Trådar till det förflutna

Det här är ett inlägg om Björsäter men jag tror det finns något här för alla. Det handlar om trådar till det förflutna, om en värld som förvandlades och om hur historien finns runt om oss alla. Allting började i går med att en bekant la upp den här bilden på Facebook.

32083643_10156318609048685_6624153650035949568_o

Kyrkan i bakgrunden är förstås Björsäters kyrka, huset heter Eklunden för på 1930-talet när Eklunden byggdes hade hus inte bara en adress utan ett namn. (Bekantingen bor förresten på Tegelsäters gård, granngården till Lövberga i mina böcker). Låt mig berätta en liten historia om en värld som förändrades i grunden över en mansålder, en värld där min historia och där det som skulle bli Lövberga-serien börjar.

Jag börjar med den här bilden som ni kanske minns från ett tidigare inlägg. Det här är Lövberga som det såg ut ungefär 1920. Paret till vänster är Adolf och Alma, mina farföräldrar, och den lilla flickan är faster Rut.Hus

Nästa bild är tagen framför just Eklunden och det har gått lite drygt 40 år. Adolf och Alma har lämnat ”Lövberga” och flyttat till torpstället Lövenborg, det som fått ge namn åt Lövberga och där jag är uppvuxen. Faster Rut har hunnit träffa en stilig ung man som hette Gustav. De har byggt Eklunden, fått tre barn och det är dags att gifta bort dottern.

IMG_3190

Adolf och Alma står längst till höger i främre raden, den lilla flickan från 1920 är nu mitt i livet och står intill en ung man som just blivit hennes svärson (Kalle och Maja i Hagtorp var ena jäklar på att uppfostra bra grabbar). Näst längst till vänster står faster Ruts man Gustav, en man som hade sådana där händer som inte görs längre. Dom var stora, nästan helt fyrkantiga och vid handskakning pressade dom fram tårar av smärta hos alla som inte jobbat i en grovsmedja sedan fyra års ålder.

Det är ännu några år tills jag kommer med i bilden men Eklunden spelade en stor roll under hela min uppväxt. Där bodde Rut och Gustav förstås och snart även farmor Alma. Bara några år efter att bröllopsbilden togs blev hon änka och bodde under många år i den lilla lägenheten på andra våningen med utsikt mot kyrkan.

Trots att jag inte ens var född när bröllopsbilden togs så finns där en stor del av min egen historia och även en rejäl dos Björsätershistoria. Men där finns också ett stycke av vår gemensamma historia.

Den uppenbara historien är förändringen från fattigt småbrukarsamhälle till industrisamhälle under de 40 åren mellan bilderna. De unga på den andra bilden är inte drängar och pigor, de kommer inte att leva sina liv bakom rumpan på en häst eller oxe. De är blivande industriarbetare eller tjänstemän på Saab i Linköping eller Facit i Åtvidaberg, eller i välfärdsstatens sjukvård och utbildningsväsende.

Men för mig, som knappa två decennier senare var en historieintresserad tonåring,  fanns den stora historien avspeglad i Gustavs händer, han som är medelålders på bilden men som då var gammal. Sådana händer, från den tid då Sverige var ett fattigt land, finns inte längre.

Jag antar att om man tänker på såna saker som tonåring, då är det i stort sett kört 🙂

Annonser

Kommer Akademien att överleva?

En sak jag lärt mig av livet är det att det är väldigt lätt att döma människor orättvist. De gånger jag fått ångra mina åsikter om en annan människa är långt fler än de borde vara, ibland till stor glädje men alldeles för ofta till min egen skam och ånger.

Jag känner ingen av människorna i dramat, vad jag kan påminna mig har jag aldrig ens sett Engdahl, Danius, Frostensson eller någon av de andra. Därför tänker jag inte fälla några omdömen om personerna.

Det är uppenbart att den pågående och, som det verkar, för var dag allt djupare krisen hämtar näring i personliga motsättningar bland de aderton. Inget konstigt i det, den som tror att en professor i litteraturhistoria är ädlare än en bilmekaniker har inte lärt sig mycket om människorna.

Det kan säkert finnas andra motsättningar som nu bubblar upp till den infekterade ytan men källan till den pågående såpan är att en man som är gift med en av Akademiens ledamöter och som fått ekonomiska bidrag av bland annat Akademien för sin verksamhet har begått grova och upprepade övergrepp mot kvinnor. Mannen heter Jean Claude Arnault och hans hustru heter Katarina Frostensson. Jean Claude har dessutom sedan långt tillbaka vänskaps- och yrkesmässiga band till flera av Akademiens manliga ledamöter.

Att män beter sig som svin mot kvinnor är tyvärr inget nytt. Inte heller att det finns kvinnor som väljer att stanna i en relation där mannen förgriper sig på andra kvinnor. Att andra män mer eller mindre öppet delar förövarens kvinnosyn och är kompisar och goa gubbar är sorgligt nog heller inget ovanligt. Årtionden av kvinnors kamp har pressat tillbaka den beklämmande kvinnosyn som många män har och inte minst har den senaste tidens #metoo-rörelse gjort stor skillnad.

Övergreppen har bevisligen varit kända sedan länge, kanske inte för alla inblandade men för många. Ändå har övergreppen, de ekonomiska bidragen och ryggdunkningarna fortsatt.

När varbölden till slut sprack hade det varit hedervärt om de som hållit Jean-Claude Arnault om ryggen hade insett att de varit medbrottslingar, deklarerat sin ånger och hoppats på förlåtelse. Alternativt avgått, om de står för sina åsikter om kvinnorna. Så vitt jag vet har ingen beklagat att de stött en våldtäktsman och ingen har avgått av den orsaken.

Utredningen om misstänkt ekonomisk brottslighet är nerlagd och det är nog tveksamt om anklagelserna om sexuella övergrepp kommer att leda till åtal. Men juridiken är ibland inte mer än den ängsliges moral.

Som vanligt har Astrid Lindgren formulerat läget bäst, fritt efter Bröderna Lejonhjärta: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Feghet och unken kvinnosyn är förfärligt i vilket företag, förening eller kompisgäng som helst. I en sammanslutning med valspråket ”Snille och smak”, som ansvarar för att dela ut världens finaste litterära pris, är det förödande.

Om jag får komma med ett förslag till kungen, Akademiens beskyddare, så är det att upplösa Akademien i dess nuvarande form, skriva om stadgarna och tillsätta arton helt nya ledamöter. Kom ihåg var ni läste det först.

Känd från pod och Youtube

Nu tycker jag att ni gör som så att ni klickar in på Boksoffan, den förnämliga litteratursidan som drivs av Johan Hagesund och Jan Holmbom som bland annat (mycket annat!) arrangerar Östergötlands bokmässa. På Boksoffan finns nämligen både ett pod-avsnitt och ett Youtube-film med mig som gäst.

När ni tittat och lyssnat tycker jag ni kan kolla in Linnefors förlag, som drivs av Jan, och DIBB förlag, som drivs av Johan. Sen har ni fått en tillräckligt kraftig dos riktig kultur för att stå ut med de vedervärdigt usla turerna kring Svenska akademien.

Stort tack till Östra Ryd!

Idag var jag och föreläste på Östra Ryd hembygdsförenings årsmöte och det var jätteroligt! Stora salen i församlingshemmet var upptagen till sista plats och drygt det. Jag pratade förstås en stund längre än det var tänkt, men vad gör man när folk är så intresserade.

Nu har jag varit på en del såna här och liknande tillställningar, mest hemma i Östergötland, och även när det inte är lika fantastisk uppslutning som idag så är det minst lika roligt för mig som för åhörarna.

Att få komma just till Östra Ryd var faktiskt lite speciellt och det av två skäl. Östra Ryd (eller bara Ryd, som det hette på 1600-talet) är grannsocken till mitt Björsäter och ni som läst böckerna vet att jag har låtit några rätt viktiga karaktärer komma från socknen. Det andra skälet är lite underligt och förmodligen inte helt lätt att begripa om man inte är från trakten.

Jag har tidigare skrivit om den märkliga kulturella skiljelinjen mellan Linköping och Norrköping. Björsäter hör till Linköpingssidan och Östra Ryd till Norrköpingssidan. Kvinnan som var min värd idag hade ett underbart ord för det när vi pratade om det före föreläsningen: Skvallergräns.

Det ordet slår huvudet på spiken. På ena sidan gränsen har man samma referenser, man känner samma personer och släkten har gift in sig i andra släkter på samma sida. Eftersom man inte har några sociala kopplingar till folk på andra sidan har man heller inget att skvallra om.

Bevisligen klarar jag att prata om mina böcker även på andra sidan skvallergränsen, infödingarna var till och med riktigt vänligt inställda. Och jag kan meddela att både jag och sönerna tyckte att bullarna var smaskiga.

Det svåraste med att skriva

För mig är det absolut svåraste med att skriva en bok de ungefär trettio gångerna jag måste hitta de första orden i ett kapitel.

Ibland har jag en väldigt god bild av vad jag vill med kapitlet. Jag vet precis vad som ska hända, hur karaktärerna ska bete sig och hur det ska sluta. Jag kan till och med ha vissa repliker eller formuleringar färdiga som jag vill använda.

Ibland har jag inte mer än en lös tanke, knappt ens det. Det ska kanske vara höst, det ska vara hemma på Lövberga. Med mitt sätt att berätta, där jag växlar mellan de olika karaktärerna, så har det helt enkelt blivit dags för ett Lövberga-kapitel. Men vad tusan ska kapitlet innehålla?

Det händer att jag kör fast, hur väl kapitlet än må vara genomtänkt, bara för att jag inte hittar den rätta inledningen. Då är det ingen idé att skriva resten. Jag skriver ALDRIG för att få ner något på pappret som sedan kan skrivas om. Om det jag skriver inte är bra, varför lägga tid på att skriva?

Det motsatta är minst lika vanligt. Jag sitter med en idé som inte är mycket mer än en tunn rökslinga till uppslag men så hittar jag den perfekta inledningen. Utan att jag ens tänkt på det har jag skrivit ett par tusen ord jag sitter och undrar hur tusan det där gick till.

Hur bär jag mig åt för att hitta den rätta inledningen, de där första orden? Ingen j-vla aning men det har alltid varit så att orden kommer till mig. Förr eller senare så kommer dom alltid.

En annan underlig sak är mitt sätt att skriva dialog. Jag har faktiskt nästan aldrig en plan för dialogen, inte mer än på nivån ”A berättar för B om något som får läsaren att förstå att A är kär i B”. Jag sätter helt enkelt igång att skriva och låter karaktärerna prata och agera, sen är det bara att försöka hänga med och skriva ner vad dom säger.

Nu är jag där igen. För elfte gången i femte boken ska jag hitta en inledning och minsann, det är höst och det är hemma på Lövberga. Jag har ett uppslag som går tillbaka på två föremål som fanns i den gamla ladugården hemma på Lövenborg, ett som bara var en kvarglömd, nästan förstörd sak från en svunnen tid och ett som i all sin enkelhet användes allt som oftast av min farsa med en fulländad teknik som jag tyvärr aldrig lärde mig behärska. Vi får se hur det går 🙂

Lövberga går vidare

Alldeles exakt för bara en liten stund sedan skickade jag de tio första kapitlen i Lövberga del 5 till min förläggare Lena. Jag tänkte att ni kanske ville höra några märkliga fakta om skrivarbetet så långt och det manus jag skickat in?

  • Eftersom 10 kapitel är en tredjedel av 30 kapitel så är antalet ord lite knappt 40.000 (38.689 för att vara exakt). Ni vet, en lagom tjock bok ska vara någonstans runt 115.000 ord och lite text går bort vid redigeringen. En lagom tjock bok om 1600-talet ska också ha 30 kapitel. Det är sen gammalt.
  • Jag har inte läst igenom eller rättat någonting i manuset så långt. Jag scrollade igenom texten helt snabbt och såg att det finns en del korrekturfel, men dom skiter jag högaktningsfullt i tills det är dags att redigera hela manuset.
  • Det mest typiska skrivfelet jag gör är att jag skriver en mening på ett sätt, ändrar mig och missar att ta bort hela den första varianten. Exempel. ”Han kom fram till huset” ändras till ”Han gick in i huset” och resultatet blir ”Han kom fram i huset”. ”Han kom i huset” hade varit en möjlighet men jag ville inte skriva det av hänsyn till känsliga läsare.
  • Av de tio första kapitlen utspelar sig ett vardera i de moderna kommunerna Åtvidaberg, Norrköping, Tyresö och Åkersberga samt två kapitel i Linköpings kommun (fast på två olika ställen)
  • Hela fyra kapitel utspelar sig utomlands. Två i Amsterdam, ett i Prag (jag har redan avslöjat att en del kommer att hända där) och ett i närheten av Paris, minsann. Très intéressant, som man säger i dom trakterna.
  • För att vara en berättelse om svenskt 1600-tal finns ett oväntat starkt katolskt inslag. Men det förekommer också ett avsnitt om att bränna, löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården. (Undrar om ni vet vem jag hedrar med den skrivningen?)
  • Inte en endaste människa dör, snarare tvärtom. Lugn bara, jag ska nog få till lite dödande vad det lider.
  • Från avdelningen för fullständigt meningslös kuriosa rapporteras att en karaktär i det som just nu är det tionde kapitlet har lånat sitt efternamn av en före detta arbetskamrat. Karaktären har förekommit förut och är av motsatt kön jämfört med arbetskamraten, som blev före detta för mindre än två veckor sedan.
  • För tio kapitel om knappt 40.000 ord har jag använt summa 80 ord till synopsis (skrivterm som betyder kort sammanfattning), d.v.s. i genomsnitt 8 ord per kapitel. Det får väl ändå kvalificera som KORT sammanfattning.

Nu vet ni nästan allt som är värt att veta om manuset så långt. Men titeln tänker jag inte avslöja än. Hoppas att ni som väntar på fortsättningen av Lövberga känner er lite tryggare nu.

Glad påsk!

Jag blir faktiskt riktigt glad när jag tittar på besöksstatistiken för den här sidan under de senaste dagarna. Jag ser nämligen en kraftigt nedåtgående trend och både igår och idag är det riktigt få som varit inne på min hemsida.

Grattis!

Jag tolkar det som att ni ägnar er åt viktigare saker än att vara ute på det häringa nätet. Kanske är ni i fjällen och åker skidor (ska visst gå bra i Skåne också, har jag hört), eller så står ni och vaktar den egenrökta fårsteken eller så sitter ni bara och småfiser efter att ha ätit alldeles för mycket sill och ägg och druckit alldeles för mycket påskmust. Kanske rentav ätit något lite påskgodis. Jag tycker ni gör helt rätt. Vi, mig själv i högsta grad inräknad, hänger för mycket på Facebook, Twitter, Instagram och allt vad det nu heter. Livet, det riktiga livet, pågår faktiskt någonstans bortanför skärmen, glöm inte det.

Eftersom jag befinner mig mellan två jobb under en dryg vecka och aldrig i hela mitt ägt en egen mobiltelefon så har jag genomgått en liten ”avgiftning” från det där ständiga små-kollandet på asociala media. Rätt nyttigt, kan jag tala om. Man har ju nästan glömt bort hur det var när man till exempel satt i femton minuter utan att veta exakt vad som hänt i världen och om Kalle och Stina gjort något roligt sen förra gången man kollade för en minut sedan.

Jag tänkte lite på det här med demokrati också. Allt det här om att olika mer eller mindre extrema intressen påverkar oss via sociala medier, vill få oss att rösta som dom vill eller bara skapa osäkerhet och misstro. Om man tänker efter lite så finns det en stor tröst i att det är bara VI som bestämmer om vi vill låta oss påverkas eller inte. Svårare än så är det inte.

Tro inte på allt du läser på nätet. Håll dig inte bara i din egen bubbla, skaffa kunskap från annat håll. Prata med folk in real life, det brukar vara lugnande. Bli inte så lätt förbannad och upprörd och om du blir det så tänk på att absolut ingen på hela planeten är intresserad av att du är förbannad och upprörd, så håll dom tankarna för dig själv. Och sist men inte minst, fundera på vad som verkligen är viktigt!

Nä, nog med snusförnuftigheter för idag. Ifall ni undrar så skriver jag på den femte boken i Lövberga-serien. Ska börja på kapitel 10 där några människor träffas i Norrköpings-trakten. Det är sommar 1635 och en hemlighet ska avslöjas. Glad påsk på er!