”Tystnaden”, kapitel 4

Dags för det fjärde kapitlet och den fjärde huvudkaraktären, får jag se vad ni tycker om det.

Men först lite kort om geografi och hur jag valt hemvist för karaktärerna. För ovanlighets skull har berättelsen ingen koppling till mitt kära Björsäter men jag kan förstås inte helt hålla mig borta från Östergötland. Den pensionerade vägingenjören Kennet Larsson är från Åtvidaberg, närmare bestämt från ”andra sidan järnvägen” i tätorten. Att jag placerat hans barn och barnbarn i Täby har ingen annan orsak än att även Stockholm har en viss ordning på var man bor enligt den sociala och ekonomiska rangordningen. Däremot lutar jag starkt åt att låta änklingen Kennet bo i en lägenhet söder om Söder, varför inte i mitt eget Årsta.

Den thailändska kvinnan Ratree bor någonstans längs landsvägen mellan Junsele och Backe, en väg jag kört några gånger eftersom jag har nära släkt i Ångermanlands nordligaste hörn. Det är tack vare den kopplingen jag lärt mig den avsevärda skillnaden mellan ångermanlänningar och jämtar.

Miljöministern Yvonne Lötman och hennes man Per är bägge från Leksand och det är en vänskaplig blinkning till en före detta kollega. Om man får tillåta sig en fördom om folk från trakterna runt Siljan så är det att de är stolta och inte rädda för att säga sin mening och den tanken har viss betydelse i berättelsen.

I kapitel 4 får ni lära känna den blivande biologen Martina Jernberg. Hon kommer från Finspång och till detta finns det ingen annan anledning än Lövberga-nostalgi.

Återstår den femte personen i det femte kapitlet. Han, för det är en man, bor på landet alldeles utanför Gimo i norra Uppland. Den orten valde jag för att jag ville ha den en lagom bit från de andra men ändå ganska nära Stockholm. Här finns också lite personlig nostalgi eftersom jag för några år sedan jobbade med ett projekt på Sandvik Coromant i Gimo. Tyvärr blev det ett besvärligt projekt men det gav mig ett bestående minne av Gimo och stor respekt för alla duktiga människor på den stora fabriken.

Kapitel 4

”Hör upp, allihopa!”

Sorlet i matsalen stillade sig en aning men ville inte lägga sig helt.

”Hör ni, kan ni lyssna lite, även om det känns ovant.”

Martina såg rakt framför sig medan chefen för Ottenby fågelstation, Patrik Larsson, belönades först med några spridda skratt och sedan tystnad. 

Fjorton ansikten vändes mot honom och hon kände hur några även såg på henne. Hon behövde inte titta för att veta, hon kände alltid när någon tittade på henne.

”Först vill jag tacka dagens matlag för en utsökt middag.”

Tre av ansiktena vändes mot bordsskivan i klädsam blyghet.

”Jag måste särskilt berömma Oskar, som enligt uppgift lyckades tillverka en fantastiskt välskuren sallad utan att skära sig en enda gång.”

Den skäggprydde unge mannen i matlaget klappades om av sina två kvinnliga kollegor medan resten av församlingen skrattade.

”Så till lite mer allvarliga saker”, fortsatte Patrik när skratten klingat ut. ”I morgon har vi två busslaster som ska guidas.”

Han tog upp ett anteckningsblock och läste innantill.

”Klockan nio kommer en pensionärsresa från Nybro. Arvid, kan du ta hand om dem?”

En rundlagd man i tjugofemårsåldern nickade.

”Passar dig bra, Arvid”, kom det uppifrån bordet. ”Du är ju i rätt ålder för att ta hand om panschisarna.”

”Äh, håll käften”, svarade Arvid och rodnade.

”Klockan tretton kommer ornitologiska föreningen i Västmanland. De ska äta lunch på Fågel Blå först så tiden kan bli lite som den blir.”

Patrik såg upp och sökte längs långbordet.

”Alva, du får ta hand om den gruppen. Du är ju från Västerås så du behärskar språket.”

Det följde en ny stunds skratt och tjafsande, denna gång om den västmanländska dialektens mindre smickrande drag.

”Annars”, sa Patrik med hög röst för att återfå uppmärksamheten, ”är morgondagen enligt schemat, inga konstigheter.”

Han gjorde en paus och vände sig mot Martina.

”Vi har en nykomling. Det här är Martina Jernberg som ska jobba som ringmärkningsassistent i fyra veckor. Enligt gammal tradition får nykomlingar presentera sig själva, så jag lämnar ordet till dig.”

Martina reste sig. Hon var lång och smal, med svart, kortklippt hår och ett ansikte hon inte var helt missnöjd med men heller inte nöjd. Hon såg sig om, mötte de andras blickar. För bara några år sedan hade hon inte klarat att ställa sig och tala inför så här många okända människor men en målmedveten träning hade gett resultat.

”Jag heter Martina Jernberg och jag är tjugo år. Jag kommer från Finspång och slutade gymnasiet där för ett år sedan. Det senaste året har jag rest i Europa och sen har jag jobbat. Till hösten börjar jag kandidatprogrammet i biologi i Uppsala.”

Hon var på väg att sätta sig men avbröts av den äldsta vid bordet, en kvinna i sextioårsåldern.

”Jernberg, sa du? Är du släkt med skidåkaren?”

”Jag vet tyvärr inte vem du talar om.”

”Nej, du är förstås lite för ung för det”, kom det tvekande från den äldre kvinnan. ”Om du inte är släkt med honom, förstås.”

Martina såg på kvinnan medan hon funderade på om hon borde säga något mer. Sedan satte hon sig ner.

”Jaha, då så”, sa Patrik Larsson. ”Jag har satt upp Martina som assistent till dig, Lovisa.”

Han vände sig mot en kvinna som satt ett par platser bort på andra sidan bordet.

”Det blir bra”, svarade kvinnan. Hon såg ut att vara runt trettio, kortväxt och klädd i en sliten, rutig skjorta. Håret var lockigt och färgat i en nyans som förde tankarna till mogna nypon. Ett par glasögon var instuckna i det burriga håret och höll det hjälpligt i ordning ovanför pannan.

”Ni behöver inte börja ert pass förrän vid nio”, fortsatte Patrik. ”Jag tänkte att ni kan äta frukost tillsammans i lugn och ro och du kan sätta in Martina i arbetet. Blir det bra?”

”Det blir jättebra”, svarade kvinnan som alltså hette Lovisa i en ton som Martina tyckte var obegripligt glättig. Varför låter hon så där, tänkte Martina medan Lovisa reste sig till hälften, lutade sig fram över bordet och sträckte ut högerhanden.

”Välkommen till Ottenby. Jag hoppas du ska trivas.”

Martina tog den utsträckta handen och såg på Lovisa med klarblå ögon.

”Jaha, så du ska bli biolog?” sa Lovisa i samma glättiga ton som kvällen före. De hade precis satt sig med varsin vällastad frukostbricka, alldeles ensamma i matsalen.

”Ja.”

”Och du är hobbyornitolog annars?”

Annars, tänkte Martina. Hur då annars?

”Jag har alltid varit intresserad av insekter. Fåglarna är mest för att bredda mina kunskaper inför studierna.”

Martina vände blicken mot brickan. Det hade inte funnits någon lingonsylt till gröten och bara lättmjölk. Det var inte bra. Men brödet såg gott ut.

”Jaha”, sa Lovisa.

De åt under tystnad och hämtade sedan kaffe. Lovisa började genomgången av arbetet. Rutinerna för matlagning, städning och tvätt var inte svåra att begripa. Schemaläggningen för det huvudsakliga arbetet, ringmärkningen, var lika klart och verkade väl genomtänkt.

”Har du några frågor?” undrade Lovisa.

Martina tittade på henne. Om jag hade haft några frågor hade jag förstås ställt dem, tänkte hon.

”Nähä, det var ju bra”, sa Lovisa lite osäkert. ”Då tycker jag vi går ut och tittar på hur ringmärkningen går till.”

De gick bort och ställde kopparna i disken. Lovisa stannade upp och såg på Martina med en underlig blick.

”Det är förstås synd, på ett sätt, att du kommit hit just i år.”

”Jaså, hur så?”

Lovisa skruvade på sig och tittade upp i taket en stund innan hon svarade.

”Vi pratar inte så mycket om det, inte sedan de första veckorna tidigt i våras. Lite konstigt, kan man tycka, men det är som det är. Jag antar att ingen riktigt vill ta första steget, om du förstår hur jag menar.”

Martina såg på Lovisa men sa inget. Hon förstod inte hur Lovisa menade.

”Jag menar”, fortsatte Lovisa hastigt, ”det går ju liksom inte att dölja. Till och med du, som tydligen inte är så fågelkunnig, kommer att märka det redan under första passet.”

”Märka vad?”

Lovisa suckade.

”Att det inte kommer några fåglar.”

Efter en vecka hade Martina förstått att Lovisa inte haft helt rätt i sitt påstående, men ändå skrämmande rätt. Det kom fåglar men det var inte mer än hur man kunde tänka sig att det var att stå och se en liten, pigg vårbäck leta sig fram i en i övrigt torrlagd älvfåra. De erfarna ringmärkarna och andfängarna, de som arbetade med att ta hand om infångade änder för att studera framförallt spridningen av fågelinfluensa, gick omkring utan något att göra. En sak som Lovisa haft alldeles rätt om var att ingen pratade om det som pågick. Martina, som alltid förlitat sig på fakta istället för tyckande, försökte fråga sig fram till hur mycket färre fåglar som kom jämfört med ett vanligt år men alla gled undan frågorna. Men även utan siffror var det uppenbart att något allvarligt hänt med fågelpopulationerna och ingen visste varför. Martinas arbete som assistent till ringmärkarna blev i praktiken meningslöst när ringmärkarna mest gick runt med händerna i byxfickorna och förgäves spanade mot horisonten. Stationen hade nog aldrig varit så välstädad eller måltiderna så grundligt förberedda. Den tid som inte gick åt till att sköta boendet eller laga mat tillbringade Martina antingen med långa, ensamma promenader längs stränderna eller ut på Alvaret. Snart kom hon dock att tillbringa allt mer tid framför sin bärbara dator. Någonstans måste det väl ändå finnas svar på den fråga som alla bar på men som ingen vågade uttala?

”Martina, kliv på. Vad kan jag hjälpa dig med?”

Patrik Larsson tittade upp från datorn och log vänligt.

”Jag åker hem. Jag har packat och bussen går om en halvtimme.”

Patrik stängde locket på laptopen, tog fram ett papper och sökte sig ner längs sidan utan att verka finna det han sökte.

”Hem? Jag kanske kommer ihåg fel, men har inte du en vecka kvar på stipendiet?”

”Jo.”

”Om det är någon som behandlat dig illa vill jag att du talar om det. Jag lovar att …”

”Nej då, alla har varit snälla mot mig.”

”Ja men, det var ju skönt att höra.”

Han la ifrån sig pappret och betraktade henne med en rynka mellan ögonen.

”Jag trodde du ville vara här för att skaffa erfarenhet inför studierna i höst.”

”Det är det som är problemet”, svarade Martina med en axelryckning. ”Det finns inget vettigt för mig att göra och det finns folk så det räcker för att städa och laga mat.”

”Jo, kanske det. Men ringmärkningen …”

Patrik kom av sig när han mötte Martinas blick.

”Patrik, det kommer inga fåglar.”

Chefen för Ottenby fågelstation vek undan med blicken. Han satt tyst en lång stund.

”Nej, det gör ju inte det”, sa han till slut så tyst att det knappt hördes.

”Det är ingen idé att sitta här och vänta på fåglar som inte kommer. Du och alla de andra gör förstås som ni vill, men jag tänker åka hem och ta reda på vad det är som händer.”

Martina vände sig om och gick tillbaka ner längs korridoren, bort till den väntande rullväskan. Hon var färdig här och det fanns en långt viktigare uppgift som väntade.

”Tystnaden”, kapitel 3

En av mina käpphästar i skrivandet är att kreativitet mår bra av begränsningar. Tänk dig själv att få uppmaningen ”Berätta en historia”. Det är ingen lätt uppgift. Men om du lägger till en begränsning blir det genast lättare. ”Berätta en historia om sjörövare”. Eller en historia om saltgurka, gruvdrift eller Belgien. Plättlätt!

Därför gillar jag att ha en struktur i skrivandet. Berättelsen ”Tystnaden” handlar om fem mycket olika personer varav ni fått möta två, den thailändska kvinnan Ratree och den pensionerade vägingenjören Kennet. Strukturen i berättelsen är enkel: Var och en av de fem personerna får åtta kapitel vilket ger fyrtio kapitel. Berättelsen utspelar sig dessutom i fem avskilda delar med åtta kapitel i varje del. Nej, de fem delarna är inte uppdelade efter person utan efter något annat 🙂

En mycket enkel struktur, som synes.

Jag kommer dela med mig av de fem första kapitlen som förstås introducerar de fem personer runt vilka berättelsen utspelar sig. Ni kan själva få gissa om det så småningom dyker upp beröringspunkter mellan karaktärerna…

Kapitel 3

”Nu får vi se om grabbarna i Volvon hänger med.”

Yvonne Lötman log tillbaka mot makens pojkaktiga grin när den vinröda Teslan sköt fart ut ur rondellen vid Kupolen i Borlänge. Hon noterade hur hans annars tillbakahållna dalmål stegrades för varje kilometer de kom närmare Leksand. Redan när de passerade Sala var han igång med den vanliga utläggningen om att rumpmasarna knappt var några riktiga dalkarlar utan bara folk som ville, som han sa med löjligt överdriven dialekt, snylta på varumärket.

Yvonne trycktes bakåt i passagerarsätet och de andra bilarna på väg upp för att fira långhelg runt Siljan blev till en suddig regnbåge utanför sidorutan.

”Sakta ner lite, Pelle. Du vet att polisen brukar stå längs genomfarten.”

Per Lötman skrattade igen men släppte av på farten till det mer rumsrena åttio på den sjuttio-skyltade riksvägen.

”Jojo, det vore ju mumma för kvällspressen.”

Han släppte ratten med ena handen och tecknade framför sig i luften som om han följde en kvällstidningsrubrik i krigsformat.

”Miljöministern fast för fortkörning efter vansinnesfärd genom Borlänge.”

”Åh ja, det skulle allt vara du som blev av med körkortet.”

”Kanske det, men du skulle få rubrikerna.”

Yvonne Lötman, konungariket Sveriges miljöminister, gruffade lite och såg ut mot husen i Borlänges nordvästra utkanter.

Per hade förstås rätt. Hon hade varit minister i drygt två år men hade inte vant sig vid att alltid vara påpassad, alltid utsatt och granskad. Hon hade förstås inget emot att bli granskad i sin roll som ansvarig politiker. De beslut hon tog, det hon gjorde som minister, hur hon spenderade skattebetalarnas pengar. Allt sådant skulle granskas, borde kanske granskas ännu hårdare av både pressen och tillsynsmyndigheterna. Nej, det var allt det andra som trängde sig in och dödade glädjen i politiken. Hon hade själv inte drabbats av några skandaler eller drev men det var väl bara en tidsfråga. Minsta lilla snedsteg med ett kvitto eller en kindpuss i rätt kameravinkel och helvetet brakade lös. Det faktum att hon var kvinna gjorde inte saken lättare. Visst, Sverige var bra mycket mer jämställt än nästan alla andra länder men nog var det förbannat tröttsamt att kvinnor alltid fick sitt utseende kommenterat. Den manlige utrikesministern som vid sextiofyra års ålder såg ut att knappt kunna lyfta en normalstor ICA-kasse utan att få hjärtinfarkt, fick han några bitska kommentarer om ålder och bristande manlighet? Nä, skulle inte tro det. Men hon som bara var fyrtioåtta kunde inte visa sig utomhus utan att hon dök upp i damtidningarna som ett avskräckande exempel på att vara utsliten av ansvaret och med en klädsmak som en överårig skogsmulle. Jo, det sista var ett citat från en debattör på högerkanten.

Hon slängde en blick i sidospegeln och konstaterade att grabbarna i Volvon hängde med. Bilen var en mörkblå V90 som bäst kunde beskrivas med polissvenskans uttryck ”utan särskilda kännetecken”. Grabbarna i fråga var från Säkerhetspolisens personskydd och de var det sista och tydligaste exemplet på det som de senaste åren dödat glädjen i politiken allra mest.

Hotbilden.

Se där ett fint ord för ett riktigt, jävla vidrigt samhällsfenomen, tänkte Yvonne Lötman och andades en immig fläck på sidorutan.

Tänk så många gånger hon och andra kvinnliga politiker stått och högtidligt deklarerat att man aldrig fick ge vika för hoten mot demokratin, till applåder från ledarsidor och tv-soffor. Tyvärr var applåderna inte mer än svaga ljusglimtar i ett oändligt, brunsvart hav av skit. Det var så det kändes, som att stå upp till hakan i vidrigt, illaluktande avloppsvatten och försöka låtsas att man inte brydde sig. Alla inlägg och kommentarer på de så kallade sociala medierna, all denna ilska och fysiska hot. Hjärtat som skenade varje gång hon kom hem och inte visste om det var idag någon hade gett sig på hennes barn.

Bilen åkte ut på bron över Dalälven och Yvonne vred sig om och såg på barnen. Edvin, femton år, och Anton, tolv, satt försjunkna i sina eviga surfplattor. Det kom likartade ljud från bägge plattorna men det var omöjligt att säga om de spelade något dataspel eller tittade på inspelningar av någon som spelade dataspel. Hon och Per hade haft långa diskussioner om skärmtid ända sedan pojkarna var små men åren hade gått utan att de lyckats komma till något egentligt beslut. Det fanns studier som påstod att det var skadligt för barn att sitta framför en skärm. Å andra sidan hade närvaron på nätet givit pojkarna kompisar över hela världen och dessutom talade de engelska på en nivå som deras föräldrar inte varit i närheten av vid samma ålder.

Var det kanske bara varje föräldragenerations oförmåga att förstå sina barn?

Per hade enligt sina föräldrar slösat bort hela sin uppväxt på att spela fotboll i det hockeytokiga Leksand. Han hade gått ut både grundskola och gymnasium med usla betyg och dessutom tvingats inse att talangen inte räckte längre än till division tre. Just när det såg ut som att hans fars domedagsprofetia skulle slå in hade Per av en ren slump fått jobb på ett av alla de små hotellen i Tällberg och trettio år senare satt han som operativ chef för Sveriges näst största hotellkedja.

Yvonne hade också slösat bort sin uppväxt men på helt andra saker. Hennes föräldrar var lägre medelklass och de hade bott i en sunkig trea på den del av Södermalm i Stockholm som fortfarande kallades Kniv-Söder. Det var kvarter där fattiga mödrar för tre generationer sedan endast med tvekan släppte ut sina barn bland smågangsters och fyllgubbar, samma kvarter där det nu bodde barnlösa par i fyrtioårsåldern som hade toppjobb inom reklam, media eller på något obskyrt dataföretag. Det var paren där mannen hade skägg och klädde sig som om han fortfarande var tonåring och där kvinnan till sin förvåning och sorg upptäckt att det inte var så enkelt att få barn som hon trott när karriären äntligen var på plats. Lägenheten Yvonnes föräldrar köpt för en spottstyver i slutet av sextiotalet var nu förmodligen inredd i bajsbrun femtiotalsstil och gick väl för sisådär åtta miljoner om rätt budgivare dök upp. Yvonne Lötman ruskade på huvudet och fortsatte sin vandring tillbaka i minnet.

När de andra tjejerna i klassen satte upp bilder på New Kids On The Block och Take That hade hon tapetserat flickrummet med Marx och Che Guevara. Hon hade varit som en kvarleva från sjuttiotalet i sin palestinasjal när klasskompisarna gick med i MUF. Någonstans mellan högstadiet och gymnasiet hade hon upptäckt Miljöpartiet och över en natt bytt ut hela ordboken, från solidarisk och proletär till ekologisk och hållbar. Från den dagen hade det på något vis bara rullat på. Hon hade klistrat affischer och stått i valstugor, gjort sina år i diverse nämnder för att så småningom stå i talarstolen på partistämmorna. Efter senaste valet hade den socialdemokratiske partiledaren och blivande statsministern ringt upp henne och frågat om hon ville bli miljöminister. Allt var avstämt och förhandlat med Miljöpartiets språkrör, det var bara att säga ja eller nej.

De var framme vid Djurås när mobilen ringde. Yvonne tittade på displayen och svarade.

”Hej Rebecka. Vad har du på hjärtat då?”

”Hejsan Yvonne. Det är en pressrelease jag vill stämma av med dig.”

Pressekreteraren Rebecka Bring var som alltid kort och effektiv i tonen. Hon var som en skarpslipad sågklinga som någon lyckats klämma in i en näpen ung kvinnas kropp. Näpen, tänkte Yvonne Lötman, säger man ens så numera? Strunt samma, det var i alla fall det första ord Yvonne kommit att tänka på när hon såg sin blivande pressekreterare för första gången. Kortväxt, blont hår i page och ett ansikte som skulle fått en japansk anime-figur att känna sig ful och plufsig. Men jäklar när hon öppnade munnen och startade den där svetslågan hon hade inbyggd i de klarblå ögonen!

”Jaha”, sa Yvonne Lötman. ”Vad är det för pressrelease?”

”Den kom alldeles nyss från Kemikalieinspektionen och jag bedömde att du behöver vara informerad när den släpps.”

Yvonne kände hur hon spände musklerna utan att kunna hjälpa det.

”Ok, låt höra.”

”Jag skickar den på din mejl nu. Jag väntar medan du läser.”

Det plingade till i mobilen och Yvonne öppnade mejlprogrammet och läste den bifogade filen, sedan slöt hon ögonen och tog några långsamma andetag.

”Är du kvar?” hördes det svagt nerifrån mobilen. Yvonne lyfte mobilen tillbaka till örat.

”Ja, jag är kvar. Har du något förslag?”

Det dröjde några ögonblick av eftertanke innan Rebecka svarade. Det var en av många saker som gjorde att Yvonne gillade sin unga pressekreterare. Hon tänkte alltid efter innan hon gav ifrån sig en åsikt. Det fanns alldeles för många i politikersvängen som aldrig någonsin tänkte efter.

”Du kan förstås inte utöva ministerstyre men jag rekommenderar absolut att du ringer och talar med henne. Inte för att jag tror att det ger något i det här fallet. Men du vet, dropparna som urholkar stenen och allt det där.”

”Jo, det ska jag förstås göra men jag tror precis som du. Kerstin är inte typen som låter sig påverkas av politiska hänsyn.”

”Nej, inte direkt. Nå, du är i alla fall informerad och jag tar som vanligt första smällen.”

”Tack, det vet jag att du gör. Alltid redo.”

”Alltid redo, ministern.”

Bland det första de lärt sig om varandra var att de bägge hade varit scouter. Över ett par glas vin en kväll på ministerns tjänsterum hade de enats om att det fick bli en gemensam hemlighet att varken landets miljöpartistiske miljöminister eller hennes pressekreterare var kapabla att göra upp eld eller slå den enklaste knop.

”Problem, älskade?”

”Naturligtvis.” Yvonne och log mot maken och tryckte den utsträckta handen. ”När har jag något annat än problem?”

Vad skulle jag göra utan honom, tänkte hon medan hon bläddrade fram ett namn i mobilens adressbok.

”Generaldirektörens kontor.”

Rösten som svarade var distinkt, mycket distinkt. Yvonne mindes inte namnet på generaldirektörens chefsassistent men hon mindes mycket väl hur hon såg ut.

Väktaren utanför drakens grotta, tänkte hon och log okynnigt. Kerstin Bergman, Kemiinspektionens generaldirektör, och hennes assistent var stöpta i samma form. Någonstans mellan sextio och pensionen, håret kortklippt och svagt tonat i rött, ständigt klädda i det maken en gång kallat Gudrun Sjödén executive, ett uttryck som sedan dess alltid hotade att driva Yvonne till opassande munterhet. Kerstin Bergman och hennes assistent var kvinnor man möjligen kunde ha roligt åt på säkert avstånd, aldrig öga mot öga.

”Jag ska se om generaldirektören har tid”, kom det torra beskedet när Yvonne presenterat sig.

Jävla människa, tänkte Yvonne ut i mobilnätets brusande tomhet.

”God kväll, fru Lötman. Vad kan jag göra för er idag?”

Yvonne samlade tankarna och koncentrerade sig på uppgiften.

”God kväll, Kerstin. Jag ska fatta mig kort”, började hon, väl medveten om att Kerstin Bergman avskydde småprat. ”Jag blev just uppringd av min pressekreterare med anledning av den här senaste pressreleasen om dispens för vissa bekämpningsmedel.”

”Ja?”

”Jag antar”, började miljöministern och ansträngde sig att göra rösten bestämd, ”att ni inte är okunnig om den senaste tidens ganska upprörda debatt om riskerna med just de här bekämpningsmedlen?”

”Naturligtvis. Men det är inte mitt ansvar att ta hänsyn till debatten. Mitt ansvar är att inhämta relevanta fakta i de ärenden som hamnar på myndighetens bord och att fatta beslut i enlighet med gällande lagstiftning.”

Jävla människa, tänkte Yvonne Lötman för andra gången på mindre än två minuter.

”Självklart”, svarade Yvonne och tänkte det motsatta. ”Men som du förstår finns det risk att det blir rubriker av det här och som ansvarig minister behöver jag veta mer om grunderna för beslutet.”

”Finns inte mycket att säga om det”, kom det från generaldirektören. ”LRF har legat på om de ekonomiska konsekvenserna, främst för jordgubbsodlarna, och de vetenskapliga studierna om de negativa effekterna är bristfälliga. Vår sammanvägda bedömning är att den ekonomiska nyttan överväger riskerna.”

Varför är det alltid så här, tänkte Yvonne Lötman. I sina mörkaste stunder undrade hon om det fanns någon framtid för Miljöpartiet. Efter alla år av kamp hade de i några omgångar suttit med i regeringen och haft posten som miljöminister. Men det hade inte blivit några segrar för miljön, snarare tvärtom. Drömmarna och de vackra orden hade malts ner i budgetförhandlingar och kompromissande. Hur var det hon hade sagt, Rebecka? Dropparna som urholkar stenen. Kanske hade hon rätt, fast inte på det sätt hon menade. Kanske skulle det här bli droppen som sänkte hela partiet?

”Dessutom”, fortsatte Kerstin Bergman, ”är det NeoChems produkter vi pratar om. De har som alltid lämnat in ett föredömligt underlag för vår riskbedömning.”

Det blev tyst några sekunder innan generaldirektören åter tog till orda.

”Det är som sagt inte min sak att ta hänsyn till debatten, men tror du inte det skulle påverka regeringen negativt om en svensk myndighet sätter käppar i hjulen för ett svenskt kemiföretag som är ett av världens mest omskrivna. Jag läser också rubrikerna, fru Lötman.”

”Jag tackar för dina synpunkter”, sa Yvonne Lötman. ”Men de risker vi talar om är att de här bekämpningsmedlen har en negativ påverkan på de pollinerande insekterna. Regeringen har tydligt deklarerat att vår främsta prioritet är ansvaret för en hållbar miljö. Den prioriteringen måste vara vägledande även i beslut som kan ge kortsiktiga ekonomiska och politiska förluster.”

Det blev tyst i luren och Yvonne Lötman undrade om hon möjligen överskridit ministerstyrets otydliga gränslinje. Det fanns ingen tvekan om Kerstin Bergmans sakkompetens men det var inte hon som skulle få ta det politiska ansvaret.

”Jag är väl införstådd med debatten”, kom det till slut från generaldirektören med en röst som inte förrådde minsta känsla. ”Därför har jag själv fattat beslut i ärendet istället för avdelningschefen. Om regeringen anser att jag på något sätt brustit i min tjänsteutövning är jag beredd att ställa min plats till förfogande.”

Jävla människa, tänkte Yvonne Lötman för tredje gången.

”Det finns verkligen ingen grund för något sådant”, skyndade sig miljöministern att säga. ”Jag är övertygad om att myndigheten har fattat ett korrekt beslut. Som ansvarig minister har jag nu fått information och kan hantera politiken.”

Hon avslutade samtalet så fort anständigheten tillät och svarade enstavigt på Pers frågor tills han lät henne vara. De passerade Insjön. Parkeringen utanför Clas Ohlsons stora affär låg tyst och tom.

Bekämpningsmedel, tänkte Yvonne Lötman och bet sig i läppen. Under 1970- och 80-talen hade en helt ny grupp av aktiva substanser forskats fram och revolutionerat jordbruket. Med de så kallade neonikotinoiderna kunde man behandla utsädet och dra ner på den kostsamma besprutningen. Giftet fanns i hela växten redan från början och kunde, åtminstone på pappret, skräddarsys att slå ut de insekter eller maskar som gjorde störst skada. Kemiföretagen publicerade förstås påkostade studier i fyrfärgstryck som bevisade att det inte fanns minsta risk för de pollinerande insekterna. All världens jordbrukare och trädgårdsodlare jublade och allt såg ut att vara frid och fröjd. Men de senaste åren hade två saker inträffat. 

För det första hade det kommit oroande rapporter om att även de nyttiga insekterna påverkades. Motstridiga och försiktiga forskningsrapporter talade om nedsatt orienteringsförmåga hos bin och minskad reproduktion hos humlor. Industrin gick förstås till motangrepp med överlägsna resurser men de hade inte lyckats döda misstänksamheten.

För det andra hade det lilla svenska företaget NeoChem presenterat en helt ny aktiv substans som på kort tid blivit världsledande. Uppbackade av lika briljant som grundlig forskning var deras affärsidé att licensiera tillverkningen till de stora jättarna och det märkliga hade inträffat att alla inblandade såg ut att vinna på affären. NeoChem vältrade sig i licenspengar, de stora kemiföretagen tillverkade och sålde ännu mer bekämpningsmedel, odlarnas skördar ökade och de goda insekterna verkade flyga vidare i godan ro.

Yvonne Lötman svor tyst för sig själv när bilen passerade bron över Österdalälven vid Leksand. Brukade man inte säga att om något var för bra för att vara sant så var det förmodligen inte sant? Fast Kerstin Bergman hade förstås haft rätt. Oavsett hur mycket rädslan gnagde skulle det vara politiskt självmord att som svensk miljöminister sätta stopp för NeoChem.

Det är alltid pengarna som styr, tänkte Yvonne Lötman dystert. Kanske är det också det som är Miljöpartiets problem. Bin och humlor har ingen post i bokföringen.

”Tystnaden”, kapitel 2

Det var riktigt roligt att presentera det första kapitlet i ”Tystnaden”. Jag har känt så mycket tveksamhet kring mitt fortsatta skrivande och det var, i all enkelhet, en bra känsla att sticka ut hakan och få mina ord lästa i ett helt annat sammanhang. Så jag sticker ut hakan några tum till…

Kapitel 2

Det finns inget på en människa som avslöjar så mycket om henne som ögonen, tänkte Kennet Larsson. Han stod vid busshållplatsen vid Rösjöbadets parkering, det var lördagskväll och det var Elins födelsedag. Så här i början av maj var parkeringen tom och från villorna i Enebyberg och Ella park kom varken det ivriga knattrandet av gräsklipparmotorer eller den där ursvenska doften av tändvätska, grillkol och flintastek. En bil hade lämnat sladdande spår efter sig i parkeringens grus, Rösjövägen försvann med en skarp krök in i skogen. Om man ansträngde sig kunde man höra stadens dova brummande i bakgrunden men Kennet Larsson ansträngde sig inte. Han nöjde sig med att dra in den lugnande doften av skog och med att betrakta ögonen hos de bägge människor han hade i sällskap.

Kennet Larsson hade ett långt arbetslivs träning i att läsa andra människor. Efter att ha kämpat sig igenom Väg- och Vattenbyggnadslinjen på KTH hade han fått jobb på dåvarande Statens Vägverk och där hade han blivit kvar till pensionen. Efter bara ett par år hade hans chef insett att den där tystlåtne Larsson med den obotliga östgötska dialekten inte var ämnad att fördjupa sig i hållfasthet hos brobalkar eller bärigheten för gruslager. Chefen hade sett att Kennet Larssons uppgift i livet var att arbeta med den knepigaste råvaran av dem alla, människorna. De kommande fyrtio åren hade arbetargrabben från lilla Åtvidaberg tillbringat bakom skrivbord med större och större ansvar och projektbudgetar som svällde till att vara i nivå med statsbudgeten för ett medelstort land i Afrika. Och alltid människor. Grävmaskinister, byggledare, journalister, direktörer, statssekreterare. Alla hade de suttit eller stått framför Kennet Larsson med en dagordning som ofta gick på tvärs med hans egen. Han hade sett dem i ögonen, lyssnat mycket mer än han talat och i nio fall av tio fått sin vilja igenom.

”Men pappa, vill inte du provköra?”

Elins ögon var vädjande, förhoppningsfulla. Kennet Larsson älskade de där ögonen. Hans enda barnbarn hade ärvt sin mormors mörkt blå ögon. Hans älskade Berit, hans första och enda kärlek. För tre år sedan hade den förbannade bröstcancern vunnit kampen och tagit henne ifrån honom. Det var inte rättvist, det var fan inte rättvist. Men hennes ögon hade fått leva vidare hos Elin och varje gång hon såg på honom fylldes han av en oemotståndlig blandning av kärlek och sorg.

Kennet Larsson såg på mannen Elin riktat sin fråga till.

Stefan Drevsvärds ögon var helt annorlunda än dotterns och Kennet Larsson tyckte inte om dem. Det spelade ingen roll att den ledigt men ändå ytterst välklädde mannen var gift med hans enda barn och far till hans enda barnbarn. Kennet Larsson gillade inte sin svärson. Förutom de just nu osäkert flackande ögonen hade han inte en enda vettig orsak till att han ogillade svärsonen men känslor slog alltid fakta i livets sten-sax-påse. Egentligen hade väl Stefan Drevsvärd redan från början varit den perfekta svärsonen och det hade inte blivit sämre med åren. Civilekonom med juridik som grädde på moset, fin familj med en anfader som kommit till Stockholm i mitten av 1800-talet och arbetat sig upp från dräng till disponent. Samma dag Stefan Drevsvärd klev ut från Handels hade han gett sig in i riskkapitalsvängen. Han hade gjort sina hundår där han nästan bokstavligen arbetade dygnet runt med allt från företagsanalys till att skickas ut på gatorna runt Stureplan klockan tre på natten för att ordna käk åt de stora grabbarna. Snart var han en stor grabb själv och god för en hel näve miljoner. Hans kliv till den absoluta toppen hade börjat för sju år sedan när han investerat några av de där miljonerna i det då helt okända NeoChem, ett svenskt kemiföretag med ett revolutionerande bekämpningsmedel i portföljen. Snart hade Stefan Drevsvärd insett företagets fulla potential och gått in som dess huvudägare och VD. Fortsättningen hade varit som själva definitionen på ordet framgångssaga.

Stefan Drevsvärd hade träffat Kennet och Berits dotter Lena på någon klubb runt Stureplan långt innan han kommit så långt som till omslagen på världens finanstidningar. Någon sorts kärlek hade uppstått och nu satt de i en åt helvete för stor villa i Täby med en dotter som fyllde femton år och hade sin mormors ögon.

”Jag vet inte om jag …” kom det osäkert från Stefan Drevsvärd. ”Förresten tror jag inte hjälmen passar till mig.”

Ja, men det var ju en förbannat fyndig ursäkt, tänkte Kennet Larsson.

”Jag tar gärna en provtur”, sa han och klev fram mot Elin och hennes sprillans nya elmoppe. Kanske är det för att den är rosa som herr direktören inte vill köra? Han må vara en riktig djävel till företagsledare men i själ och hjärta är han en fegis.

”Kan du köra moped, morfar?”

Kennet Larsson skrattade rakt ut. Ett befriande skratt, ett sådant där skratt han alltid skrattat tillsammans med Berit men som det nu nästan bara var Elin som kunde få honom till. Han tog det sista steget fram och strök henne över kinden.

”Om jag kan köra moped? Skojar du?”

Den sommaren han fyllde femton måste alla kvällar ha varit lika fina som den här, det var i alla fall så han mindes det. Kennet och bästa kompisen hade susat fram längs Sunnebovägen på varsin måttligt trimmad, blå Puch Dakota, världshistoriens överlägset snyggaste tvåhjuliga fordon. Kompisen hette Björn och bodde i porten intill på Smällgatan. Någon gång i sin allra tidigaste karriär hade han råkat kalla sig själv för Börn och kallades därför av alla utom sina föräldrar, lärarna och konfirmationsprästen för Börna. Kennet och Börna hade vuxit upp tillsammans, ända från den dagen de handgripligen stött på varandra i sandlådan bakom huset tills den dag då Kennet för första gången tog bussen in till Linköping för att läsa vidare på gymnasiet medan Börna följde med sin far till fabriken. Under de tre år som gick innan först lumpen och sedan Kennets flytt till Stockholm skiljde dem åt för gott hade varje tillfälle de sett varandra varit som en utdragen sorg över att det aldrig skulle bli som förr. Undrar vad Börna gör idag, tänkte Kennet Larsson. Om han ens lever?

Kennet Larsson ruskade av sig minnet av barndomsvännen och gjorde sitt bästa för att le mot Elin på det självsäkra sätt han aldrig vågat le mot flickorna utanför korvkiosken vid stationen hemma i Åtvidaberg.

”Din gamle morfar skakade av sig snuten på en trimmad moppe långt innan din farsa var född. Så nog kan jag köra moped.”

I ögonvrån såg han hur Stefan Drevsvärd vred sig av obehag över att bli kallad något så proletärt som farsa. Det gjorde inte saken sämre.

”Om du bara visar mig reglagen så fixar jag det här lika lätt som en piss i Mississippi.”

Elin fnissade och hennes far vred sig ett par snäpp till. Strålande tider, härliga tider, tänkte Kennet Larsson.

Den rosalackerade, elektriska mopeden visade sig vara föredömligt enkel att hantera. Inga växlar, bara att gasa och bromsa. Kennet Larsson satte sig på den bekväma sitsen och greppade gashandtaget.

”Men morfar, du måste ha hjälm.”

Elins hjälm visade sig som väntat vara alldeles för liten. Kennet Larsson gav tillbaka den till dotterdottern efter ett tappert försök.

”Ingen fara”, sa han med ett leende. ”Om jag överlevde som femtonåring utan hjälm borde jag överleva några hundra meter på en folktom skogsväg.”

Han vred på gashandtaget och förvånades över accelerationen. Mopeden drog iväg med en imponerande fart och var i ett ögonblick uppe i sin toppfart strax under femtio kilometer i timmen. Kennet Larsson drog av på gasen genom kurvan och ökade åter när vägen planade ut. Hette det förresten gasa på en elmoped? Skit samma, den rosa scooteraktiga mopeden gick som ett skållat troll och Kennet Larsson kunde inte låta bli att fyllas av en ungdomlig glädje medan träden blev till hastigt förbiskyndande streck i synfältets ytterkant. Han kom till en skarp vänsterkurva där han drog ner på farten, accelererade igen. Då hände det.

Något träffade honom utan förvarning på höger axel. I förvåningen ryckte han till och fick ett kast på mopeden. Hur han bar sig åt för att få tillbaka kontrollen hade han ingen aning om, men när han efter några tiotal meter stod stilla dunkade hjärtat så hårt att han på allvar var rädd att han skulle få slaget och dö på kuppen. Varenda muskel i kroppen darrade och värkte och trots kvällskylan var han genomsvett. Kennet Larsson lutade sig fram och stödde huvudet mot underarmarna medan puls och andning gick ner till en hanterbar nivå.

Hans första tanke var att aldrig någonsin nämna ett ord om det som hänt för någon, allra minst för Elin. Om han själv hade dött var väl inte hela världen men tänk om han kört sönder hennes födelsedagspresent!

Hans andra tanke var frågan vad i helsike det var som träffat honom. Nu när han lugnat ner sig insåg han att smällen inte varit särskilt hård, det var mest överraskningen som fått honom att tappa kontrollen över mopeden. När han tittade ner upptäckte han att det satt fast något skräp på den mörkgrå jackan. Han drog med handen över smutsfläcken och fick något på fingrarna. Det såg ut som bitar av gammalt gräs och något mörkt, kletigt som luktade illa när han förde handen till näsan. Han fällde ner mopedens stöd, klev av och torkade handen ren så gott han kunde mot gräset vid dikeskanten. När han torkat handen hjälpligt ren reste han sig och såg sig omkring. Inga människor, inga smygande steg från några busfrön som kunde ha roat sig med att kasta något på en gubbe som kom åkande på en rosa moppe genom skogen. Kennet Larsson hade ändå den där obestämbara känslan av att vara iakttagen. Han hade ingen aning om varför men kanske var det för att det var så tyst. Onaturligt tyst, precis som det brukade vara i filmerna när någon galning låg gömd med gevärets kikarsikte inriktat på tredje skjortknappen uppifrån. Kennet Larsson skrattade. Han hade inte ens skjorta på sig, bara en t-shirt under jackan.  Sedan började han gå sakta tillbaka och såg sig noga omkring på jakt efter vad det nu var som träffat honom. Han hade gått knappt tjugo meter när han hittade det han sökte.

Ett fågelbo låg sönderslaget i vägkanten. En stor asp sträckte grenarna ut över vägen och det var ingen vågad gissning att boet hade fallit där uppifrån. Boet hade varit välbyggt innan det träffade Kennet Larssons axel. Grenar, gräs och lera hade fogats samman med en skicklighet och envishet som fick den gamle väg- och vattenbyggnadsingenjören att nicka berömmande. Nu spretade en del grenar ut och losslagna klumpar av lera låg spridda på vägen. Det förklarade varför smällen varit så pass hård men ändå inte gjort honom illa. De skickligt hopvävda grenarna höll ihop konstruktionen och gjorde den samtidigt flexibel, ungefär som hur spanten på en båt ger efter för vågorna. Kennet Larsson gick ner på ena knät, tog fram läsglasögonen ur bröstfickan och studerade boet närmare. Med en grimas insåg han vad det var för illaluktande klet som fastnat på jackan. Boet innehåll sex stycken fågelungar, på god väg att ruttna bort. Det hade kommit ett par rejäla regnskurar de senaste dagarna och kanske hade ovädren rubbat det övergivna boet tills en sista vindpust råkat få det på fall just som han kom susande på den rosa mopeden.

Konstigt ändå, tänkte Kennet Larsson och grävde djupt i de rostiga biologikunskaperna. Hur kunde det komma sig att alla ungarna i en kull dog? Hade de haft oturen att bägge föräldrarna blivit dödade och så hade de långsamt svultit ihjäl?

Fy fan, tänkte Kennet Larsson, vilket jäkla öde att svälta ihjäl innan livet knappt börjat.

Han tog av sig glasögonen, stoppade fodralet i bröstfickan och reste sig. Med foten föste han resterna av fågelboet och de döda ungarna ut i diket. Han tittade inåt skogen, letade efter något som kunde skingra tankarna från fågelungarnas öde och från hur nära en olycka han varit. Blåbärsriset täckte marken som en frodig matta och överallt på grenarna svävade de skira, svagt ljusrosa blommorna. Det behövdes inte mer än så för att livet skulle kännas lättare.

Det blir i alla fall ett fantastiskt blåbärsår, tänkte Kennet Larsson och log.

Arbetsnamnet är ”Tystnaden”

Jo alltså, trots att det är tveksamt med motivationen att skriva så har jag tre olika idéer som ligger och puttrar i bakgrunden. Den här manusidén har jag arbetat igenom på samma sätt som jag brukade göra med Lövberga-böckerna. Hela historien är planerad och skriven till 25 %. Jag kommer presentera några kapitel, vore kul att höra vad du tycker! (Berättelsen är skriven ur fem personers perspektiv och thailändskan Ratree är första personen)

Kapitel 1

Jag ska inte gråta, inte den här gången. Jag ska inte ge honom det nöjet.

Ratree låg på sängen. Den äktenskapliga sängen, som det hette på svenska.  Som alltid när hon formulerade sig bättre på svenska än på thailändska blev hon arg på sig själv. Hon hade förlorat nästan allt, snart även sitt eget språk. Och hon hade ingen att skylla på utom sig själv.

Genom den halvöppna dörren hörde hon Peters röst. Han satt i sitt arbetsrum på andra sidan hallen och skrek ilsket på en blandning av dålig engelska och ännu sämre thailändska. Han pratade med sin kompanjon borta i Chiang Mai, mister Narong, och som alltid var de osams. Oftast om pengar men det kunde vara vad som helst. Det var obegripligt hur två män som skällde så mycket på varandra kunde samarbeta år efter år, men så var det. Ratree hade aldrig träffat mister Narong, det räckte att höra honom för att veta precis vilken sorts människa han var. Han var en sådan som levde på människors olycka, precis som Peter.

Ratree reste sig från sängen, öppnade fönstret för att låta det vädra en stund. Sedan gick hon på lätta fötter ut i hallen och slank in på badrummet. Med toapapper torkade hon bort det som rann ur henne och ner längs låren. Hon slängde den kletiga pappersklumpen i toaletten och spolade. Inte den sida av spolknappen som bara släppte ut halva vattenmängden, utan den som gjorde jobbet ordentligt.

Svenskarna är inte kloka, tänkte hon. I ett land som nästan inte består av annat än sjöar och vattendrag där vattnet är så rent att man kan dricka det så sparar man på vattnet när man spolar i toaletten.

Han slog mig åtminstone inte idag, tänkte hon och granskade sig själv i badrumsspegeln. Sprickan i överläppen från förra veckan hade läkt fint och syntes nästan inte alls. Det slaget hade varit ett undantag, han slog henne nästan aldrig i ansiktet. Han tyckte om hennes ansikte, påstod han, och hon tyckte själv att hon såg riktigt bra ut. Det var nog därför han valt henne, då för sju år sedan.

Hon drog av sig tröjan och slängde den i tvättkorgen. Sedan klev hon in i duschkabinen och lät det varma vattnet skölja bort så mycket som möjligt av dagens arbete och kvällens förnedring. 

Dagarna var sig ganska lika här på gården, en bit från väg 346 halvvägs mellan Junsele och Backe. Hon vaknade tidigt, åt själv först och lagade sedan frukost till Peter, alltid samma. Ägg och bacon, tunnbröd med ett rejält lager smör och messmör på. Smör skulle det vara, det var noga med det. Messmöret kom från en gård uppåt Tåsjön, inget jävla köpemese som Peter sa. Kokkaffe förstås och det skulle vara så starkt att om man ställde skeden upp mitt i koppen skulle den stå kvar. Det var förstås inte sant, men det var så Peter sa. Dagarna på gården var egentligen inte mycket att klaga på. Peter arbetade med något på gården eller så fiskade han eller gav sig ut med bössan. På höstarna plockade han själv all bär och svamp de behövde, något som förvånat henne det första året. Han skulle till exempel aldrig få för sig att laga mat eller städa men han hade väl rätt till sina egenheter han också. Ibland åkte han bort flera dagar i sträck men sa aldrig något om vart han tog vägen eller vad han gjorde. Han kunde komma hem med kläder åt henne, riktigt vackra klänningar eller fina underkläder. Hur han bar sig åt för att alltid välja ut kläder som passade hennes späda kropp perfekt begrep hon inte, men så var det. När han kom hem med kläder var han alltid snäll och slog henne inte på flera dagar, ibland mer än en vecka. De gånger han kom hem och stank av gammal fylla och andra kvinnor var han inte lika snäll.

Ratree avbröt sig förskräckt och stängde hastigt av vattnet. Hon lyssnade utåt hallen men hörde inget annat än Peters ilskna röra av engelska och thai. Peter tyckte inte om att hon duschade för länge. Trots att han hade ett vedförråd som skulle räcka i flera år och ofta eldade i kaminerna så att han fick öppna fönstren mitt i vintern blev han arg när han tyckte att hon slösade med varmvattnet. Hon ville inte göra honom arg när kvällen hade gått så bra hittills.

Det var på kvällarna det blev besvärligt. När Peter ätit kvällsmat skulle hon ha kvällsgroggen klar. En deciliter Long John whisky i ett stort glas, en näve isbitar och upp till kanten med grape tonic. Sedan drog han i sig den framför datorn medan han tittade till sina bankkonton eller någon mer eller mindre vidrig porrsida. Vilket han valde berodde på dagsformen men han blev lika upphetsad av bägge och tog ut det på henne. Trots att han fyllt sextio i vintras var han i förvånansvärt god form med tanke på hur mycket sprit han hällde i sig. Han luktade illa, han var rejält storväxt mellan benen och han brydde sig inte det minsta om att han gjorde henne illa. Ibland blev han irriterad på att hon jämrade sig, på att hon inte rörde sig som hon borde eller kanske bara för att han ville bli irriterad. Då slog han henne, drog henne hårt i håret eller gjorde henne illa på något annat sätt som kom för honom. Ibland berömde han henne för att hon var så trång och skön, ibland hånade han henne. Han slog henne inte alltid och det var sällan han slog henne hårt men han gjorde henne alltid illa.

Ratree smög tillbaka in i sovrummet, satte på sig kläder och gick ner för att diska. Hon plockade försiktigt bland tallrikar, bestick och kastruller. Peter tyckte inte om när hon slamrade. Hon tittade ut genom fönstret medan hon arbetade. Det var vackert här. Den första sommaren hade hon stått länge och bara tittat ut över sjön och bortanför, mot skogen som inte hade något slut. När den första vintern kom hade hon förstått och accepterat hur livet skulle bli men hon hade ändå varit helt hänförd över kylan, snön och mörkret. När hon såg norrskenet första gången hade hon stått ute på gårdsplanen och gråtit. Det var det vackraste hon någonsin sett.

Allting hade börjat för sju år sedan hemma i Chiang Mai. Ratree var yngst bland fem systrar och hon hade växt upp på en fattig bondgård ett par mil utanför staden. När Ratree och hennes bästa vän fyllde sexton hade de rest in till staden för att söka arbete. Ratree fick arbete som städerska på ett av de största hotellen och först hade hon varit avundsjuk på vännen som fått plats på en bar och fick gå runt i vackra kläder medan rika turister gav henne pengar. Det var allt vännen ville berätta men det dröjde inte länge förrän Ratree förstod vilka tjänster som egentligen krävdes av barflickorna. Mindre än ett år senare försvann vännen och Ratree hade aldrig hört av henne.

När Ratree slitit som städerska i sex år bestämde hon sig för att pröva lyckan på andra sätt. Hon använde en del av sitt sparade kapital och anmälde sig till en agentur som förmedlade kontakter mellan unga thailändska kvinnor och män i Amerika eller Europa som letade efter någon att gifta sig med. Det var så Peter fått tag på henne och allt hade verkat så bra. Han var förstås drygt dubbel så gammal och kunde inte med bästa vilja i världen kallas stilig. Men han var stor och stark, han tyckte verkligen om Thailand och talade till och med en något haltande thailändska. Han visade henne bilder på huset och bilen, på köket som skulle bli hennes med spis, tvättmaskin, kyl och frys. Till och med sina bankkonton visade han men det som fick henne att bestämma sig var bilderna på omgivningarna. Skogen, sjöarna, den märkvärdiga snön som hon skulle få se på riktigt. Hennes föräldrar hade varnat henne, berättat historier om kvinnor som låtit sig lockas med falska löften. Så hade det inte varit med Peter. Vartenda ord han sagt var sant, varenda bild stämde med verkligheten. Det var det han inte berättat som var bekymret och nu stod hon här med en överläpp som läkte fint.

Ratree avbröt sig i diskandet och lyssnade. Samtalet med mister Narong pågick fortfarande och hon behövde inte höra för att veta vad de pratade om. Peter och mister Narong drev en gemensam rörelse från var sin sida av världen, en rörelse där råvarorna var fattiga thailändare och svenska bär, med pengar och krossade drömmar som slutprodukt. Mister Narong rekryterade människor med Chiang Mai som bas, fattiga människor som ändå klarade av att skrapa ihop den summa de tvingades betala i grundavgift. När lingon och blåbär började mogna i de ändlösa ångermanländska skogarna flögs de hit, inkvarterades i några ödehus som Peter hyrde för nästan inga pengar alls eller helt enkelt bara ockuperade. Thailändarna försågs med kläder, mat och rostiga folkabussar och sedan skickades de ut att plocka bär. Villkoren var enkla och förstås riggade till Peters och mister Narongs fördel. Människorna som kom hit var vana vid hårt arbete från gryning till skymning, problemet var att här uppe blev arbetsdagarna över tjugo timmar med korta avbrott för mat. Och det spelade ingen roll hur mycket bär de plockade, de kunde ändå aldrig arbeta ifatt de hutlösa kostnaderna för resan, för mat och för hyra av utrustning. När sommaren gick mot sitt slut skickades de hem. Några få kom hem med en ynklig lön för flera månaders omänskligt slit. De flesta hade kvar en skuld som de fick fortsätta att betala av till mister Narong och många var sjuka av kylan och regnet och av möglet i de usla husen de tvingades bo i. För att inte tala om att behöva arbeta i månader i svärmarna av mygg och knott. Det var inte ovanligt att de stackars thailändarna tackade Peter när han släppte av dem på busstationen nere i Sollefteå. Han hade lurat dem på allt de ägde, tvingat dem till slavarbete och nu skickade han hem dem med skulder det skulle ta år att arbeta av. Men han befriade dem från myggen.

Ratree ryckte till och var nära att krossa en tallrik. Hon sprang så fort hon vågade mot trappan, tog den i hastiga men försiktiga steg och smygsprang över hallen, in i sovrummet. Det var tyst i arbetsrummet men Peter verkade ändå inte ha hört henne.

Jo, hon hade tyvärr kommit ihåg alldeles rätt. Sovrumsfönstret stod halvöppet som hon hade lämnat det för en halvtimme sedan, utan myggfönster. Hon stängde det tyst och stod sedan alldeles stilla, höll andan och lyssnade efter inandet från alla myggor som hade invaderat sovrummet. Klockradion på nattygsbordet visade tre minuter över tio och det betydde att Peter kunde komma när som helst. Han var en man med tidiga vanor både morgon och kväll, utom när någon av hans vänner var på besök. Då kunde de sitta i uterummet och supa natten igenom.

Vad skulle hon göra, vad kunde hon göra? Fanns det något norrländskt knep för att få myggen att flyga ut igen samma väg de kommit? Ratree slöt ögonen, tog ett par andetag och försökte låta bli att tänka på vad Peter skulle göra när han upptäckte att sovrummet var fullt med mygg.

Hon höll andan igen och lyssnade. Det var något som inte stämde. Det var tyst i sovrummet, alldeles tyst. Ratree gned sig över öronen, pillade med pekfingrarna i hörselgångarna som om något skulle ha kunnat fastna där utan att hon märkt det. Så lyssnade hon igen men det hördes fortfarande inget av det tunna, skärande ljudet som borde finnas där. Hon gick bort till dörren och tände taklampan. Det var en vitlackerad IKEA-lampa med fem starka lampor längs en smal stång och det kraftiga ljuset trängde hänsynslöst bort det milda försommarljuset som kom in genom fönstret. Ratree flyttade koncentrationen från öronen till ögonen och spanade metodiskt av rummet. Just när hon tittat under sängen och konstaterat att där inte fanns något annat än enstaka dammkorn hörde hon hur Peter öppnade dörren till toaletten. Han var på väg att gå och lägga sig och hon hade räddats av ett mirakel. Det fanns inte en enda mygga i sovrummet.

Arbetsnamnet är ”1952”

Här kommer ett stycke påskläsning, nämligen kapitel 2 ur det manus som har arbetsnamnet ”1952”. Från början hade berättelsen en helt annan början än det som nu är första kapitlet men det är en annan historia 🙂

Kapitel 2

Torsdag 15 maj 1952

Klockan sex minuter över fyra på eftermiddagen var han en av alla hundratals arbetare som strömmade ut genom huvudporten från Åtvidabergs Industrier, ut på Gamla torget och den väntande försommarsolen. Männen omkring honom tog av sig hattar och kepsar och vände ansiktena mot solen, kvinnorna lade vårkapporna över armarna och svängde lite extra med kjolarna. Folk pratade med varandra, skrattade. Det var ett lustigt folk, svenskarna, och det hade tagit tid för honom att förstå sig på dem. De var flitiga och skötsamma som hans eget folk, tyskarna men också inbundna, de höll sig på sin kant. Samtidigt behövdes det inte mer än lite solsken för att de skulle bli som förbytta och bete sig på ett sätt som det annars skulle ha krävts åtminstone ett par-tre supar för. Efter tre år här, efter tre vintrar, förstod han dem bättre. Han antog att för den som levt hela sitt liv genom den halvårslånga, iskalla dysterhet som var vintrarna här uppe var både spriten och soldyrkandet en livsnödvändighet.

Han följde med den del av strömmen som rörde sig tvärs över torget och bort mot Verksgatan, den märkliga gatstumpen med små rödfärgade trähus som av någon märklig anledning stod kvar mitt bland de moderna fabriksbyggnaderna. Med förundran hade han lyssnat på berättelserna om hur Åtvidaberg sett ut för bara en mansålder sedan. Det gamla kopparverket som legat där den stora fabriken nu låg och vidare längs hela dalgången nedanför. Århundraden av giftig rök hade dödat all växtlighet och sänt människor i graven i förtid och allt hade varit smått, skitigt och fattigt även om den allsmäktige baronen uppmuntrat folk att bygga egna villor med trädgårdar till. Han fnös vid tanken på allt detta när han gick förbi trähusen som var så låga att inte ens den mest småvuxne karl skulle kunna stå rak där inne. Naturligtvis hade överheten lockat arbetarna med förbättringar till det yttre. Kamraterna i Ryssland hade ju visat hur det gick för de som satte sig upp mot proletariatets makt.

En hand lades på hans axel och han stannade, vände sig om.

”Ska du med hem till mig ikväll och spela kort. Alvesta och Gandhi kommer, kanske jag kan få dit Krippa också. Jag har en putte vi kan dela på och det är ju ändå fredag i morgon.”

Lill-Böna log och viftade bort en fluga med hatten han höll i handen.

Mannen tänkte efter, för ovanlighetens skull tänkte han efter trots att det var tredje torsdagen i månaden. Det skulle bli trevligt, han tyckte om att spela kort och de andra var om inte övertygade kommunister så åtminstone så nära man kunde komma i det här aningslösa landet där människorna förskonats från kriget. Även om han inte kunde tillåta sig sådan känslor som vänskap så tyckte han om mannen som stod framför honom. De var jämngamla, mitt emellan trettio och fyrtio, ogifta och utan andra nöjen än en stunds kortspel och ett par supar en torsdagkväll i trots mot borgarna.

”Snällt av dig att fråga, men jag tror inte det.”

Han hostade och slog sig lätt med knytnäven mot bröstet ett par gånger.

”Tror jag håller på att åka på något skit. Och till helgen också, när det ser ut att bli fint väder.”

Lill-Böna tittade upp mot himlen, som för att kontrollera påståendet.

”Tråkigt”, sa han och såg ut att mena det. ”Men det kommer fler tillfällen när vi kan jävlas med borgarna och vara lite bakfulla på arbetet.”

Han flinade och tog ett par steg tillbaka mot torget.

”Hoppas du klarar dig från snuvan. Alltid för jävligt att bli sjuk så här års.”

Lill-Böna vinkade och gick iväg åt andra hållet, hem mot lägenheten uppe på Utsikten där tre eller fyra karlar skulle klämma in sig på kvällen, spela kort, dela en halvliter brännvin och smida planer som aldrig skulle bli verklighet.

När han gick de sista stegen längs Verksgatan och vidare upp över Galgbacken funderade han på alla dessa konstiga namn männen här gav åt varandra. Bland arbetarna fanns det knappt någon som nämndes vid sitt rätta namn. Han mindes särskilt hur han under det första halvåret på lackeringen arbetat intill en äldre karl som aldrig kallades någon annat än Karlsson. Först sedan karlen gått i pension och han själv flyttats till slutmonteringen, där han fortfarande var kvar, hade han fått reda på att Karlsson egentligen hette Bergström. Varför denne Bergström fått ett av de allra vanligaste familjenamnen som smeknamn var det ingen som visste, kanske inte ens han själv. Annars fanns det ändå vissa regler i galenskapen. Lill-Böna hette egentligen Robert Svensson men hade en far som kallades Böna. Detta var en mycket vanlig konstruktion, likaväl som att mannen som kallades Alvesta förstås var från den orten. Att den mycket magre, flintskallige och glasögonprydde Ville Gustavsson kallades Gandhi var heller inget stort mysterium. De var hyggliga karlar och han trivdes i deras sällskap. De sympatiserade med den kommunistiska rörelsen även om de förstås inte hade hans övertygelse och bakgrund. Det var förresten inte många med hans bakgrund som fortfarande var i livet. Han var resultatet av en frontpermission hans far fått hösten 1915 och han hade vuxit upp i stadsdelen Friedrichshain i Berlin. Hans far hade överlevt det krig som borde ha varit det sista mellan arbetande bröder. Han hade kommit hem, lyckats ta sig tillbaka till ett normalt liv tack vare sin hustrus oförtröttliga kärlek och stödet från kamraterna i partiet. Själv hade han vuxit upp som den äldste av tre pojkar i ett hem där det var lika ont om pengar som gott om kärlek, där vördnaden för Gud och kejsaren var ersatt med stormiga diskussioner vid köksbordet och en aldrig sviktande tro på proletariatets slutliga seger. Han hade varit tretton år när den vidrige nazisten Horst Wessel skjutits av en partikamrat bara ett par kvarter från hemmet på Voigtstrasse. Han hade varit sexton när nazisterna tagit makten och inte ens hunnit fylla sjutton när hans far fördes bort för att aldrig mer höras av. Det hade kommit ett brev som förklarat att fadern som just fyllt fyrtiofem dött av en hjärtattack. En hjärtattack! Det var så typiskt de där förbannade nazistsvinen att inte ens bemöda sig att ljuga ihop en trovärdig förklaring. Hans far hade varit vid fronten hela kriget och ännu vid fyrtiofem hade han varit stark nog att ge de unga nazistsvinen på käften så att det kändes. Hjärtattack, fy djävulen.

Han märkte att han i ilskan gått så fort i motlutet att han blivit rejält andfådd. Han stannade och hämtade andan medan han såg ut över den ort som varit hans hem under snart fyra år. Det var helt, det var rent och välordnat. Inga sönderbombade hus, inga tomma platser i sängar och vid köksbord efter människor som aldrig skulle komma tillbaka. Svenskarna hade förskonats från kriget och nu skördade de frukterna av att ha stått utanför en kamp där andra betalat priset. Men kanske var det fel att klandra dem som nu var hans arbetskamrater och grannar? De kunde inte rå för att andra hade dött medan de själva sluppit undan. Han hade ju själv överlevt, eller hur? Han hade ljugit om sin övertygelse när han tagits in till förhör som sonen till en ökänd kommunist. Han hade spelat sin roll, höjt högerarmen som alla andra och klarat sig nästan hela kriget. Som radioreparatör hade han skickats runt det ockuperade Europa till den ena stabsplatsen efter den andra. Efter attentatet mot Hitler 1944 hade han tagit mod till sig och kontaktat en barndomskamrat från Friedrichshain. De andra motståndskämparna, de som vågat livet under många år, hade sett på honom med misstro och han klandrade dem inte. Det steget hade ändå varit början på hans nya liv och det hade fört honom hit.

Han gick vidare i lugnare takt, bort mot de vitrappade villorna i den del av samhället som kallades Djurgården. Trädgårdsgatan 12 var förvillande lik alla de andra husen, med välordnad trädgård och en förstubro med två dörrar. Den ena ledde in till verkmästaren vid Åtvidabergs Spårväxlar och Signalfabriks AB Fritiof Johansson och hans maka Frida. De var barnlösa, några och sextio år och fullständigt förnöjsamma med livet. Den vänstra dörren ledde in till hans egen lägenhet, ett rum med kokvrå och tvättställ och avträde på gården. Skulle man uttrycka sig finkänsligt kunde man säga att rummet var sparsamt möblerat. Det hade många nackdelar men en stor förtjänst som uppvägde allt annat. Alla väggarna var murade i stadigt tegel och det fanns inget tystare än en bombkrevad som kunde höras in till herr och fru Johansson.

När han kom in tvättade han händerna, satte på kaffepannan och bredde ett par smörgåsar. Sedan satt han vid köksbordet, drack och åt långsamt medan han läste dagens Folkbladet utan att finna något av särskilt intresse. Han diskade i handfatet, värmde på kaffet och drack ännu en kopp trots att han egentligen inte var sugen. Klockan sex lyssnade han på nyheterna på radion men efteråt mindes han knappt vad som sagts. Timmen mellan sex och sju gick långsammare än timmen före och den nästkommande var inte ett dugg bättre. Vid halv åtta plockade han fram ett anteckningsblock ur nedersta byrålådan och placerade det på köksbordet. Vid sidan om la han två blyertspennor efter att först omsorgsfullt ha skärpt spetsarna till oklanderlig perfektion. Nu var det bara en halvtimme kvar.

Han blev sittande framför sina arbetsverktyg och tänkte på tiden efter att han släppts in i den yttersta kanten av en kommunistisk cell i Berlin. Vid det laget var det mesta i en enda röra och han hade varit hemma på permission mer än han haft tjänst vid fronten. De få kontakter han haft med kamraterna i cellen hade varit olidligt spännande men i efterhand hade han förstått att han egentligen inte uträttat någonting. I december 1944 hade Gestapo slagit till och han hade åkt med som en av de allra minsta fiskarna i den stora trålen. Krigets sista månader hade han tillbringat i koncentrationslägret Sachsenhausen och han skulle aldrig glömma dödsskräcken de sista veckorna. Alla visste att kriget skulle ta slut vilken dag som helst och ändå höll SS-vakterna skenet uppe in i det sista. En knackning på celldörren kunde vare en  av de sällsynta mattilldelningarna men likaväl en hastig promenad och uppställning framför närmsta tegelvägg. Många hade skjutits under krigets sista dagar men han hade klarat sig. Direkt efter krigsslutet hade han anmält sig för de nya makthavarna. De sovjetiska förhörsledarna hade betraktat honom med ännu större misstänksamhet än de nazistiska men ännu en gång hade han klarat sig. Vid en sovjetisk militäranläggning utanför Berlin hade han fått en hastig utbildning för att sedan  släppas tillbaka in i staden för att spåra upp imperialistiska agenter. Tydligen hade hans till hälften påhittade angivelser fallit i god jord för efter ett år hade han kallats till den officer som var hans kontaktperson och med några korta order och ett förfalskat pass skickats till Sverige. Inga förklaringar hade givits men han visste bättre än att ifrågasätta. Han hade åkt hit, till en liten stad han aldrig förut hört talas om och sökt arbete. Hans erfarenhet som reparatör av radio och finmekanik under kriget hade givit honom arbete utan ytterligare frågor. Samma dag han stigit av tåget i Åtvidaberg hade han arbete på AB Åtvidabergs Industrier och bostad hos verkmästaren Fritiof Johansson på Trädgårdsgatan 12.

Tio minuter i åtta väckte han åter liv i radion. Det var en AGA 1771 med tillverkningsår 1948 som han köpt för 641 kronor på Jakobssons Radiohandel på Järnvägsgatan. Ingen av hans fåtaliga besökare hade förvånats över att en enkel arbetare hade en av AGA:s dyraste modeller och hade han fått frågan hade det varit enkelt att förklara med att han faktiskt var utlänning och ville lyssna på hemlandets radiostationer likaväl som de svenska. Han lät radion stå och värmas några minuter innan han med stor omsorg ställde in den på rätt frekvens och lyssnade till den brusande tomhet som var det enda som hördes på just denna frekvens förutom klockan åtta på kvällen den första och tredje torsdagen varje månad.

Så kom ur högtalaren tre toner, en stigande, harmonisk treklang som upprepades tre gånger. Därefter var det tyst några sekunder och så hördes en kvinnoröst. Rösten räknade på tyska siffrorna viernullneun och även detta upprepades tre gånger. Detta var stationens igenkänningsanrop och inget som behövde antecknas. Nästa siffra, en tvåa som angav antalet meddelanden i sändningen, skrev han ner överst på sidan mest för att ha något att göra. Den här första sekvensen upprepades tre gånger sedan var det äntligen dags att lyssna ordentligt. Och för första gången på fyra långa år var det första meddelandet till honom. Den första siffergruppen var nämligen ett-fyra-sju, hans anropssignal. Han misstänkte att det inte var någon slump att man valt samma siffra som hans gamla hemadress i Berlin, Voigtstrasse 147. Med bultande puls skrev han ner siffrorna som talade om antalet grupper i det meddelande som berörde honom. Även denna andra sekvens upprepades tre gånger och sedan blev det tyst några sekunder innan det långa rabblandet av siffror började. När meddelandet till honom var nerskrivet var klockan närmare halv tio och han var trött som om han utfört något riktigt ansträngande kroppsarbete. Men detta var knappt halva arbetet så han stärkte sig med ytterligare en smörgås och några klunkar av kaffet som stått kvar i pannan och blivit beskare än synden. Han blaskade sig i ansiktet med så kallt vatten som kranen kunde frambringa och tog itu med nästa steg. Han skruvade loss skivan i ventilen i skafferiet och plockade fram ett paket, inte större än att det med skyddande vaxpapper och allt kunde få plats i den tomma kaffekoppen. Han la ut de fullskrivna anteckningssidorna i en prydlig hög och rättade till lampan han flyttat från sängbordet så att han fick så mycket ljus hans hem kunde prestera. Framför sig placerade han anteckningsboken med tomma sidor och vid sidan av ett förstoringsglas och innehållet i paketet som påminde om ett pappersblock man använder för att anteckna saker att komma ihåg. Skillnaden var att detta block inte var större än en tumnagel och med det översta bladet redan fullklottrat med ytterst små siffror. Beväpnad med förstoringsglas och penna satte han igång. Han skrev ner den första gruppen om fem siffror från meddelandet och under skrev han den första gruppen om fem siffror från blocket. Den följande beräkningen var inte svår men tidsödande. Det gick inte an att slarva för då skulle slutresultatet bli meningslöst och han skulle få göra om allt från början.

Klockan hade passerat midnatt när han äntligen var klar och satt med klartexten framför sig. Under de fyra år han varit här och två gånger per månad förgäves lyssnat efter sin anropssignal hade han förstås funderat på om han någonsin skulle få något uppdrag och vad det då skulle innebära. Eller skulle han en dag helt enkelt kallas hem av sina herrar utan att ha gjort annat än arbetat i ett främmande land och skaffat sig något han i brist på bättre måste kalla vänner? Nu satt han med svaret framför sig och vad han än hade föreställt sig så var det inte detta, långt därifrån.

Han samlade ihop alla papper, brände dem omsorgsfullt i askfatet han hade för endast detta ändamål och stoppade tillbaka det lilla blocket med kodnycklar, nu med ett blad mindre, i gömstället i skafferiet. Sist av allt brände han klartexten efter att ha memorerat den. När han lagt sig låg han länge alldeles stilla och tittade upp i taket. Han undrade om det kanske hade varit värt priset att istället för att ta emot meddelandet tillbringat kvällen med kamraterna, spelat kort och tagit ett par supar? 

Lite om motivation

Förutom att önska dig glad påsk tänkte jag att det är hög tid att skriva något om motivation. Eller kanske om bristen på motivation.

I dagarna är det ett år sedan den sista boken i Lövberga-serien kom ut och sedan dess får jag erkänna att det har varit dåligt med motivationen att fortsätta skriva. Det har funnits flera skäl till det.

Det överlägset roligaste skälet är att jag drabbades av kärleken. Redan under de intensiva studierna i litteraturhistoria på gymnasiet identifierade jag och mina klasskamrater de två grundläggande förutsättningarna för att bli en stor diktare: Olycka och lungsot. Den ena av dessa kan bytas ut eller helst kompletteras med någon form av missbruk.

Jag kan inte påstå att jag var direkt olycklig innan jag träffade kärleken men ur författarsynpunkt är det enklare att vara ensamstående än tokförälskad. Bara så att ni vet, ni som går med författardrömmar.

Nästa skäl är det som väger lättast men ändå värt att nämna. Ekonomin. Jämfört med många av mina författarkollegor har jag förmånen att ha ett hyfsat välbetalt ”dagjobb”. Inte så att jag tjänar några fantasisummor men jag ligger ändå en bra skvätt över svensk medellön (År 2018 var den 34.600 kr/månad). Efter årets deklaration jämförde jag min författarinkomst för de tre senaste åren med vad jag tjänade på mitt vanliga jobb.

Under åren 2017-2019 har jag haft min utgivning hos Historiska Media och jag drog in en skaplig slant varje år på royalty och försäljning i egen regi. Särskilt under 2019 hade jag många föreläsningar och fick in nästan lika mycket på föreläsningar som böcker. 2019 fick jag också två stipendier (skattefritt) men dessa är inte medräknade.

Trots att jag i någon mening lyckats ganska bra som författare så utgjorde min författarinkomst under dessa tre år ganska precis 25 % av lönen från mitt vanliga jobb. Under 2017 och 2018 jobbade jag dessutom 80 % och inkomsterna från författandet ger förstås en marginaleffekt i beskattningen.

Kort sagt, trots att jag jämfört med många av mina författarvänner faktiskt nått en läsekrets de bara kan drömma om så är det ekonomiska utfallet blygsamt. Jag har ingen aning om hur många timmar jag lagt på skrivande och föreläsande de senaste tre åren men en kvalificerad gissning är att timpengen inte är imponerande.

Den största orsaken till bristen på motivation är frågan vad och för vem jag ska skriva.

Under året har jag jobbat med två uppslag och bägge har jag skrivit ungefär en fjärdedel av färdigt manus.

Den första är en historisk berättelse som utspelar sig sommaren 1952. Ingredienserna är kalla kriget, spioneri, personliga utmaningar och en fantastisk kärlekshistoria. Jag är i grunden jäkligt nöjd med historien (jag kommer lägga upp ett kapitel här) men jag vet inte för vem jag skriver. En spionhistoria från 1950-talet skrivet av en man, vem läser det?

Håll i er nu, för här kommer en första sur observation. Denise Rudström har skrivit en bok, ”Det första chiffret”, som till sin konstruktion har rätt stora likheter med min historia. Den utspelar sig visserligen under krigsåren men där finns ingredienser som spioneri, kärlek och en nypa chiffer och kryptoanalys. Rudströms bok ligger envist på bra placering på försäljningslistorna och jag har läst den. Enligt min måttstock är den medelmåttig i allmänhet och direkt pinsam i de avsnitt som handlar om det där chiffret som titeln syftar på. (Läs istället Bengt Beckmans ”Svenska kryptobedrifter” som beskriver den betydligt mer spännande verkligheten bakom Rudströms historia).

Alltså. Medelmåttigt språk, okunnig hantering av ämnet och en dramaturgi på mellanstadienivå. Men berättelsen innehåller tre kvinnliga karaktärer och boken är skriven av en känd, kvinnlig författare. Så vem tusan skulle vilja läsa min bok?

Min andra idé utgår från ett vetenskapligt ämne med anknytning till  klimatförändringen och människans rovdrift på planeten: Vad skulle hända om insekterna försvann? Berättelsen utspelar i svensk vardag under några månader ett fåtal år in i framtiden och den fjärdedel jag skrivit har fått mycket positiva omdömen av både proffs och ”vanliga” läsare.

År 2015 kom Maja Lundes bok ”Binas historia” ut i Norge, 2017 i resten av världen. Temat är det samma men berättat på ett helt annat sätt, med tre olika perspektiv i tre olika tidsåldrar. Responsen jag fått från professionella läsare är att min berättelse är riktigt bra men inte kommersiellt gångbar eftersom den påminner om ”Binas historia”. (Ok, jag lägger ut ett kapitel ur den också 🙂 )

Min andra sura obeservation. Tänk er samma resonemang från förlaget eller agenten om det varit ett deckar- eller spänningsmanus. ”Ditt manus är jättebra men tyvärr finns ju den här norska best-sellern från 2015 som också handlar om ett mord och en polis som utreder.”

Sammanfattningsvis. Varför och för vem? Jag vet inte riktigt. Du får gärna ge mig motivation, käre läsare.

 

Liten uppdatering

Det är en händelserik tid i författartillvaron.

Först åt jag lunch med Lena Amurén, min förläggare, och vi diskuterade det fortsatta skrivandet. Som jag berättat tidigare (tror jag) höll jag på med ett historiskt manus fram till i somras. Då fick jag en helt annan idé som jag skrev så långt att jag kunde skicka ut den på ”marknaden” och där väntar jag på besked. Arbetet med det historiska manuset har legat nere av flera skäl. För det första fick jag den där andra idén som jag bara var tvungen att utveckla så långt att den gick att presentera. För det andra körde jag fast i den historiska berättelsen där jag hade ett par riktigt bra karaktärer, ett intressant upplägg men ingen riktig linje i berättelsen. För det tredje har hösten varit intensiv med förberedelser för flytt och äntligen flytt till Kärlekens och min gemensamma lägenhet.

I alla fall, Lena och jag kom överens om att jag ska jobba vidare med det historiska manuset och se om jag inte kan få till ett synopsis som håller. Vi får se hur det går men jag har i alla fall ett uppslag till hur jag kan få ihop det.

I onsdags var det dags för det årliga besöket hemma i Björsäter, nu för sjunde året i rad. För första gången med Kärleken och den här gången hade jag slagit på stort och förberett ett föredrag om två av mina favoritämnen, Människans ursprung och Mongolerna. Snygga bilder och allt!

Problemet var bara att ingen av de två projektorerna ville fungera ihop med min dator (den ena fick vi inte ens igång). Så efter en kvarts fruktlöst arbete gav jag upp och körde nästan två timmar bildföredrag utan bilder. Eftersom jag ändå älskar att improvisera gick det förstås hur bra som helst, inte minst tack var de ungefär 60 glada Björsätersborna som lyssnade. Tack för ert tålamod och jag hoppas jag får komma tillbaka. Frågan är bara vad jag ska prata om 🙂

I fredags blev jag uppringd av Gustaf Appelberg, ordförande i Kultur- och Fritidsnämnden i Linköpings kommun. Han meddelade att jag är en av mottagarna av kommunens kulturstipendium 2019. Den 19/12 sker utdelningen vid en tillställning på kulturlokalen Skylten.

På lördag är det dags för bokmässan i Linköping. Tiden är 10-16 och jag kommer som vanligt stå och sälja böcker och prata med läsare allt jag orkar. Passa på att köpa julklappar, jag kommer ha riktigt förmånliga priser på inbundet av de tre första Lövberga-böckerna.

Slutligen kan jag berätta att den femte och avslutande boken kommer som pocket lagom till finalen på julhandeln. Så här fint blir omslaget.

EnEnsamFardCoverPKT_PRINT-1

Lite nytt om föredrag

Efter ett par besök i Norrköping är det dags för Linköping nästa gång och det är redan på måndag 28/10. Värd är föreningen Aktiva seniorer, platsen är Missionskyrkan (Drottninggatan 22) och tiden är 14.00. Här på sidan står det 15 men det är FEL, det blir helt knas med tiderna mellan WordPress och Google Calendar vid övergången till normaltid, ber om ursäkt för det. Det här är alltså ett evenemang för föreningens medlemmar men redan 14/11 kan du som bor i Linköpings-trakten lyssna på mig på Slotts- och Domkyrkomuseet. (Jag hinner faktiskt med ett föreningsbesök innan dess, info om det i kanten)

Idag blev det klart att jag kommer till biblioteket i Östhammar tisdag kväll 11/2 nästa år. Jag har några trogna läsare i trakterna som jag hoppas blir glada över den nyheten.

Annars ägnar jag mig en del åt att förbereda ett föredrag för besöket ”hemma” i Björsäter den 20 november. Jag lutar allt mer åt att det bara blir två ämnen, annars hinner jag inte med allt roligt. Jag tänkte som sagt testa att köra stand-up history fullt ut och inte begränsa mig till saker som har anknytning till Lövberga-serien.

Bägge ämnena ligger mig mycket varmt om hjärtat men är ungefär lika knepiga att berätta om. Inte så att det saknas intressanta saker att prata om utan mer hur jag ska lägga upp berättelsen. Eftersom det blev så himla bra förra året kommer jag även i år stötta pratandet med en del bilder. Som lite aptitretare (jag älskar aptitretare!) kommer här två bilder med en förklaring som förmodligen inte gör ämnet särskilt mycket klarare 🙂

Händelsen på bilden inträffade 16 november 1532 och det första ämnet utgår från en enkel fråga om det ni ser på bilden: Varför blev det så här och inte tvärtom?

Från den frågan kommer jag att göra en rejäl djupdykning och ta med er på en resa från människans allra tidigaste historia fram till den ödesdigra dagen i november 1532. På vägen kommer ni att få svar på en massa frågor ni nog aldrig ens funderat på att ställa. Märkligt nog kommer den här fisken att passa in i den berättelsen. Eller snarare dess namn på det lokala språket där den främst lever.

Dess latinska namn är Rhinecanthus aculeatus, på engelska reef trigger fish, men på hawaiianska heter den Humuhumunukunukuapua’a. Jag föreslår att ni över på uttalet tills vi ses i Björsäter.

 

 

Bokens dag i Linköping

Igår kväll var jag med på Bokens dag ”hemma” i Linköping. Bara en liten förklaring till det där med ”hemma”. Jag är alltså uppväxt i Björsäter, en by/socken som tillhör Åtvidabergs kommun (Fram till 1971 var Björsäter en egen så kallad landskommun, så det så). Jag gick högstadiet i Åtvidaberg men sen blev det gymnasiet, lumpen, teknisk högskola följt av fyra och ett halvt års arbete och boende i Linköping. Den alldeles ärliga varudeklarationen är nog att jag i första hand är från Björsäter, i andra hand lite kluvet från både Åtvidaberg och Linköping.

I alla fall. Vännerna och de lokala kulturivrarna Jan Holmbom och Johan Hagesund hade i år den goda smaken att bjuda in mig som en av författarna på Stora teaterns scen i Linköping. Jag tvingas erkänna att det var första gången jag besökte teatern, men att göra debuten på scenen är väl inte så illa.

fullsizeoutput_2c91

Så här såg vi ut på scen. Från vänster till höger var vi

  • Carina Burman som skrivit en imponerande biografi över allas vår Carl Michael Bellman.
  • Undertecknad
  • Jan Guillou som är aktuell med sin skildring av 1980-talet i sviten om det stora århundradet
  • Per Jensen, professor i etologi (läran om djurens beteende) vid Linköpings universitet och aktuell med en bok om djurens känslor
  • Karin Bojs, mångårig vetenskapsjournalist på DN, Augustprisvinnare för boken om vår genetiska historia och senast en deckare som heter Klickad
  • Jakob Carlander som var kvällens samtalsledare, till vardags psykoterapeut och bokrecensent

Kvällen inleddes med att varje författare fick tio minuter att tala fritt och det gjorde vi också. För ovanlighetens skull hade jag skrivit ett ordentligt manus. Carina läste ett stycke ur boken och pratade om Bellman. Jag pratade om några saker jag reflekterat över när jag skrivit Lövberga-serien (krigen, ”krigarkungarnas” förvånande ålder samt elände i största allmänhet. Jan talade förstås om sig själv, Per om att djur visst har känslor (jo, forskningen har tydligen kommit fram till det) och slutligen Karin som sa lite om de bägge mycket intressanta böckerna om vårt genetiska ursprung och varför hon nu valt att skriva en deckare.

Efter en paus med viss förvirring kring försäljning och signering var det dags för Jakob att försöka leda fem ganska pratglada författare i samtal. Personligen tyckte jag det gick rätt bra för oss alla. Jag fick ett knepigt inspel som gick från psalmer och mindfulness över till frågan om detta var något som gällde även för 1600-talet. Man kan väl säga att jag gjorde en sorts muntlig free-style åkning där, till publikens förnöjelse. Jag började med den kärva kommentaren att i Björsäter höll vi inte på med mindfulness. Eftersom de andra på scenen verkade gilla hundar kunde jag inte låta bli att påpeka att jag inte gillar hundar, inte minst eftersom jag blev hundbiten ett par gånger om hemma hos min lekkompis som minsann bodde på det som är Lövberga i verkligheten. Se där, lite mer personlig information: Jag gillar inte hundar men däremot älskar jag katter!

Den lokala tidningen, min uppväxts Corren, hade förstås en artikel i dagens utgåva. Minsann är jag inte med både på bild, bildtext och uppräknad i själva texten men det är också allt. Lite kul också att blänkaren på första sidan var ”Guillou mötte sina läsare på Bokens dag”. Lite mindre kul är att nästan samtliga referat i texten faktiskt är felaktiga.

Annars var kvällens roligaste överraskning ett mycket trevligt samtal med Ann-Marie Skarp, VD på Piratförlaget och gift med Jan Guillou. Det visade sig att hon hade släkt från Björsäter och att vi hade andra gemensamma bekanta. Fast egentligen kanske det inte är så förvånande. Trevliga människor har ofta någon anknytning till Björsäter 😉 

fullsizeoutput_2c96