulle klassas som särskilt boende behövde hon inte kallas brukare. Det var inget konstigt med att kalla de gamla för just de gamla. Eller varför inte åldringarna, eller om de var riktigt dåliga kunde de vara patienter. Men inte brukare, inte kunder, inget sånt där jäkla marknadsanpassat och avhumaniserat skitsnack.

Det det värsta med att kalla de gamla för brukare är att det är avhumaniserande. Om man har någon skam kvar i kroppen så tar det emot att behandla en gammal människa illa, men en brukare är inte mycket mer än en besvärlig kund. När en sån far illa gör det inte lika ont i hjärtat att ansvaret bara innebär att man ”ser över rutinerna”.

Jag hoppas innerligt att jag inte behöver bli en brukare om jag blir gammal och jag har inget emot om boendet inte är så värst särskilt utan bara ett ålderdomshem. Om personalen tycker det är obekvämt att kalla mig gamlingen, farbrorn eller gubben så funkar det med gubbjäveln.

Varken höger eller vänster

Minns du förr i tiden när det fanns uppslagsböcker? Det finns förstås uppslagsböcker idag också men jag undrar hur många som använder dem. För mig var det i alla fall så att när jag skulle ta reda på något så började läsa någon helt annan artikel som ledde vidare till något annat spännande och efter några såna varv hade jag fullständigt glömt bort vad jag letade efter från början.

Numera funkar det likadant när jag ger mig ut på nätet. Om jag, mot förmodan, vill veta något om Borlänge så klickar jag förstås på länken till Jussi Björling och sen vet man aldrig var jag hamnar. Samma med Youtube, alltid roligt att klicka på något slumpmässigt och lära sig något om de riktigt gamla grekerna eller varför inte om parasiter. Eller i mitt fall ganska ofta om språk.

Det finns många bra skäl att tycka att språk är intressant. Det finns en historisk dimension i hur språk har spridits och utvecklats. Och det finns förstås ett rikligt utbud av konstigheter, till exempel att i georgiska (landet i Kaukasus, ni vet) finns ordet gvprtskvni.

Språk är också en fascinerande spegel av kulturen och de speciella utmaningar som användarna av ett språk levt med. Det är förstås ingen slump att eskimåerna har flera ord för olika sorters snö och is än vad den annars betydligt ordrikare arabiskan.

Det här med snö är ett rätt uppenbart exempel men man skulle kunna tro att de mest grundläggande sakerna i livet borde vara desamma, men så är det inte vilket är lärorikt i sig. Man får verkligen en förståelse för att andra människor kan se på vår gemensamma värld på helt andra sätt.

När jag var ute på Youtube senast hittade jag två fascinerande exempel på hur ett folks kultur påverkar till och med sådant man kan tro borde vara lika överallt.

I brasilianska Amazonas hittar vi pirahã. En specialitet är att språket har väldigt få ljud, så kallade fonem. Rikssvenska har ungefär trettiofem men pirahã har bara tio. Men det märkligaste är att det saknas räkneord! Det finns ett ord för ”ett” men nästa steg är ”många”. Vid första anblicken kan man tycka att det tyder på en fattig kultur men kanske är det tvärtom. Nog är det en rätt skön inställning till livet att antingen har man en pryl eller så har man många? Gissningsvis är det inte många ur pirahã-folket som utbildat sig till ekonomer men det är väl lite av ett hälsotecken.

Nästa språk heter guugu yimithirr och talas av ett sorgligt litet antal i nordöstra Australien. Detta är det enda språket som inte använder så kallade egocentriska riktningar. Det låter komplicerat men innebär helt enkelt att man använder ord som motsvarar svenskans höger, vänster, framför, bakom med utgångspunkt från någon person. Vi säger till exempel ”min vänstra hand” eller ”titta bakom dig”. Men så funkar det inte när man pratar guugu yimithirr.

Där använder man istället alltid väderstreck! Om jag vill be lyssnaren titta bakom sig måste jag ha koll på hur hen står. Uppmaningen kan bli ”titta västerut” men om lyssnaren vrider sig lite måste jag kanske istället säga ”titta norrut”.

Det sägs att de som talar guugu yimithirr har ett lokalsinne och en orienteringsförmåga som saknar motstycke. Man kan fundera på om orienteringsförmågan är ett resultat av ett språk som kräver att du alltid har koll på väderstrecken, eller om språket anpassats för att vara användbart i en kultur där det är livsviktigt att hitta i en krävande terräng.

Den avslutande funderingen, som kanske också kan bli en sorts hemläxa, är att fundera på vårt eget språk. Har svenskan några egenheter som beror på vår kultur eller vår omgivning?

Ett enkelt råd för lycka

Det vore förmätet att påstå att mitt liv har givit mig en stor visdom med goda råd som jag kan sprida till mina medmänniskor. Men ett riktigt enkelt råd kan jag ändå dela med mig av. Ett råd som i all enkelhet kommer bidra till att göra ditt liv lyckligare. Är du beredd? Här kommer det:

Googla inte parasiter.

Ifall du sov dig igenom biologin i skolan kommer här en liten uppfriskning av minnet: En parasit är en växt eller ett djur som lever av andra djur eller växter. Misteln vi pussas under till jul är en fullfjärdrad parasit, vilket möjligen döljer en symbolik som inte är alltigenom romantisk. En parasit är helt enkelt som de där obehagligt bortskämda typerna i programmet Lyxfällan, de som låter mamma betala räkningarna, sköta tvätten och laga all mat. Men istället för att bli utskällda och tvingas sälja alla onödiga prylar kommer parasiten undan med sitt beteende, lever ett framgångsrikt liv och förökar sig av bara helvete på slutet.

Eftersom jag själv inte följer mitt eget råd och ändå anser mig vara riktigt lycklig antar jag att det är ett bevis på att det finns undantag till alla regler. Om, jag säger bara om, ni skulle vara så djärva att ni trots allt känner för lite parasitgoogling kommer här ett par exempel att börja med.

Mitt första exempel är relativt snällt, särskilt eftersom parasiten Ommatokoita elongata inte angriper människor. Det är ett 3 cm långt kräftdjur som lever livets glada dagar med grönlandshajen som värd. Grönlandshajen är en bjässe som lever i de allra nordligaste vattnen. Den lurpassar på säl och äter as och så är det möjligen det ryggradsdjur som kan bli äldst, det spekuleras i att den kan bli så gammal som 400 år. Köttet är faktiskt giftigt men genom att kokas och syras blir det ätbart (typ) i form av den isländska läckerheten surhaj. Den lilla parasiten angriper hajens ögon och alla hajar som når vuxen ålder är därför blinda och man kan se parasiten hänga från ögat som en vit daggmask. Även om det här ligger rätt långt ner på mardrömsskalan tycker jag det finns något djupt tragiskt i den mäktiga hajen som simmar omkring blind i det ensamma, kalla mörkret.

Nu vrider vi upp illamåendet lite och går över till oss själva. Guineamasken hittar man i Afrika söder om Sahara och den är ett lika lysande som otrevligt exempel på vilka smarta metoder parasiterna utvecklar för att leva och föröka sig. Maskens ägg lever en fas i vattenlevande hoppkräftor och överförs till människan främst genom att man dricker smutsigt vatten. Larverna frigörs i magen, vandrar in i kroppen och växer tills de är könsmogna och parar sig. Hanen dör då men honan lever vidare tills det är dags för äggläggning och det är först då det blir jobbigt. Honan söker sig ner till foten eller vaden, bildar en blåsa och utsöndrar ett ämne som orsaker en fruktansvärd, brännande smärta. För att lindra smärtan stoppar man gärna ner benet i vatten och då brister blåsan och miljoner larver sprids och livscykeln går vidare. Äggläggningsprocessen kan pågå upp till ett par månader med ständig smärta och illamående. Det klassiska sättet att avlägsna den vuxna masken är att få tag på den i äggblåsan och med smärtsam långsamhet dra ut den genom att millimeter för millimeter linda upp den på en pinne.

Alla som haft barn i förskolan har förmodligen kommit mer eller mindre nära både huvudlöss och springmask, så parasiterna finns närmare vår moderna vardag än helst tror. Och det finns en ganska hög sannolikhet att just DU är bärare av en parasit som möjligen kan påverka ditt beteende…

Du ser, man ska inte googla parasiter 🙂