Uppdatering

Den här veckan har den fjärde boken i Lövberga-serien, En vilsen själ, släppts i inbundet format. Samtidigt har också den tredje boken, Ett bräckligt liv, släpps som pocket. Av detta kan man lära sig två saker, en riktigt rolig och en mindre rolig.

Jag gick in och kollade status för Ett bräckligt liv på Akademibokhandelns hemsida och upptäckte att pocketen är slut i princip överallt! Och det bara ett par dagar efter att boken fanns på hyllan. Det finns fortfarande några få affärer som valt att inte saluföra mina böcker (Hallå, Motala. Vakna!) men de är just några få. I nästan alla andra affärer är boken tvärslut.

Den mindre roliga saken är att stora Akademibokhandeln valt att inte köpa in den fjärde boken centralt. Det innebär att i de flesta av deras affärer måste du beställa boken. Det här är tyvärr en del i en trend att affärerna blir allt mer restriktiva med att sälja de dyra, inbundna böckerna, trots att de har rätt att returnera osålda exemplar.

Samtidigt är intresset stort och stadigt växande för ljudböcker, särskilt i den förpackning som Storytel och deras konkurrenter erbjuder. Det är förstås glädjande men på något sätt är det ändå lite tråkigt att den klassiska, inbundna boken tappar mark.

Om precis en vecka, onsdag 27:e september, släpps En vilsen själ som ljudbok. Även den här gången är det Anne-Li Norberg som har läst in berättelsen och jag ser verkligen fram mot att få höra mina ord.

Förra veckan var jag först på biblioteket i Lidköping och pratade och sedan över helgen på Dyrön och Åstol utanför Tjörn. Till Bohuslän tog jag med mig mina söner och det blev en fantastisk helg med mestadels vackert väder, med möten med många trevliga människor och stor gästfrihet. Det är verkligen inte dumt att vara författare sådana dagar.

Och nästa vecka är det bokmässa. I gammal fin tradition kommer jag att bjuda på min alldeles egna rapportering från Göteborg. Väl mött där eller här.

Annonser

Nu är det lite för mycket

Den senaste tiden har jag jobbat nästan bokstavligen varje vaken timme. Tyvärr inte alls med skrivandet utan med mitt ”riktiga” jobb som projektledare på Siemens. Det brukar bli så när vi har igångkörning, då är det bara att gilla läget. Men det är också lite därför jag trivs, de här perioderna när man är ett litet gäng som jobbar nästan dygnet runt för att få igång den där maskinen eller anläggningen.

Så det har inte blivit ett enda litet ord skrivet på ett tag. Men det betyder inte att författarlivet står helt stilla.

Det är nedräkning till bokmässan, förstås. Ännu mer är det nedräkning till nästa veckas evenemang, de första för säsongen. Onsdag 13/9 kl 18.30 kan man lyssna på mig på biblioteket i Lidköping. Och lördag 16/9 åker jag ända längst västerut i Bohuslän och besöker biblioteken på öarna Åstol (kl 10.00) och Dyrön (kl 16.00).

Lite senare i höst får jag också nöjet att åka till Eksjö och besöka den fina bokhandeln där, en sån där riktig bokhandel som man önskar skulle finnas överallt. Den 23/10 kl 18.30  är det som gäller om man vill lyssna till mig i staden som en gång var samlingsplats för Smålands ryttare, minsann.

Men allra mest är det väl ändå nedräkning till 18/9 för då släpps En vilsen själ. Om du vill läsa en bit av första kapitlet så kan du kolla här. Sen är det bara att hålla ut.

Lite om hösten

När jag tittar ut råder det inga tvivel om att hösten är här. Orsaken till att det regnar och är grått är förmodligen alla utomhus-arrangemang den här helgen, när modiga människor tänkte sig att det fortfarande skulle vara sommar. Här i Stockholm är det världens längsta bokbord längs Drottninggatan i morgon, Nytorgsfesten hela helgen och Midnattsloppet ikväll. (Har faktiskt aldrig varit vid Midnattsloppet och blev besviken när jag inser att de inte alls startar vid midnatt utan tvärtom att de sista går i mål ungefär vid midnatt. Mäh)

För egen del kommer resten av augusti och större delen av september att bestå av arbete på det som vi författare som inte är Läckberg och GW kallar för dagjobbet. Jag ska förstås hinna med att skriva lite också. Och den 13/9 är jag på biblioteket i Lidköping och lördagen den 16/9 på de små biblioteken på öarna Åstol och Dyrön utanför Tjörn. För mig som är uppväxt i de djupa östgötska skogarna är begreppet ”utanför Tjörn” rätt häftigt så det ser jag verkligen fram emot. Särskilt som jag kommer att ta med mig grabbarna.

Sen är det BOKMÄSSA. Eftersom den tidiga hösten kommer att vara väldigt intensiv så ser jag verkligen fram mot årets bokmässa. Tyvärr finns det en rejäl fluga i det glaset med billigt vitt vin, nämligen den tänkta nazistdemonstrationen som ansökt om att få starta utanför Svenska Mässan. Att den högerextrema publikationen Nya Tider har en monter (om det fortfarande gäller) tycker jag personligen är en del av yttrandefriheten, även om jag inte på något sätt stöder deras förvirrade åsikter. Men uttalade nazister som marscherar på gatorna är en påminnelse om något som borde ha dött slutgiltigt i bunkern under riksdagshuset i Berlin den 30 april 1945. Tolerans i all ära, men vårt samhälle borde kunna dra gränsen för demonstrations- och yttrandefriheten lite närmare anständigheten. Detta tycker jag ska gälla inte bara för nazister utan för alla rörelser som förespråkar hat mot andra människor, alltså även vänsterextremister och jihadister. Och snälla nån, kan vi sluta använda det urfåniga ordet ”våldsbejakande”. Våldsbejakande är man om går på MMA-galor. Om man dödar andra människor eller uppviglar med hat och våld så är man en brottsling och ska inte belönas med omskrivningar utan åtalas. Kan vi jobba så?

För att tala om något roligare så släpps min fjärde bok, En vilsen själ, den 18 september, både som bok, e-bok och ljudbok. Samma dag släpps den tredje boken, Ett bräckligt liv, som pocket. Sätt en påminnelse i almanackan. Den 18 september får ni vet hur det går. Vad ska Erik hitta på nu när han är hemma igen? Hur ska det gå för Karin på Leufsta? Hur ska Ture bära sig åt för att nå sitt mål att bli överste på riktigt? Hur blir det för Jonas? För att inte tala om Margareta…

Så många frågor och snart kommer svaren!

Jag tycker faktiskt att jag börjar närma mig det som är varje författares mål och dröm: Att skapa karaktärer som blir levande för läsaren.

Jag får höra från många att det är precis så ni tänker om mina karaktärer. Ni undrar hur det ska gå för Karin med samma engagemang (kanske rentav mer) som för de riktiga människorna omkring er. Och bättre betyg än så kan ingen författare få. När man lyckas skapa en Lisbeth Salander, en kommissarie Wallander, en Carl Gustav Gilbert Hamilton eller en Emil i Lönneberga. Då jäklar!

Och så undrar ni förstås om det blir någon release i år. Svaret är tills vidare mja. Torsdagen den 19 oktober kommer jag hem till Björsäter och i år tänkte jag att det får bli en del av releasen. Jag ska försöka locka dit ännu fler besökare och jag hoppas att ni vill hjälpa mig. I år tror jag att jag ska prata om mina karaktärer, vad tror ni om det?

Det blir inget på Kristinehov i Stockholm i år. Jag har kört det tre gånger och det har varit väldigt lyckat. Men om det blir något alls i Stockholm så funderar jag på något helt annat. Vi får se om det går i lås. Håll utkik.

Dagens adress

Dagens litterära adress är Sint Antoniebreestraat i Amsterdam. Gatan finns fortfarande, precis intill Red light district. Den går lite på snedden från Nieuwmarkt och slutar vid kanalen mellan Zwanenburgwal och Oudeschans. På Nieuwmarkt, som inte fanns förrän 1614 när man började en intensiv utbyggnad av den medeltida staden, ligger De Waag (Vågen), som från början var en port i stadsmuren som hette Sint Anthoniespoort.

Nieuwmarkt_met_tramwagens_77_en_67,_Amsterdam_(ansichtkaart)

Så här såg Vågen ut 1905. 

På 1630-talet var den här gatan lite av en samlingsplats för konstnärer, inte minst för att Rembrandt bodde där. Nederländernas mest kände målare från guldåldern hette egentligen Rembrandt van Rijn och är alltså av någon lustig anledning känd med bara sitt förnamn.

_fronts_N-1674-00-000042-WZ-PYR

Det här är väl inte en av Rembrandts mest kända målningar men den är av särskilt intresse för dagens litterära adress. Bilden föreställer Jacob Trip (1575-1661) och målades kort före den snuskigt rike, gamle vapenhandlarens död. Familjen Trip, med bröderna Jacob och Elias som patriarker, var en av de mäktigaste släkterna i Amsterdam vid den tid då Amsterdam verkligen var världens centrum, i alla fall den västliga världens centrum.

Amsterdam var unikt på många sätt vid den här tiden. Till skillnad från resten av Europa var det inte kungar och adel som hade makten, utan köpmännen. I resten av Europa var handel en nödvändig men föraktad sysselsättning, absolut inte något som finare folk ägnade sig åt. I Amsterdam var det handelsmännen som hade makten. Till stort förtret för kungar och hertigar över kontinenten var det såna som bröderna Trip som bestämde när det var dags att sluta kriga. När krigandet störde handeln mer än det gick att tjäna pengar på det, då ströp borgarna i Amsterdam krediten och då var det bara att sluta fred och marschera hem. Ära har som bekant ingen plats i varken resultat- eller balansräkning.

Två av de som en dag i januari 1635 sitter på denna litterära adress kommer trettio år senare att låta bygga det här imponerande huset.

ams_trippenhuis_01.1200x0

Trippenhuis ligger alldeles runt hörnet, vid Kloveniersburgwal, och är ett av Amsterdams förnämsta palats. Men det byggdes som sagt inte förrän på 1660-talet, så det får inte vara med i berättelsen. Huset byggdes faktiskt med det uttalade syftet att bräcka Louis de Geers hus vid Keizersgracht, Huis met de hoofden (Huset med huvudena).

Om ni undrar hur det kom sig att det huset fick sina huvuden så kommer ni att få läsa min alldeles egna litterära tolkning av hur det kunde ha gått till om syskonen från Lövberga verkligen hade funnits. Kapitel 18 i En vilsen själ är ett bra tips.

Men hallå! (Och om korrekt uttal)

Jag erkänner, det är skralt med inläggen men i vanlig ordning har jag bra ursäkter. Enligt gammal god visdom är det viktiga inte vad man uträttar utan vilka ursäkter man har för att inte hålla på och uträtta en massa.

Som de flesta människor har jag ett jobb som inte bara håller mig sysselsatt om dagarna utan också ser till att jag har råd med bostad, mat och annat som enligt en äkta optimist är så kallade ”oförutsedda utgifter”. Mitt jobb är att vara projektledare på Siemens och för tillfället är mina dagar ovanligt fullsketna. De närmaste veckorna ska vi bygga om drivutrustningen på en rullmaskin på Holmen Paper i Hallstavik för att genast ge oss på att byta drifter på vira-partiet på en pappersmaskin på Billerud Korsnäs i Gävle. Som om inte det var nog kommer sedan en rejäl ombyggnad av styrsystemet på en pilotbestrykare på Billerud Korsnäs i Frövi. Ja, och så har jag visst några gamla projekt där det ”bara” är att knyta ihop den administrativa säcken.

Som ni ser, jag håller mig sysselsatt 🙂

Sen har jag alltså ambitionen att fortsätta berättelsen om syskonen från Lövberga så därför prioriterar jag att hålla planen i skrivandet. Skrivprogrammet (Scrivener!) talar om för mig att jag behöver skriva 420 ord per dag och jag försöker ligga väl över det för det kommer också dagar när jag inte har möjlighet att skriva något alls.

Just nu jobbar jag med ett kapitel som handlar om återseende, ett kapitel som faktiskt utspelar sig på en plats där jag själv tillbringat ett antal månader av mitt liv. I nästa kapitel flyttar jag mig utanför Sveriges gränser men till en plats jag besökt.

Härnäst i författarlivet är det dags för min egen variant på Way out west. Den 13:e september kan du träffa mig på biblioteket i Lidköping och lördagen den 16:e september på biblioteken på de bohuslänska öarna Åstol och Dyrön.

Måste bara avsluta med lite folkbildning. Av någon anledning har många svårt för att skilja på uttalet av Lidköping (Västergötland) och Linköping (Östergötland). Orsaken är att man felaktigt uttalar första stavelsen Linköping som man uttalar växten lin, istället för det korrekta med kort i (som flicknamnet Linn). Namnet Linköping har nämligen inget med växten lin att göra, handelsplatsen vid vadet över Stångån hette från början Liunga kauping, handelsplatsen vid ljungen.

Och som varje person vet som är normalbegåvad i den västgötska dialekten ska staden vid Lidan uttalas med kort i och stumt d: Lí-köping.

Nu försöker vi göra rätt i framtiden, ok?

Dags att åka hem

Om några timmar går bussen från hotellet och ikväll (lokal tid) lyfter flyget hem mot tundran. Ibland är det bra att påminna sig om att om man tar en jordglob, sätter fingret på södra Sverige och följer linjen jorden runt så är det inte mycket folk som bor så långt norrut. Det är mest tundra, barrtäd, vildrenar och en och annan rysk flottbas.

Som väntat har jag under mina två veckor här i Thailand gjort ett storartat jobb med att INTE skriva på nästa bok i Lövberga-serien. Vi författare är så bra på det här att vi till och med använder oss av det fina ordet prokrastinering, som förstås är latin och ordagrant betyder ”till morgondagen”. Att låta bli att arbeta med det vi borde arbeta med är alltså så viktigt för en författare att vi har en yrkesterm för det. Det ni!

Nu har jag inte bara prokrastinerat. Jag har läst en hel del och så har jag skrivit, 12.000 ord närmare bestämt vilket är 10 % av det färdiga manuset. Med tanke på att jag har 10 månader på mig så är jag alltså i fas. Med en och annan timme under resten av augusti kanske jag till och med kan ligga lite före plan.

Och det lär behövas för hösten är rätt fullskiten. Det händer massor på jobbet i augusti och september, det är bokmässa i slutet av september och så lär det väl bli någon form av release för En vilsen själ, den fjärde boken i Lövberga-serien. Om man får tro redaktör Åsa (och det får man) så är den nya boken ännu bättre än Ett bräckligt liv, och den var enligt både redaktör Åsa och läsarna bättre än de två första. Nähä, känn ingen press för den femte boken…

Fortsätt hålla koll på min hemsida där jag uppdaterar kommande event och berättar om skrivandet. Det största som händer närmast är förstås släppet av den fjärde boken, när ni får veta hur det går för Karin, Erik och alla de andra karaktärerna som ni så glädjande har tagit till era hjärtan. Jag kan med gott samvete utlova några av de sorgligaste och mest gripande scenerna i serien så långt, spännande och högst oväntad utveckling för mina karaktärer, det ovanliga fenomenet att fem kapitel utspelar sig under samma dag samt ett stycke brott och straff. Och inte minst, en rejäl nypa kärlek!

Ha tålamod.

Lite om hur jag skriver

Av någon anledning blev jag påmind i Facebook om det här trevliga inlägget efter mitt besök i Uddevall i våras, hos Jenny Magnusson och hennes underbara bokcirkel. Det som står där om mitt skrivande är förstås korrekt fast på sätt och vis ändå inte. Mitt skrivande är faktiskt ovanligt matematiskt styrt, om man vill kalla det så, på så vis att jag hittat en form som funkar för mig och som gör det lättare för mig att producera.

Detta är mycket viktigare än vad du som läsare nog kan föreställa dig. Särskilt för mig som har ambitionen att skriva en bok om året i Lövberga-serien och som kombinerar det med ett ganska krävande heltidsarbete och att vara pappa till två grabbar. Det är en väldigt bra motivation att öppna skrivprogrammet och se att idag behöver jag skriva 414 ord (dagens notering!) för att hålla tidsplanen. Den där dagliga siffran brukar förresten ha en tendens att öka oroväckande fort när jag närmar mig dead-line.

Men om den yttre formen för mitt skrivande kan är genomplanerad, till och med matematisk, så är det vardagliga skrivandet nästan motsatsen. Jag brukar säga att en av orsakerna till att jag skriver är att jag vill veta hur det går och det är faktiskt sant. Låt mig ta ett exempel för dagen.

Jag håller på med vad som nog får kallas en nyckelscen i femte boken. (Till skillnad från dig som förhoppningsvis längtar efter fjärde boken så får jag nästan anstränga mig för att komma ihåg vad som händer där 🙂 )

Scenen är ett samtal mellan två människor där en av dom kommer att avslöja en sak för den andre, ett avslöjande med stora konsekvenser för dem bägge. Frågan är nu, hur kommer personen som får informationen att reagera?

Paradoxen med mitt skrivande är att jag har bestämt ungefär hur många ord kapitlet ska vara men jag har ingen aning om hur den här karaktären kommer att reagera. Och beroende på hur jag låter karaktären reagera kommer resten av berättelsen att se helt olika ut.

En grundregel i berättande är att karaktärerna är mycket viktigare än handlingen. Inte så att handlingen är oväsentlig förstås, men om du lyckas skapa en riktigt bra karaktär så behövs det inga mord eller biljakter för att det ska bli bra. Och grunden för att skriva en bra karaktär är att känna sin karaktär. Det finns råd om att man ska utsätta sina karaktärer för regelrätta förhör och skriva ner alla ”svar” i noggranna protokoll. Jag läste ett uttryck att om du får frågan vad din karaktär har i högra byxfickan så ska du kunna svara på det.

Så jobbar inte jag. Jag har förstås en massa tankar om de olika karaktärerna som styr deras handlande. Det är nämligen också en regel i skrivandet, karaktärer får inte agera på ett helt oväntat sätt utan en rimlig förklaring och som en del i deras utveckling. Men mina tankar finns inte nerskrivna överhuvdtaget.

Men vad vet man egentligen om hur någon människa reagerar i en pressad situation, när vi ställs inför något oväntat, obehagligt eller farligt? Även om jag vet hur min karaktär ser ut och beter sig till vardags så kan den ändå överraska mig. Så nu är det lite spännande. Hur kommer han, för det är en han, att reagera. Om en stund vet jag svaret men ni får tyvärr vänta ett drygt år.