Färg

Låt mig säga det redan från början: Jag är fullständigt värdelös på alla former av skapande som är beroende av färg och form. Visserligen säger en bild mer än tusen ord men jag skulle välja de där tusen orden alla dagar i veckan. Men även färgen har sin historia. Låt mig börja med en inte helt slumpvis vald bild.

jan_vermeer_van_delft_006

Den här målningen av Johannes Vermeer (1632-75) kallas på nederländska Dam och två herrar. På alla andra språk kallas den av någon anledning Flickan med vinglaset. Kanske visar det en intressant skillnad i moral mellan nederländarna och resten av världen, vad vet jag. Men hur tror ni Vermeer fick fram kjolens färg?

Var kommer alla färger ifrån? Det moderna svaret är förstås att pigment tillverkas på en fabrik som inte helt ovanligt ligger långt bortanför svenska krav på arbetarskydd och miljöhänsyn. Men fram till påskhelgen 1856 var vi hänvisade till naturens gåvor.

De första färgerna fick man genom att till exempel mala järnhaltig jord och blanda med vatten eller fett och man utvann färgpigment ur mineraler, växter och svampar.

De berömda brittiska rödrockarnas färg kom till exempel från växten Rubia tinctorum som heter krapp på svenska, därav ordet krapprött. Om vi återvänder till Vermeers tavla så började han med att skapa djup och grundfärg med den oranga kulören vermillion, som är konstgjort framställd cinnober som är det klassiska namnet för en kristallform av kvicksilversulfid. Över den orange färgen la han sedan lager av just krapprött för att få den fantastiska skiftningen mellan orange och rött.

Men vad hände påsken 1856?

william_henry_perkin

Jo, då studerade den 18-årige William Henry Perkins (1838-1907) på Royal Institute of Chemistry i London. Vid den här tiden pågick den europeiska kolonisationen av världen för fullt och de stackars världserövrarna drabbades svårt av malaria. Den enda boten var kinin som finns i barken på det som på svenska heter kina-trädet, vilket är en galen översättning eftersom trädet har sitt ursprung i Sydamerika. Kinin var emellertid dyrt och de unga kemisterna i London fick hemläxa över påsklovet att försöka få fram syntetiskt kinin.

Perkins försök i sin lilla lägenhet i East End gick inget vidare. Det enda han lyckades framställa var anilin, ett organiskt ämne som luktar rutten fisk. Han experimenterade vidare och fick till sin häpnad fram ett ämne som blev vackert purpur. Tillsammans med sin bror och en kompis jobbade han vidare och i augusti tog han patent på det första syntetiskt framställda färgämnet.

William Perkins uppfinning kom vid en tid när fabrikerna i England pumpade ut billiga tyger, dessutom kunde restprodukterna från framställning av koks och stadsgas användas som råmaterial för att producera de konstgjorda färgämnen som nu uppfanns, ett efter ett.

e58ad3ad64a0a57fa07cc8dd1ed9c8e8

När modet föreskrev klänningar som såg ut så här inser man att färgämnen var en guldgruva (klänningen är färgad med Perkins purpur). 1869 kom Perkins på en metod att utvinna den verksamma substansen i krapprött men problemet var att tysken Heinrich Caro ansökt om brittiskt patent en (1) dag tidigare, 25 juni 1869. Caro var anställd av Badische Anilin und Soda Fabrik (BASF) och inom ett par decennier hade tyskarna kommit ikapp och förbi. Idag är BASF världens största kemiföretag men det är en annan historia.

Annonser

Liten tuva och sånt

Jag var på gång att skriva ett inlägg om ett historiskt ämne, men eftersom jag är så intresserad av nästan allt historiskt blir det ofta en uppgift som bara växer och växer. Jag börjar med en idé som snart har grenat ut sig till en snårskog av fakta som leder till nya fakta.

Jag började med att undra varifrån färgen i den klassiska, brittiska röda uniformen kom, vilket ledde till en tavla av Johannes Vermeer och ett kemiexperiment vid påsktid 1856.

Nånstans där gav jag upp och började med en annan uppgift som hade lika liten framgång. Jag började skriva om en av mina huvudkaraktärer i det nya projektet men redan den första meningen körde i diket ett halvdussin gånger på grund av någon  faktakunskap jag saknade. Ibland är det bästa man kan göra att ge upp och skratta åt alltihop…

Något som kanske förvånar med det en mer pretentiös människa skulle kalla ”skapandeprocessen” är att jag inte antecknar mycket. Jag skriver förstås ner faktauppgifter men det är nästan uteslutande hårda fakta om händelser, personuppgifter, geografi, teknik …

När det gäller själva berättandet skriver jag ner väldigt lite. Inga karaktärsbeskrivningar, knappt ens något synopsis.

Nu undrar nog vän av ordning hur i h-vete man kan skapa en berättelse på det sättet. (Innerst inne instämmer jag i frågan). Mitt svar är att när jag skriver ner något har jag begränsat mig, jag har låst fast mig vid EN version av alla de sätt historien kan berättas på. Istället låter jag en massa idéer tumla omkring väldigt fritt i huvudet och ofta visar det sig att det som kommer ut är något helt annat än det jag trodde från början.

Det är också en av orsakerna till att jag inte förstår mig på mind mapping (tankekartor).

history_of_rock

(Jag har snott bilden från tillverkaren av Scrivener. Dom gör nämligen också en mind mapping-SW som heter Scapple. Den är förmodligen skitbra, ifall man gillar sånt)

Det jag inte fattar med mind mapping och skönlitterärt skrivande kan beskrivas med följande lilla exempel:

Låt oss anta att Pelle och Stina är gifta. Vi ritar en bubbla för Pelle, en för Stina och så drar vi ett streck emellan. Vi kanske till och med skriver ”Gifta” vid strecket. Jaha. För det första behöver jag knappast rita en karta för nåt så enkelt. För det andra är det ju alla de andra vinklarna på relationen mellan Pelle och Stina som gör en berättelse! Hur illustrerar jag det utan att det blir rent löjligt mycket streck och bubblor? En beskrivning som dessutom kommer att ändra sig under berättelsens gång, för vad vore det annars för mening att berätta?

Vad blir dagens råd till dig som skriver eller funderar på att skriva? Kanske att inte bara tänka utanför lådan utan att även fundera på om du ens behöver nån låda 🙂

Där gick manuset iväg, del 2

Jaha, där skickade jag tillbaka det genomarbetade manuset till redaktör Åsa. Lite uppkäftigt har jag behållit ett par kapitel hon ville plocka bort, jag har skrivit ett nytt avslutande kapitel vilket också fick konsekvenser för epilogen.

Annars var det som vanligt en lång räcka småplock: Stryka ett ord här och där, något stycke och en del rättade konstigheter. Det är rent märkligt hur lätt det är att exempelvis låta en person göra sig illa i vänster arm i ena kapitlet och i nästa kapitel har såret på något mirakulöst sätt flyttat sig till den högra.

Och tänk om jag hade en tia för varje gång jag skrivit Margetelund istället för Margretelund! Den summan skulle med lätthet betala ett rätt skapligt restaurangbesök för mig och sönerna 🙂

Nu får redaktör Åsa läsa och fundera ett varv till, vi kör lite armbrytning om de där kapitlen och sen finns det säkert en del att fixa till. Sedan kan manuset gå vidare nedströms och jag kan börja jobba på allvar på det där andra manuset. Jag ber att få återkomma.

Järnkorset med extra allt

Eftersom jag skrev om den högst dekorerade brittiske (nåja) soldaten under andra världskriget igår så måste jag i rättvisans och demokratins namn även behandla den andra sidan.

Alla som vet det allra lilla minsta om militärhistoria, eller har sett vilken Hollywood-film som helst som utspelar sig under andra världskriget, känner till järnkorset. Det instiftades redan 1813, under Preussens befrielsekrig mot Napoleon, men är förstås mest känt från det nazistiska styret. (Fast faktum är att det delades ut fler järnkors under första än under andra världskriget, över 5 miljoner jämfört med drygt 3 miljoner)

bmekii

Gissa tidsperioden

Som med så mycket annat under den nazistiska eran så gick det en sorts inflation även i utmärkelsen av tapperhet under strid. Fast rent objektivt får man erkänna att i denna destruktiva idrottsgren var tyskarna framstående.  Den lägsta nivån var andra klass och av denna delades det ut så många att det hade räckt att tillverka ett slagskepp eller två. Går vi uppåt hittar vi förstås första klass och sedan riddarkorset med en massa tillägg. Det allra finaste var riddarkorset av järnkorset med gyllene eklöv, svärd och diamanter. Den militära motsvarigheten till kebabpizza med extra allt.

bmrkelsbgold

(Det fanns en julgransvariant också och den fick förstås Herman Göring, nazitysklands egen korsning av hela familjen Kardashian med Kanye West)

Det finaste järnkorset tilldelades bara en enda person och det var den här killen.

8451e8bd-6c70-4e74-b4f5-3a8bac45acab

Hans-Ulrich Rudel (1916-1982) gick in i Luftwaffe 1936, flög en del spaningsuppdrag under erövringen av Polen men började sin resa mot berömmelsen när Tyskland anföll Sovjet i juni 1941. Han flög en Junkers 87, mer känd som Stuka och alldeles särskilt flygplanets version G, som såg ut så här.

440px-bundesarchiv_bild_101i-646-5184-26,_russland,_flugzeug_junkers_ju_87_edit_1

JU 87G, Kanonenvogel

G-varianten, ”Kanonfågeln”, var försedd med två automatkanoner påhängda under vingarna och den användes främst för att förstöra stridsvagnar och andra fordon. Och om det var någon som var överjävligt bra på det så var det Hans-Ulrich Rudel. Han flög 2.530 uppdrag, förstörde 519 stridsvagnar, sänkte ett slagskepp och vann 51 luftstrider. Bland annat.

Den 1 januari 1945 tog han emot det finaste järnkorset från Hitler personligen. Den 8 februari blev han nerskjuten för 32:a gången (!) och fick ena benet amputerat under knät. 25 mars var han i luften igen och hann slå ut ytterligare 26 stridsvagnar innan kriget tog slut.

Efter kriget flyttade Rudel till Sydamerika, var rådgivare för uppbyggnaden av Argentinas flygvapen, umgicks med Josef Mengele och andra överlevande nazistäckel och hela telefonkatalogen av sydamerikanska diktatorer. 1953 flyttade han tillbaka till Västtyskland och inledde en misslyckad politisk karriär för diverse högerextrema försök till partier.

Sammanfattningsvis kan man säga att Hans-Ulrich Rudel var den mest framgångsrike markmålspiloten genom alla tider men tyvärr också en obotlig nazist.

Det är tveksamt om han som tysk och ärkenazist hade mycket till humor, utom möjligen i det faktum att han lyckades vara gift tre gånger och att alla hans tre fruar hette Ursula.

 

Ett kors och en bar

Jag börjar det nya året med en ganska tam ordlek.  ”Bar” på engelska kan som bekant även betyda ungefär streck. Ett kors med ett streck, alltså.

victoria-cross-bar-300x300

Det här är Victoria-korset, den finaste militära utmärkelsen man kan få i den del av världen som en gång var det brittiska imperiet. Sedan medaljen delades ut första gången 1856 har den delats ut 1358 gånger och bara tre personer har fått utmärkelsen två gånger, då får man det där strecket på spännet. Ett ”Victoria cross with bar” är alltså hiskeligt unikt och dagens inlägg ska handla om det senaste av dessa tre. (De två första var läkare under första världskriget)

1504487244811

Charles Upham (1908-1994) med frun Molly

När kriget bröt ut 1939 lämnade Upham fästmön Molly och jobbet som fårfarmare på Nya Zeeland och tog värvning. Han skeppades först till Egypten och 1941 slogs han i Grekland men evakuerades till Kreta där han i slutet av maj samlade ihop till sitt första Victoria-kors (VC).

Han avancerade med sin pluton nästan 3 km trots hårt motstånd och slog ensam ut tre tyska kulsprutenästen. När attacken slogs tillbaka räddade han ett flertal sårade kamrater, tog sig tillbaka en halv km, ledde ett omringat kompani till säkerhet och blev på köpet sårad av granatsplitter. Sa jag att han var svag av dysenteri redan före striden?

Tre dagar senare ledde han försvaret vid en tysk attack för att några dagar efter det leda sina män uppför en väl försvarad kulle och slå ut ett starkt tyskt fäste. Ja, han fick en kula i foten också som han inte hade tid att få bortplockad förrän efter två veckor. Man blir utmattad bara av att läsa om händelserna och Charles fick sitt första VC.

Lite drygt ett år senare, juni 1942, slogs Upham i försvaret av Egypten. Där gick det illa för nya zeeländarna och efter att ha utfört en ny serie helt otroliga saker blev han så illa sårad att han togs till fånga. Han skickades till ett fångläger i Italien och när han återhämtat sig började han genast försöka rymma på de mest påhittiga och dödsföraktande sätt. Han hoppade bland annat av en lastbil under transport, bröt ena foten men lyckades ändå ta sig 400 meter innan han infångades.

Italienarna tröttnade på honom och han skickades till läger i Tyskland. Där försökte han klättra över ett dubbelt taggtrådsstängsel i fullt dagsljus. Han fastnade mitt emellan men när närmaste vakt riktade sin pistol mot honom satt Upham lugnt kvar och tände en cigarett. Det finns faktiskt en bild på det!

h9jzbvhf7n711.jpg

Som ende nya zeeländare hamnade han i det säkraste och mest ökända tyska lägret för krigsfångar, Colditz. Han befriades i april 1945 och hängde genast på de amerikanska trupperna för att fortsätta slåss. Men han skickades till England där fästmön tjänstgjort som sjuksköterska. De gifte sig den 20 juni 1945 och så for de hem till Nya Zealand, köpte en farm, fick tre flickor och levde lyckliga i alla sina dagar. Det sägs att så länge han levde tillät Charles Upham inget tysktillverkat på sina marker.

Just ja, Victoria-korsen.

Den 11 maj 1945 var Charles Upham på Buckingham Palace och skakade hand med kungen för sitt första VC.  Den andra rekommendationen processades inte förrän i september och när kungen, George VI, såg det bekanta namnet frågade han ”Är han verkligen värd det här?” Den föredragande generalen svarade ”Med all respekt, Ers Majestät, så har han förtjänat Victoria-korset flera gånger om.”

Och det kan man nog hålla med om.

 

Tjoho!

Med bara några dagar kvar av 2018 passerade bloggen för första gången 20.000 visningar på ett år. Kanske inte mycket att skryta med i den stora bloggvärlden men ändå.

Stort tack till alla läsare!

God jul på er!

Igår var jag på Söderhallarna och stod i kö en rätt bra stund för inköp av skinka. I år lyxar jag nämligen till det med skinka från riktig gris och det ska förstås vara rimmad skinka som sedan bakas långsamt i ugn och griljeras. Jämfört med den färdigkokta på min lokala ICA var saluhallsskinkan svindyr (!) men det är det värt. En reflektion så här vid vår största mathelg är att samtidigt som vi gärna kan äta mindre kött så kan vi väl passa på och höja kvaliteten också. Vad är det för mening med att maten är billig när kycklingfilén är uppumpad med vatten, när det så kallade baconet inte ger ifrån sig fett utan något som mer påminner om skidvalla när man steker det och när ingenting av det som i kyldisken kallas ”rökt” har varit i närheten av någon rök.

Så, det var dagens lilla upprop. Köp svenskt kött, köp bra kött och bra charkuterier. Bli gladare, snyggare och lev längre och lyckligare.

Jag gnetar vidare med redigerandet, snart klar med småplocket och sen ska jag gå över några kapitel med den breda penseln. Som så ofta kommer de bästa idéerna när man inte letar efter dom. Jag stod och torkade mig efter en dusch för ett par dagar sedan när en mycket intressant tanke kom farande. Det är verkligen sant att de enkla lösningarna är oftast bäst, problemet är bara att man inte ser hur pusselbitarna ska vändas för att passa. Jag ska fundera lite till på idén men kanske hittade jag en pusselbit till att få ihop ett riktigt bra avslut på Lövberga 🙂

Igår kväll satt jag och tittade på en film i avdelningen ”kontakt med utomjordingar”. Inte jättebra men helt ok, inte minst för att Gillian Andersson från Arkiv X var med.

p15828783_v_v8_aa

Innan jag fastnade för den kollade jag på förhandsvisningarna på några andra och funderade på den gamla klyschan att egentligen finns det bara sju berättelser (eller om det är fem eller sex). Det är tacksamt med film på det viset, berättelsen har kokats ner till ett överskådligt format. Om du tänker efter så finns det inte många prylar i verktygslådan för det dramatiska berättandet. Hur kommer det sig då att vi lyckas berätta dessa sju (eller om det är fem eller sex) grundhistorier om och om igen utan att tröttna? Och varför blir en berättelse succé medan en berättelse med nästan identisk handling inte alls griper tag?

Svaret är lika enkelt som frustrerande: Karaktärerna!

För att anknyta till kött-resonemanget i början. En riktigt bra råvara skapar en upplevelse av sig själv, en usel råvara kan inte ens den bäste kock få att lyfta.

Medan jag redigerar manuset till femte Lövberga-boken har jag den här funderingen i bakhuvudet för mitt nya projekt. Jag tror att jag har utkastet till två spännande karaktärer, två huvudpersoner som kan ge den där eftersträvade effekten att ett plus ett blir mer än två. Frågan är bara vilka ord jag ska använda för att få karaktärerna att börja leva och ta steget upp från orden och in i ditt huvud? Samma fråga sedan den första sagan berättades för sisådär hundratusen år sen och fortfarande lika svår att besvara.

God jul på er!