När man inte tycker så mycket

Visst är det fantastiskt med alla människor som verkar ägna en stor del av sin vakna tid åt att blogga, podda, casta och säkert något mer svengelskt verb som jag inte ens hört talas om ännu. Jag undrar lite stillsamt hur dom bär sig åt för att fylla allt utrymme med något sorts innehåll. Inte för att allt innehåll är särskilt mycket att skryta med, men ändå.

Tidigare hade jag som bekant en hög ambition att skriva om historiska saker. Jag ansträngde mig att skriva om blandade ämnen och försökte efter bästa förmåga skriva intressant, roande och tankeväckande. Utfallet i antal läsare blev ärligt talat inte särskilt stort men jag hade ganska roligt när jag skrev och samtidigt lärde mig massor. Men intresset för fakta är begränsat, hur välformulerat det än må vara. Jag vet inte om det är lustigt eller tragiskt att påminna sig om att det i internets barndom fanns en stark tro att tillgången till kunskap skulle föra mänskligheten framåt. Resultatet verkar allt mer bli det motsatta. Istället för fakta och diskussion verkar den digitala arenan allt mer bli en plats för i bästa fall trams, i sämsta fall hat och konspirationsteorier.

En stor nackdel för mig som bloggare är att jag inte tycker så mycket. Jag är en i grund och botten tvivlande människa i den meningen att jag vet att det mesta i vår tillvaro sällan står på särskilt säker grund. Den egenskapen gör mig inte bara till en usel tyckare, den gör mig också till en värdelös fanatiker, en hopplös supporter och en oduglig troende. Ifrågasättandet är en av mina paradgrenar och det finns ingen övertygelse som förtjänar en skopa tvivel.

En sak som jag ändå tyckt den senaste tiden är att Carina Bergfeldt är en fantastiskt duktig pratshowvärd, särskilt jämfört med företrädaren Skavlan. Jag begrep aldrig Skavlans storhet. Att tvingas lyssna på när han intervjuade någon utländsk kvinna var fullt jämförbart med psykisk tortyr. Överhuvudtaget borde normmän aldrig få prata engelska i offentliga sammanhang. Carina däremot lyckas med det som sedan 1931 varit familjen Wallenbergs valspråk: Esse non videri, Vara utan att synas. Hon styr samtalet med till synes enkla medel och får gästerna att känna sig så trygga att de tar egna initiativ och samtalar med varandra.

Apropå familjen Wallenberg så missar jag aldrig ett tillfälle att påpeka för kärleken det allra lilla minsta som har anknytning till Östergötland, alldeles särskilt Linköping eller Åtvidaberg. Och familjen Wallenberg har förstås sina rötter i (trumvirvel) Linköping. Det tycker jag förtjänar att påpekas och med det har jag tyckt färdigt för idag.

3 tankar om “När man inte tycker så mycket

  1. På min faders sida mängder av pigor och drängar ( mest!) runt Linköping.
    Vem vet, vi kanske är släkt med Sibbe från Vi. ( se Rökstenen).

  2. Din bok serie var fantastisk att läsa!
    Härliga person och miljöskildringar i ett historisk sammanhang. Har abstinens och
    hoppas på fler böcker.
    Tack för härliga lässtunder!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s