Söndag

I veckan fick jag tillbaka En ensam färd-manuset andra gången från redaktör Åsa. Jag har  kvar ett stycke som ska skrivas om i det som verkar bli bokens trettionde och sista kapitel, sedan går det tillbaka för en sista koll, sättning och korrekturläsning. Det lutar åt att jag får ge mig och stryka epilogen men i så fall får jag väl vid tillfälle avslöja här på bloggen hur jag hade tänkt.

Enligt förlagets hemsida släpps den femte Lövberga-boken 8 april. Visst vore det smutt om jag kunde ha med mig en låda till Norrköpings bokfestival lördag 6 april? Ni vet, då när ni kan lyssna på mig och Anna Laestadius Larsson vid samma tillfälle!

Idag har jag också bokat in att vara med på Dalarnas bokmässa i Falun 23 mars. Jag var där förra året och det var en riktigt mysig tillställning, inte så stort men med mycket besökare som både handlade och pratade.

Men allra först kan du lyssna på mig redan 14 februari i Mosshult, strax söder om Åtvidaberg. Det är Gärdserums föreläsningsförening som anordnar. Jag bara älskar föreläsningsföreningar, en kvarleva från den tid när vanligt folk fattade att kunskap var vägen att förändra både världen och sitt eget liv.

Och så har jag fyllt år också. Januari är stor födelsedagsmånad här, både jag och sönerna fyller inom tio dagar. I fredags kväll gick sönerna och jag på lokal och ägnade oss åt den klassiska sporten att sitta tillsammans och äta i två timmar utan hjälp av mobiler eller andra skärmar. (Ok då, jag checkade in på Facebook men det var som alltid bara för att skryta för världen om min lyckliga tillvaro 😉 )

Annonser

Läs högt för barnen

Jag är pappa till två grabbar på 12 och (nästan) 10 år och jag läser fortfarande mycket högt. Ska jag vara helt ärlig gör jag det nästan lika mycket för min egen skull som för deras. Det är härligt att läsa en riktigt bra bok och fastna i berättelsen lika mycket alla tre. Forskning har entydigt visat att högläsning stärker barnens ordförråd och förmåga att uttrycka sig. Jag vet inte vad forskningen säger om den mjukare sidan av högläsningen men för mig är det uppenbart att den gemenskap som läsningen skapar är ovärderlig. Då menar jag inte bara den fysiska gemenskapen, att man sitter tillsammans, utan ännu mer den gemenskap man får i berättelsen. Att diskutera hur man tror det ska gå, varför karaktären gjorde si och inte så, hur man tror det kan se ut på en fjärran plats. Berättelser ger också kunskap på ett starkare sätt än att bara bli matad med fakta.

Tyvärr är det svårt att hitta bra böcker. När jag tittar i bokhandeln på hyllor som är märkta ”Bokslukaråldern”, ”Unga vuxna” eller ”10-13” så är det magert. Om man vill läsa halvtaskiga böcker om superhjältar, drakar eller fullständigt vanliga 12-åringar som har vanliga problem, ja då finns det hyllmeter. Jag vill läsa något som får fantasin att lyfta och som  skapar nyfikenhet, kunskap och glädje. Tråkig vardag har vi alla så det räcker och blir över, tack så mycket.

fullsizeoutput_2c6d

Därför blir det en del klassiker. Läsprojektet just nu är den här, Rudyard Kiplings Havets hjältar från 1897. Visst, språket är lite tungfotat och moralen är övertydlig men det är ändå en berättelse som lyfter lite fantasin och kunskapen. I en helt annan genre måste jag rekommendera Jo Nesbös barnböcker om doktor Proktor, Bulle och Lise. Fullständigt vansinniga och inte en gnutta allvar så långt ögat når. Sånt behövs också, nämligen.

Dagens uppmaning blir alltså att läsa högt för barnen. Har man inte egna barn brukar det gå bra att låna några, min erfarenhet är att det finns få saker som drar till sig barn lika mycket som att sätta sig ner med en bok. Visst, mina grabbar spelar liksom de flesta grabbar i den åldern alldeles för mycket dataspel. Men jag tycker det finns hopp när vi ska åka lite längre med bilen och de väljer att för tredje gången lyssna på De tre musketörerna (från 1844) eller något av Jules Verne (som skrev sina science fiction-böcker under 1860- och 70-talen).

Färg

Låt mig säga det redan från början: Jag är fullständigt värdelös på alla former av skapande som är beroende av färg och form. Visserligen säger en bild mer än tusen ord men jag skulle välja de där tusen orden alla dagar i veckan. Men även färgen har sin historia. Låt mig börja med en inte helt slumpvis vald bild.

jan_vermeer_van_delft_006

Den här målningen av Johannes Vermeer (1632-75) kallas på nederländska Dam och två herrar. På alla andra språk kallas den av någon anledning Flickan med vinglaset. Kanske visar det en intressant skillnad i moral mellan nederländarna och resten av världen, vad vet jag. Men hur tror ni Vermeer fick fram kjolens färg?

Var kommer alla färger ifrån? Det moderna svaret är förstås att pigment tillverkas på en fabrik som inte helt ovanligt ligger långt bortanför svenska krav på arbetarskydd och miljöhänsyn. Men fram till påskhelgen 1856 var vi hänvisade till naturens gåvor.

De första färgerna fick man genom att till exempel mala järnhaltig jord och blanda med vatten eller fett och man utvann färgpigment ur mineraler, växter och svampar.

De berömda brittiska rödrockarnas färg kom till exempel från växten Rubia tinctorum som heter krapp på svenska, därav ordet krapprött. Om vi återvänder till Vermeers tavla så började han med att skapa djup och grundfärg med den oranga kulören vermillion, som är konstgjort framställd cinnober som är det klassiska namnet för en kristallform av kvicksilversulfid. Över den orange färgen la han sedan lager av just krapprött för att få den fantastiska skiftningen mellan orange och rött.

Men vad hände påsken 1856?

william_henry_perkin

Jo, då studerade den 18-årige William Henry Perkins (1838-1907) på Royal Institute of Chemistry i London. Vid den här tiden pågick den europeiska kolonisationen av världen för fullt och de stackars världserövrarna drabbades svårt av malaria. Den enda boten var kinin som finns i barken på det som på svenska heter kina-trädet, vilket är en galen översättning eftersom trädet har sitt ursprung i Sydamerika. Kinin var emellertid dyrt och de unga kemisterna i London fick hemläxa över påsklovet att försöka få fram syntetiskt kinin.

Perkins försök i sin lilla lägenhet i East End gick inget vidare. Det enda han lyckades framställa var anilin, ett organiskt ämne som luktar rutten fisk. Han experimenterade vidare och fick till sin häpnad fram ett ämne som blev vackert purpur. Tillsammans med sin bror och en kompis jobbade han vidare och i augusti tog han patent på det första syntetiskt framställda färgämnet.

William Perkins uppfinning kom vid en tid när fabrikerna i England pumpade ut billiga tyger, dessutom kunde restprodukterna från framställning av koks och stadsgas användas som råmaterial för att producera de konstgjorda färgämnen som nu uppfanns, ett efter ett.

e58ad3ad64a0a57fa07cc8dd1ed9c8e8

När modet föreskrev klänningar som såg ut så här inser man att färgämnen var en guldgruva (klänningen är färgad med Perkins purpur). 1869 kom Perkins på en metod att utvinna den verksamma substansen i krapprött men problemet var att tysken Heinrich Caro ansökt om brittiskt patent en (1) dag tidigare, 25 juni 1869. Caro var anställd av Badische Anilin und Soda Fabrik (BASF) och inom ett par decennier hade tyskarna kommit ikapp och förbi. Idag är BASF världens största kemiföretag men det är en annan historia.

Liten tuva och sånt

Jag var på gång att skriva ett inlägg om ett historiskt ämne, men eftersom jag är så intresserad av nästan allt historiskt blir det ofta en uppgift som bara växer och växer. Jag börjar med en idé som snart har grenat ut sig till en snårskog av fakta som leder till nya fakta.

Jag började med att undra varifrån färgen i den klassiska, brittiska röda uniformen kom, vilket ledde till en tavla av Johannes Vermeer och ett kemiexperiment vid påsktid 1856.

Nånstans där gav jag upp och började med en annan uppgift som hade lika liten framgång. Jag började skriva om en av mina huvudkaraktärer i det nya projektet men redan den första meningen körde i diket ett halvdussin gånger på grund av någon  faktakunskap jag saknade. Ibland är det bästa man kan göra att ge upp och skratta åt alltihop…

Något som kanske förvånar med det en mer pretentiös människa skulle kalla ”skapandeprocessen” är att jag inte antecknar mycket. Jag skriver förstås ner faktauppgifter men det är nästan uteslutande hårda fakta om händelser, personuppgifter, geografi, teknik …

När det gäller själva berättandet skriver jag ner väldigt lite. Inga karaktärsbeskrivningar, knappt ens något synopsis.

Nu undrar nog vän av ordning hur i h-vete man kan skapa en berättelse på det sättet. (Innerst inne instämmer jag i frågan). Mitt svar är att när jag skriver ner något har jag begränsat mig, jag har låst fast mig vid EN version av alla de sätt historien kan berättas på. Istället låter jag en massa idéer tumla omkring väldigt fritt i huvudet och ofta visar det sig att det som kommer ut är något helt annat än det jag trodde från början.

Det är också en av orsakerna till att jag inte förstår mig på mind mapping (tankekartor).

history_of_rock

(Jag har snott bilden från tillverkaren av Scrivener. Dom gör nämligen också en mind mapping-SW som heter Scapple. Den är förmodligen skitbra, ifall man gillar sånt)

Det jag inte fattar med mind mapping och skönlitterärt skrivande kan beskrivas med följande lilla exempel:

Låt oss anta att Pelle och Stina är gifta. Vi ritar en bubbla för Pelle, en för Stina och så drar vi ett streck emellan. Vi kanske till och med skriver ”Gifta” vid strecket. Jaha. För det första behöver jag knappast rita en karta för nåt så enkelt. För det andra är det ju alla de andra vinklarna på relationen mellan Pelle och Stina som gör en berättelse! Hur illustrerar jag det utan att det blir rent löjligt mycket streck och bubblor? En beskrivning som dessutom kommer att ändra sig under berättelsens gång, för vad vore det annars för mening att berätta?

Vad blir dagens råd till dig som skriver eller funderar på att skriva? Kanske att inte bara tänka utanför lådan utan att även fundera på om du ens behöver nån låda 🙂

Där gick manuset iväg, del 2

Jaha, där skickade jag tillbaka det genomarbetade manuset till redaktör Åsa. Lite uppkäftigt har jag behållit ett par kapitel hon ville plocka bort, jag har skrivit ett nytt avslutande kapitel vilket också fick konsekvenser för epilogen.

Annars var det som vanligt en lång räcka småplock: Stryka ett ord här och där, något stycke och en del rättade konstigheter. Det är rent märkligt hur lätt det är att exempelvis låta en person göra sig illa i vänster arm i ena kapitlet och i nästa kapitel har såret på något mirakulöst sätt flyttat sig till den högra.

Och tänk om jag hade en tia för varje gång jag skrivit Margetelund istället för Margretelund! Den summan skulle med lätthet betala ett rätt skapligt restaurangbesök för mig och sönerna 🙂

Nu får redaktör Åsa läsa och fundera ett varv till, vi kör lite armbrytning om de där kapitlen och sen finns det säkert en del att fixa till. Sedan kan manuset gå vidare nedströms och jag kan börja jobba på allvar på det där andra manuset. Jag ber att få återkomma.

Järnkorset med extra allt

Eftersom jag skrev om den högst dekorerade brittiske (nåja) soldaten under andra världskriget igår så måste jag i rättvisans och demokratins namn även behandla den andra sidan.

Alla som vet det allra lilla minsta om militärhistoria, eller har sett vilken Hollywood-film som helst som utspelar sig under andra världskriget, känner till järnkorset. Det instiftades redan 1813, under Preussens befrielsekrig mot Napoleon, men är förstås mest känt från det nazistiska styret. (Fast faktum är att det delades ut fler järnkors under första än under andra världskriget, över 5 miljoner jämfört med drygt 3 miljoner)

bmekii

Gissa tidsperioden

Som med så mycket annat under den nazistiska eran så gick det en sorts inflation även i utmärkelsen av tapperhet under strid. Fast rent objektivt får man erkänna att i denna destruktiva idrottsgren var tyskarna framstående.  Den lägsta nivån var andra klass och av denna delades det ut så många att det hade räckt att tillverka ett slagskepp eller två. Går vi uppåt hittar vi förstås första klass och sedan riddarkorset med en massa tillägg. Det allra finaste var riddarkorset av järnkorset med gyllene eklöv, svärd och diamanter. Den militära motsvarigheten till kebabpizza med extra allt.

bmrkelsbgold

(Det fanns en julgransvariant också och den fick förstås Herman Göring, nazitysklands egen korsning av hela familjen Kardashian med Kanye West)

Det finaste järnkorset tilldelades bara en enda person och det var den här killen.

8451e8bd-6c70-4e74-b4f5-3a8bac45acab

Hans-Ulrich Rudel (1916-1982) gick in i Luftwaffe 1936, flög en del spaningsuppdrag under erövringen av Polen men började sin resa mot berömmelsen när Tyskland anföll Sovjet i juni 1941. Han flög en Junkers 87, mer känd som Stuka och alldeles särskilt flygplanets version G, som såg ut så här.

440px-bundesarchiv_bild_101i-646-5184-26,_russland,_flugzeug_junkers_ju_87_edit_1

JU 87G, Kanonenvogel

G-varianten, ”Kanonfågeln”, var försedd med två automatkanoner påhängda under vingarna och den användes främst för att förstöra stridsvagnar och andra fordon. Och om det var någon som var överjävligt bra på det så var det Hans-Ulrich Rudel. Han flög 2.530 uppdrag, förstörde 519 stridsvagnar, sänkte ett slagskepp och vann 51 luftstrider. Bland annat.

Den 1 januari 1945 tog han emot det finaste järnkorset från Hitler personligen. Den 8 februari blev han nerskjuten för 32:a gången (!) och fick ena benet amputerat under knät. 25 mars var han i luften igen och hann slå ut ytterligare 26 stridsvagnar innan kriget tog slut.

Efter kriget flyttade Rudel till Sydamerika, var rådgivare för uppbyggnaden av Argentinas flygvapen, umgicks med Josef Mengele och andra överlevande nazistäckel och hela telefonkatalogen av sydamerikanska diktatorer. 1953 flyttade han tillbaka till Västtyskland och inledde en misslyckad politisk karriär för diverse högerextrema försök till partier.

Sammanfattningsvis kan man säga att Hans-Ulrich Rudel var den mest framgångsrike markmålspiloten genom alla tider men tyvärr också en obotlig nazist.

Det är tveksamt om han som tysk och ärkenazist hade mycket till humor, utom möjligen i det faktum att han lyckades vara gift tre gånger och att alla hans tre fruar hette Ursula.

 

Ett kors och en bar

Jag börjar det nya året med en ganska tam ordlek.  ”Bar” på engelska kan som bekant även betyda ungefär streck. Ett kors med ett streck, alltså.

victoria-cross-bar-300x300

Det här är Victoria-korset, den finaste militära utmärkelsen man kan få i den del av världen som en gång var det brittiska imperiet. Sedan medaljen delades ut första gången 1856 har den delats ut 1358 gånger och bara tre personer har fått utmärkelsen två gånger, då får man det där strecket på spännet. Ett ”Victoria cross with bar” är alltså hiskeligt unikt och dagens inlägg ska handla om det senaste av dessa tre. (De två första var läkare under första världskriget)

1504487244811

Charles Upham (1908-1994) med frun Molly

När kriget bröt ut 1939 lämnade Upham fästmön Molly och jobbet som fårfarmare på Nya Zeeland och tog värvning. Han skeppades först till Egypten och 1941 slogs han i Grekland men evakuerades till Kreta där han i slutet av maj samlade ihop till sitt första Victoria-kors (VC).

Han avancerade med sin pluton nästan 3 km trots hårt motstånd och slog ensam ut tre tyska kulsprutenästen. När attacken slogs tillbaka räddade han ett flertal sårade kamrater, tog sig tillbaka en halv km, ledde ett omringat kompani till säkerhet och blev på köpet sårad av granatsplitter. Sa jag att han var svag av dysenteri redan före striden?

Tre dagar senare ledde han försvaret vid en tysk attack för att några dagar efter det leda sina män uppför en väl försvarad kulle och slå ut ett starkt tyskt fäste. Ja, han fick en kula i foten också som han inte hade tid att få bortplockad förrän efter två veckor. Man blir utmattad bara av att läsa om händelserna och Charles fick sitt första VC.

Lite drygt ett år senare, juni 1942, slogs Upham i försvaret av Egypten. Där gick det illa för nya zeeländarna och efter att ha utfört en ny serie helt otroliga saker blev han så illa sårad att han togs till fånga. Han skickades till ett fångläger i Italien och när han återhämtat sig började han genast försöka rymma på de mest påhittiga och dödsföraktande sätt. Han hoppade bland annat av en lastbil under transport, bröt ena foten men lyckades ändå ta sig 400 meter innan han infångades.

Italienarna tröttnade på honom och han skickades till läger i Tyskland. Där försökte han klättra över ett dubbelt taggtrådsstängsel i fullt dagsljus. Han fastnade mitt emellan men när närmaste vakt riktade sin pistol mot honom satt Upham lugnt kvar och tände en cigarett. Det finns faktiskt en bild på det!

h9jzbvhf7n711.jpg

Som ende nya zeeländare hamnade han i det säkraste och mest ökända tyska lägret för krigsfångar, Colditz. Han befriades i april 1945 och hängde genast på de amerikanska trupperna för att fortsätta slåss. Men han skickades till England där fästmön tjänstgjort som sjuksköterska. De gifte sig den 20 juni 1945 och så for de hem till Nya Zealand, köpte en farm, fick tre flickor och levde lyckliga i alla sina dagar. Det sägs att så länge han levde tillät Charles Upham inget tysktillverkat på sina marker.

Just ja, Victoria-korsen.

Den 11 maj 1945 var Charles Upham på Buckingham Palace och skakade hand med kungen för sitt första VC.  Den andra rekommendationen processades inte förrän i september och när kungen, George VI, såg det bekanta namnet frågade han ”Är han verkligen värd det här?” Den föredragande generalen svarade ”Med all respekt, Ers Majestät, så har han förtjänat Victoria-korset flera gånger om.”

Och det kan man nog hålla med om.