Nej, inte den Pavlov

Med fortsatt inspiration från dokumentären om östfronten under andra världskriget handlar dagens inlägg inte om den här mannen.

Ivan_Pavlov_nobel

Ivan Pavlov (1849-1936), som fick Nobelpriset i medicin 1904, är inte känd för det han fick priset för (hur bukspottskörtelns funktion kontrolleras) utan för hundarna. Han lät hundarna höra en klocka innan de fick mat och visade att efter ett tag rann snålvattnet till på hundarna även om de inte fick någon mat. Nähä, liksom! (Han gjorde försök med små barn också, för säkerhets skull)

Men honom ska det inte handla om, utan om den här killen.

Yakov_Fedotovich_Pavlov

Jakov Fedorovitj Pavlov föddes 1917 i en by en bit från Novgorod i västra Ryssland, alldeles lagom till revolutionen alltså. 1938 gick han in i Röda armén och efter det tyska anfallet var han med och försvarade Moder Ryssland. Han befordrades till det som numera heter förste sergeant, på min tid skulle vi sagt fanjunkare. När sommaren 1942 gick mot höst befann han sig bland Stalingrads försvarare.

På något sätt är det ironiskt, eller kanske tragiskt, att en sak som första och andra världskrigets största enskilda slag har gemensamt är att de blev till utan något stort strategiskt syfte. Slaget vid Verdun 1916 startades för att franska soldater skulle dö; staden Verdun var strategiskt obetydlig men den hade symbolvärde för Frankrike. Stalingrad var en ganska viktig industristad men det stora priset för den tyska offensiven sommaren 1942 var att nå fram till de ryska oljefälten vid Kaspiska havet.

När anfallet väl inletts blev det omöjligt för bägge sidor att släppa staden med namn efter Stalin (fram till 1925 hette staden Tsaritsyn, efter 1961 Volgograd. Sedan 2013 ändras namnet faktiskt till Stalingrad sex dagar varje år för att påminna om historien).

bos

Sällan har ordspråket ”binda ris till egen rygg” varit mer på sin plats. Ute på den öppna stäppen var de tyska stridsvagnarna fortfarande överlägsna men när de tyska soldaterna kom in i ruinerna av hus och fabriker man själva ödelagt med bombflygplan och artilleri var övertaget borta. Under ett halvår kastades uppskattningsvis två miljoner man in i världshistoriens största köttkvarn och maldes ner bland tegelsten och järnskrot.

Här kunde fronten bokstavligen räknas i enstaka meter och ibland gick stridslinjen i tre dimensioner. I ett hus kunde ena sidan behärska källaren och vinden medan fienden kontrollerade våningarna emellan. Striderna om traktorfabriken är legendariska. Under en period gick fronten i ena änden av fabriken medan man i andra änden fortsatte att montera T34-stridsvagnar. Halvfärdiga vagnar ställdes upp och användes mot tyskarna, rakt över fabriksgolvet eller genom hål som höggs upp i väggarna.

På natten den 27 september lyckades par tjog man under ledning av sergeant Pavlov erövra ett fyravåningshus som låg på ”tysk” mark. Huset låg nära Volga-stranden och mitt på en öppen plats.

600px-Pavlov's_House

När man rensat huset från tyskar hittade man ett tiotal civila som sökt skydd i källaren. Pavlov och hans mannar förberedde sig på att försvara huset, säkerligen utan några större strategiska tankar och troligen utan förhoppningar att klara sig särskilt länge. Nästa dag anföll tyskarna men slogs tillbaka. Och nästa dag och nästa och nästa…

Under två månader (två månader!!!) höll Pavlov och hans gubbar stånd utan avlösning och utan annan hjälp än insmugglad mat och ammunition och en och annan soldat som förirrade sig dit. Efter två månader hamnade huset åter på den ryska sidan och Jakov Pavlov utnämndes till Sovjetunionens hjälte och fick en hel säck med övriga medaljer. Generalen som förde befäl vid Stalingrad, Vasilij Tjujkov, skämtade att tyskarna förlorade fler i sina försök att ta Pavlovs hus än vad som krävdes för att erövra Paris. Pavlov överlevde Stalingrad och hela kriget och dog i september 1981.

Huset återuppbyggdes och ser numera ut så här:

440px-Dom_Pavlova_Volgograd

Annonser

Världens dyraste flaskvatten

När jag går och handlar förvånas jag alltid över människor som på fullt allvar köper vatten på flaska. I Sverige har vi tillgång till förstklassigt vatten överallt till en försumbar kostnad, så varför gå över ån efter vatten (!) och köpa något som vanligen är av sämre kvalitet än kranvattnet och dessutom brutalt mycket dyrare? Men vad vet jag, kanske är det en träningsgrej att inte använda sig av rinnande, kallt vatten ur kranen?

Enligt Svenskt vatten kostar en liter förstklassigt kranvatten i genomsnitt 4 öre, medan en liter flaskvatten kostar sisådär 250 gånger mer! Men även med vatten är allting relativt och därför kommer här historien om världshistoriens förmodligen dyraste flaskvatten.

Jag hittade en alldeles fantastiskt bra dokumentärserie om andra världskriget på Youtube, den heter Soviet storm och rekommenderas varmt. Den är producerad i Ryssland men med engelsk speaker-röst och textning. Överhuvudtaget är det värt att leta efter ryska filmer om man är historieintresserad, de håller ofta bättre kvalitet än Hollywood. Inte minst får man faktiskt en mer balanserad bild av historien. Inte minst är det sant när det gäller andra världskriget, eller Stora fosterländska kriget som det heter hos vår granne i öster.

Om man får tro Hollywood och den historieskrivning vi oftast matas med så var det USA som räddade världen undan nazistiskt och japansk imperialistiskt världsherravälde. När det gäller det ekonomiska bidraget finns det förstås en inte obetydlig sanning och även militärt, särskilt i besegrandet av Japan (även om de fruktansvärda uppoffringar som gjordes av kineser och andra folk i Sydostasien hamnar sorgligt långt bak i historieboken).

Men segern över nazismen hamnar till överväldigande del på den sovjetiska balansräkningen. Det totala antalet döda amerikanska soldater (407.000) var väl vad sovjetiska armén förlorade på en av sina mer lyckade månader.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om den sovjetiska sommaroffensiven 1944, kodnamn Bagration. Anfallet inleddes 22:a juni, på dagen tre år efter det tyska anfallet.

Det fanns förstås en djup symbolik i att inleda anfallet på 3-årsdagen av det tyska överraskningsanfallet. På ett sätt är det märkligt att den sovjetiska befolkningen, efter dryga tjugo år av kommunistiskt förtryck, utrensningar och folkmord, var beredda att offra allt för att kasta ut de fascistiska angriparna. Men Stalin lyckades med ett propagandanummer i yppersta världsklass och med hjälp av den nationalism som egentligen var kommunismens svurna idémässiga fiende lyfte han folket från förödmjukande nederlag till seger. På köpet blev det efterblivna Sovjetunionen den ena av världens två militära supermakter under det följande halvseklet.

De västallierade trodde att de sovjetiska rapporterna om offensiven var överdrivna. Så den 17:e juli lät Stalin 57.000 tillfångatagna tyska soldater, med 19 generaler och över tusen officerare i spetsen , paradera genom Moskva. Processionen avslutades av maskiner som spolade gatorna rena från den fascistiska smutsen.

Och flaskvattnet? Den 31:e juli 1944 nådde stridsvagnar ur 8:e brigaden, i 3:e Mekaniserade Gardeskåren fram till Östersjön söder om Riga, efter en överraskande framgångsrik tok-körning i god Blitzkrieg-anda. Kårchefen beordrade den förvånade kompanichefen att fylla tre flaskor med havsvatten, försegla dem och skriva sitt namn på dem.

Flaskorna flögs direkt till Moskva och presenterades för Stalin som om de varit heliga reliker. Och på ett sätt var de väl det. Priset för dessa tre flaskor vatten var, efter tre års krig, mer än fyrtio miljoner döda och att allt land väster om Moskva låg i aska och ruiner.

Stora Ljudbokspriset

Min tredje bok, Ett bräckligt liv, har nominerats till Stora Ljudbokspriset.

roman-ljudbokspriset2017

Nomineringarna grundar sig på lyssnandet på Storytel och är en sammanvägning av de titlar som är mest lyssnade och de som har högst betyg. Jag sätter en slant på att jag kommit med på grund av högt betyg för mina böcker har genomgående smickrande höga omdömen.

Så nu är det bara att gå in och rösta. Tycker jag. Visserligen tävlar man inte om annat än äran och en statyett och diplom. Men äran är inte fy skam den heller. Tycker jag. Och glöm inte att halva äran går till Anne-Li Norberg som står för inläsningen!

Nu på lördag hittar ni mig förstås på Östergötlands bokmässa på stora biblioteket i Linköping. Klockan 10.30 inviger jag stora scenen och för att riktigt få upp stämningen funderar jag på att prata om döden. I bakgrunden kommer ni att kunna njuta av ett bildspel av platser som förekommer i mina böcker och som även finns på riktigt. Oemotståndligt. Tycker jag.

fullsizeoutput_2966

Här satt till exempel Erik en dag första veckan i juni 1633 (kapitel 28 i Ett bräckligt liv), lutad mot en liten tall vars förebild jag måste erkänna att jag själv huggit ner. Så tallen som inspirerade finns inte kvar, men väl platsen. Det här är också den sista biten av vägen mot Lövberga gård: Man åker nerför backen och längs en kort raksträcka följt av den sista lilla stigningen i en högerkurva och så är man framme. Precis så ser det ut.

Lite musik, kanske?

Dagens stora händelse i den så kallade riksmedia (det vill säga dom som håller till i Stockholm) verkar vara att skådespelaren och sångaren Rikard Wolff har avlidit. Han var förstås mest känd för rollfiguren Zac i Änglagård-filmerna men visste ni att han var innehavare av franska hederslegionen, minsann? Han gjorde en stor insats för att sprida fransk kultur i Sverige och då inte minst franska sånger.

Jag har faktiskt en så kallad Lassie-historia om Rikard Wolff. För snart tio år sedan, när jag var pappaledig med äldsta sonen, så åkte jag buss 4 med barnvagn. För er som inte bor i Stockholm kan jag tala om att buss 4 är en så kallad stombusslinje. Det är stora blå ledbussar, såna som alla vettiga människor kallar dragspelsbussar, som är tänkta att gå långa och snabba linjer genom innerstaden. Som allt annat i Stockholms innerstad går sniglar de sig oftast fram och skulle för det mesta få en vältränad sardinburkspackare att skämmas.

Just den här dagen var det dessutom sommar och varmt. Människorna var inte bara irriterade utan också svettiga, alltså ett drömläge att komma baxande med en barnvagn. Så där stod jag och andades när ingen mindre än Rikard Wolff kliver på, även han med barnvagn. Mitt barn var naturligtvis ett under av förnöjsamhet och jag var en cool pappa  (det är i alla fall så jag minns det) medan han brottades med konflikten att vara svartklädd kulturpersonlighet i en stekhet buss med en unge som inte brydde sig ett dugg om att pappa haft huvudroll i en av rikets mest älskade filmer.

Som alltid när man ser en kändis i levande livet blev jag förvånad. Jag brukar plåga omgivningen med att berätta om hur jag för många år sen delade tunnelbanevagn med Hasse Alfredsson (frid över hans minne) och förvånades över hur lång han var. Vi som älskade Hasse & Tage såg ju honom alltid tillsammans med den riktigt långe Tage och jämfört med honom verkade den helt normallånge Hasse vara en kortis.

Förvåningen med Rikard Wolff var att han såg så helvetes sliten ut. För att vara småbarnspappa såg han ut att ha ägnat sig åt nattvak under en fuktig gran de senaste veckorna. Nåja, det kostar att ligga på topp.

För att göra en klassisk melodiradio-övergång så var ju Rikard Wolff känd inte bara som skådespelare utan som sångare. Och jag har sett hur en del författarkollegor har tipsat om vilken musik de lyssnar till när de skriver. Så då kan inte jag vara sämre. Tyvärr är min spellista för skrivandet helt tom. Jag lyssnar aldrig på musik när jag skriver. Punkt.

Men som en bra start på helgen delar jag istället med mig av min Spotify-lista som heter https://open.spotify.com/embed/user/goranredin/playlist/5reb5kAV8RFBU9KEjc2OIt”>Riktigt bra låtar.

Ni får väl lyssna och se om ni håller med. Glad helg på er.

 

 

Lite nytt

Nu finns även den fjärde boken inläst som talbok, det vill säga tillgänglig för personer med lässvårigheter. På LEGIMUS hemsida har man dessutom den goda smaken att samla alla böckerna i en Lövberga-serie. Snyggt.

Och så har Östergötlands bokmässa publicerat både mässtidning och utställarförteckning. Gå bara in under fliken TellUS 2017 så hittar ni allt ni behöver för besöket lördagen den 2/12. I mässtidningen kan ni läsa en liten intervju med mig, i utställarförteckningen kan ni se att även i år står jag och Emelie Schepp på allra bästa plats (om ni frågar mig 🙂 ) och i programmet ser ni att jag öppnar dagen på Stora scenen klockan 10.30. Vet inte riktigt vad jag ska prata om, men det brukar som bekant ordna sig. Efter mig kommer visst en del andra författare också…

Välkomna!!

TellUs_logotype_300x300px

(Sa jag att pocketböckerna säljer som smör? Nu har jag det)

Recension och prat

Så kom det ännu en recension, denna gång av bloggaren Boklysten. Klicka på länken och läs den, men annars kan texten sammanfattas med detta citat:

”Böckerna om syskonen från Lövberga är riktiga bladvändare, man måste bara läsa en sida till, och en sida till, och…. En vilsen själ är precis som de andra delarna i serien lättläst, spännande och intressant.”

Så det var ju roligt.

I förra veckan var jag hos Eksjö bokhandel och pratade tillsammans med fotografen och författaren Mickan Thor. Det blev en riktigt trevlig kväll, trots att jag på grund av en olycka utanför Mjölby blev tvungen att köra en omväg och blev smått nervös att inte hinna i tid. Även om du inte bor i närheten av Eksjö så är det värt en omväg att besöka en av Sveriges bästa bokaffärer och träffa de fyra kvinnorna som driver den. Kan inte annat än önska att alla städer hade en sådan bokhandel.

De senaste dagarna har det blivit klart med lite fler tillfällen att komma och lyssna på mig. Till att börja med på Östergötlands bokmässa i Linköping den 2/12. Klockan 10.30 står jag på stora scenen och pratar om något spännande. Vad det blir mer exakt får vi väl se.

De två första bokningarna för nästa år har också trillat in. Den 28:e februari klockan 18 kommer jag till Ekholmens bibliotek i Linköping, den 14:e mars kommer jag till bokhandeln i Västervik, exakt starttid kommer senare. Jag gillar Västervik, inte bara för att det är en härlig stad på sommaren utan mest för att en av min ungdoms allra bästa vänner hade sina rötter i Västervik och även har flyttat tillbaka dit. Det är inte helt utan anledning som sjökaptenen i kapitel 26 i Ett bräckligt liv är från Västervik och heter Per Nilsson, om man säger så 🙂