Men vad håller han på med?

…kanske du undrar? Det korta svaret är: redigerar.

Av diverse praktiska skäl fick manuset ligga till sig ett tag efter att jag fått tillbaka det från redaktör Åsa. Lite också för att jag behövde smälta en del synpunkter som att stryka ett och annat kapitel och skriva om slutet. Ni vet, sådana där åsikter som jag varit rätt förskonad från tidigare.

Efter lite smältande har jag kommit fram till att hon förstås hade rätt i det mesta. Lite kommer jag att spjärna emot, jag har ett par kapitel som hon vill stryka men som jag är väldigt förtjust i. Lite uppkäftig måste man få vara som författare, eller hur?

Så nu sitter jag här och tuggar mig igenom 278 A4-sidor med kommentarer. Jag har kommit drygt halvvägs och har hittills inte hittat någon sida utan noteringar. ”Bottenrekordet” är två kommentarer, det är vanligare med betydligt fler. Det här tråk-jobbet kommer jag att vara klar med till jul och på det nya året ska jag ta tag i de tyngre synpunkterna. På något sätt kommer jag att skriva om slutet, kanske får jag till och med släppa min idé om när och var slutet ska utspela sig, vi får se.

För att sammanfatta läget kan jag citera den allra första meningen i Åsas följebrev:

”Tack för en härlig läsupplevelse.”

Julen ska jag fira med sönerna. På annandagen ger vi oss på en gammal tradition och åker på kryssning, den här gången till Riga. Jag har inte varit där förut så det ska bli spännande. Ni kan vara lugna för att sönerna kommer att veta aningen mer än sina jämnåriga om Rigas historia när vi kommer hem. Så är det när man har en historiepappa.

Avslutningsvis en liten reflektion efter en kvällsutflykt i Stockholms undre värld (pendeltåget mellan Årstaberg och Solna). Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att prata om mitt jobb med andra än kollegor. En orsak är att under mina första dussinet år i arbetslivet sysslade jag med saker som var hemligstämplade, en annan orsak var insikten att det jag pysslade med förmodligen inte var särskilt intressant för så värst många andra. Den insikten tycker jag fler borde tillägna sig, om man säger så. Jösses i havet vad jobbigt det är att lyssna på en 27-åring som på högsta röstvolym i mobilen förkunnar något om att ”men jag sa att pengarna absolut borde tas ur marketing-budgeten”. Inte för att det är särskilt mycket roligare med 55-åringar som diskuterar nåt om ”sales drive” eller ”finance strategy”, naturligtvis på grav svengelska. Snälla mitt-i-livet-världserövrare, den trista sanningen är att företagshemligheterna ni står och basunerar ut i en fullsatt kupé är bedövande tråkiga. Dessutom kommer allt ni gjort under ert yrkesliv att vara bortglömt inom två veckor efter pensionen. Ett gott råd är att istället prata högt och ljudligt om ditt kärleksliv eller den där gången på Kos när du blev aspackad, somnade på stranden och vaknade med myggbetten från helvetet. Jag lovar, dina medmänniskor kommer se på dig på ett helt nytt sätt.

Annonser

Är det dags att bli rädd på riktigt?

Jag har aldrig riktigt förstått folk som är fascinerade av skräckberättelser, i skriven form eller på film. Som historieintresserad vet jag att det räcker att slå upp nästan vilken sida som helst i världshistorien för att hitta något som får zombieapokalypsen att framstå som en promenad i parken. Zombier förresten, vilket outhärdligt dravel.

På senare tid har jag tyvärr börjat inse att det riktigt läskiga scenariot kanske inte finns i fantasin och inte heller i historien, utan i framtiden. I den väldigt nära framtiden, dessutom.

Rapporterna om klimatförändringen har väl inte undgått någon men igår tipsades jag via en gammal vän om den här artikeln i NY Times. Den handlar om att det finns övertygande tecken på att antalet insekter har minskat dramatiskt. Det har talats länge om utrotningshotade arter av allt från isbjörnar till någon liten skalbagge, men att den totala MÄNGDEN insekter minskar är faktiskt betydligt allvarligare.

Artikeln inleds med ett mycket talande exempel som kallas ”vindrute-fenomenet”, helt enkelt att det inte är lika mycket insekter som smutsar ner vindrutan när du kör bil. Jag tänkte faktiskt på det i somras, utan att göra någon djupare reflektion. Det var ju ovanligt torrt och sådär. Men tydligen är det en mycket större förändring än påverkan av en enstaka torrsommar.

Den första tanken är kanske ”skönt, nu slipper man alla jävla mygg och flugor och knott och getingar”. Men om man tänker ett steg längre…

Insekter är föda åt de flesta fågelarter, de är själva basen i nästan vilken näringskedja som helst, till och med för många vattenlevande djur. Utan bin och andra insekter blir det ingen pollinering av växterna och naturen förtvinar sakta. Ifall du glömt bort det är det ur naturen vi människor hämtar vår mat.

Det riktigt skrämmande är att det här är en förändring som är svår att se och som inte skapar några rubriker. Att isbjörnen håller på att dö ut på grund av klimatförändringen är tragiskt, en bild på en svältande isbjörnsunge säljer annonsklick. Hur många annonser säljer man på att det är färre insekter nu än förr? Det läskiga är att isbjörnen har i det stora hela en försumbar inverkan på om vi människor får leva eller dö. Så är det inte med insekterna.

Jag börjar allt mer luta åt att det enda sättet att rädda mänskligheten är att förklara ett globalt krigstillstånd, ungefär som vi tvingades till under andra världskriget. En dramatisk nedskärning av människors konsumtion och resande, omställning av ekonomi och matproduktion, massiv prioritering och satsning på att bygga om energiförsörjning och transportsystem.

Tyvärr tror jag inte detta är möjligt förrän det kanske är för sent, åtminstone för sent för att vi inte ska drabbas av ytterst läskiga konsekvenser.

Låt mig avsluta med att ge dig en riktigt obehaglig tanke.

Så länge vi varit människor har vi, när livet närmar sig slutet, sörjt att vi inte kommer att få se hur det går för våra efterkommande. Jag hoppas vi inte behöver vara de första generationerna som är lättade över att inte behöva få se vad som väntar våra barn och barnbarn…

Snart är det bokmässa!

Det blev ett riktigt lyckat föredrag i Mönsterås i söndags. Eftersom det var ett historieintresserat sällskap la jag i 4-hjulsdriften och gav mig ut på en bred beskrivning av det tidiga 1600-talet med en massa såna där kopplingar och tankeväckande exempel som är grunden till att jag själv älskar historia.

Det blev onödigt spännande när jag åkte hemåt. När det började lysa bromsljus framför mig insåg jag på det där obehagliga sättet att det var glashalt på vägen. Det var någon sorts olycka och en lyckligtvis rätt kort kö, men bilen framför kom närmare lite snabbare än jag hade önskat. Men det gick bra och jag tog mig hem till de väntande sönerna.

På lördag 1/12 är det åter dags för Östergötlands bokmässa. I år är det öppet en timme längre än förut, så du har från klockan 10 till 17 på dig att lyssna på föredrag och handla böcker och annat nyttigt så här inför julen.

Även i år står Emelie Schepp och jag i ”pool position” och det tycker jag är roligt. Det är alltid inspirerande att se hur Emelie möter varje läsare med lika stort intresse och vänlighet. Det är en beundransvärd egenskap och jag är övertygad om att det har bidragit till att hennes böcker är en succé.

Klockan 15.40 kan du lyssna på mig på Stora scenen. Jag ska inte helt oväntat prata om Lövberga och planen är att välja ut en mycket kort text från var och en av böckerna och prata lite om vad som kan dölja sig bakom texten. Kom och lyssna vetja!

Årets föredrag

Det kanske är dumt att säga det, men för mig är besöket hemma i Björsäter årets roligaste föredrag. Det finns inga andra ställen som kan skryta med att jag får ha så många bekanta ansikten i publiken och, vill jag nog påstå, inte heller att jag får mötas av lika mycket uppskattning. Det är en fantastisk energi-boost att få ha så roligt och känna att ni som lyssnar har nästan lika roligt. Jag sålde inte mer än en dryg handfull böcker för vid det här laget finns det knappt en människa i trakten som inte redan har läst mina böcker 🙂

En person jag blev extra glad över att träffa var min gamle (nåja) konfirmationspräst Per Boo med fru och son som kom från Norrköping för att lyssna på  mig. Det var dessutom han som vigde mig och Anna-Karin en gång i tiden. Jag fick förstås berätta historien om hur jag under konfirmationen fick skjutsa prästen på min cykel när han fått motorstopp på väg mellan två gudstjänster, en historia som fortfarande lever efter nästan 40 år. Jag passade på att ge Per en senkommen komplimang från gubbarna i det sena 1970-talets Björsäter, att han minsann tog en sup trots att han var präst. Hos den generationens män var det högsta tänkbara betyg åt en präst. Kvinnorna i socknen hade en annan måttstock och jag kan avslöja att den unge prästen kom rätt högt upp där också. Tror faktiskt han klarar sig rätt hyfsat även idag, i bägge grenarna 🙂

Jag pratade alltså om lokal geografi och det var rätt spännande att som nästan första person hälsa på en kvinna från Leksand som var på besök hos en väninna. Jag tänkte att om hon, utan anknytning till Björsäter, gillar mitt föredrag så har jag lyckats.

Med avstamp i det fjärran 1100-talet, när den första kyrkan byggdes, tog jag mig fram till september 1964 när den sista rälsbussen passerade på den smalspåriga järnvägen. Längs vägen hann jag prata om min teori om varför kyrkan byggdes just där, att namnet på en rätt anonym fastighet mitt i byn troligen är en påminnelse om digerdöden på 1300-talet, om kvarnar, vägar, järnvägar och sjösänkningar, om torpens faktiskt rätt korta historia i landskapet och om järnvägens betydelse för att vi i år kan fira demokratins 100-årsjubileum. Som utlovat sa jag en del om 1864 års näringsfriförordning och kastade lite skit på Åtvidabergare, fast på ett ganska kärleksfullt sätt.

Publiken fick också höra lite om den avslutande och femte boken i Lövberga-serien och varför jag väljer att börja med ett nytt projekt. Det projektet berättade jag också om men under strängt löfte om sekretess. Kan inte tänka mig att ett sextiotal människor skulle sprida en sån sak, eller hur 😉

Idag ska jag tillbaka till Björsäter en stund på förmiddagen och prata minnen med några människor som var vuxna redan på 1950-talet. Om ni undrar ifall det har något med mitt nya skrivprojekt att göra så kan jag varken bekräfta eller dementera.

På söndag klockan 14 är jag på biblioteket i Mönsterås och då ska jag prata om 1600-talet med den breda penseln. Hoppas vi ses då.

Jag fortsätter skriva

Idag träffade jag min förläggare Lena och förlaget vill att jag kör vidare på det nya skrivprojektet. Jaha, så nu vet ni det.

Efter att ha hållit på med det tidiga 1600-talet är det både spännande och läskigt att ge mig på en helt ny, historisk tid, betydligt mera nutid. Man kan tycka att det borde vara lättare att skriva om historia som ligger närmare men så enkelt är det inte. Ju närmare i tiden berättelsen kommer, desto fler detaljer har du tillgång till och läsarna har också mycket mer koll på det du skriver om. Därför vill jag hävda att det är minst lika svårt att skriva om t.ex. 1980-talet som om 1600-talet.

Ifall ni undrar vad det är för berättelse jag jobbar med så kommer det mer information efter hand.

Förutom att jag faktiskt skrev ett ganska långt stycke på nya berättelsen tidigt i morse så håller jag på och förbereder föredraget nästa torsdag hemma i Björsäter. Jag har plockat fram ett antal bilder och jag hoppas få hjälp med att hitta fler. De här historiska bilderna är förstås bara intressanta för människor som kan sitt Björsäter men lugn. Jag kommer inte att stå och prata om detaljer på bilderna utan bara använda dom som exempel på generella förändringar under historiens gång.

Måste bara få dela med mig av det här fantastiska flygfotot från 1930.

Flygfoto 1930.jpeg

Det räcker nästan med den här bilden för att illustrera några av sakerna jag kommer att prata om:

  • Minnet från digerdöden (syns hur tydligt som helst på bilden)
  • Varför har vägarna flyttat på sig?
  • Kvarnar, logistik och annat praktiskt
  • Kvinnan som rodde på torra land
  • Freden, vaccinet, potäterna och några andra småsaker som förändrade landet
  • Järnvägen och några följder man kanske inte tänker på

Se nu till att komma nästa torsdag 22/11 klockan 19 till Träffpunkten i Björsäter. Jag tror det kan bli rätt spännande. Och det säger till och med jag som ska prata.

Snart blir det föredrag

Nu finns programmet för Östergötlands Bokmässa på nätet och i en tidning som bland annat finns på vartenda bibliotek i hela Östergötland, vilket som bekant är en väldigt betydelsefull del av den civiliserade världen. Av den ociviliserade också, när jag tänker efter. Här har ni länken till programmet på nätet.

Som ni ser kommer jag att avsluta dagens program på Stora scenen klockan 15.30 med att prata om Lövberga. Exakt vad jag ska prata om har jag som vanligt ingen aning om, men det brukar lösa sig. Innan dagen har gått så långt har ni förstås kommit förbi mitt bord och köpt på er lite böcker, antar jag.

Men innan dess kommer jag till biblioteket i Mönsterås söndag 25/11 klockan 14 och förstås hem till Björsäter torsdag 22/11. Tiden i Björsäter är som vanligt 19.00, inträdet är gratis och man kan köpa världens godaste fika för en peng som är så löjligt liten att man kan tro att man hamnat i fel årtionde. Fikat är dessutom bakat av äkta Björsäters-tanter och i det fallet använder jag ordet ”tant” i dess allra kärleksfullaste betydelse. Ni vet den där sortens tanter som gör att man plötsligt känner att det där med att bli äldre nog inte är nåt större problem i alla fall, oavsett om man är man eller kvinna.

Hemma i Björsäter kommer jag förstås prata en del om den femte och avslutande delen i Lövberga-serien (En ensam färd, kommer vecka 15 nästa år). Jag kommer förmodligen inte att kunna hålla mig utan jag kommer att berätta lite om mitt pågående projekt, om nu inte förläggare Lena sågar det fullständigt när vi träffas nästa vecka.

(Jag kunde inte låta bli att höra av mig till redaktör Åsa och höra hur det gick med femte boken. Hon hade börjat läsa och tyckte att det var en fin berättelse och som vanligt hade hon väldigt lite kommentarer. Puh, sa jag)

Jo, sen var det alltså så att det fanns önskemål att jag skulle prata om den lokala geografin ur ett historiskt perspektiv, så det ska jag förstås göra. Men jag tänker förstås göra det på ett sätt som gör det intressant även för icke-Björsätersbor. Så det kommer att bli lokala exempel på företeelser som är intressanta för alla.

Till exempel kommer jag att prata lite om ett fastighetsnamn som verkar rätt alldagligt men som möjligen bär på ett minne av digerdöden. Jag kommer nog också att slå ett slag för den historiska promenaden, ett enkelt nöje som kan ge många spännande tankar. Historien finns ofta närmare än man tror.

Hoppas vi ses!

Författaren på film

Jag hade alldeles glömt bort att när jag pratade för Rotary City i Göteborg under mässdagarna så filmade dom mitt lilla anförande. När jag sökte efter ett klipp från förlaget råkade jag hitta detta.

Det är inspelat på fredagsmorgonen på Comfort Hotel vid Skeppsbroplatsen och jag gör som jag brukar, jag börjar på en punkt som är förberedd men sedan improviserar jag mig fram hejdlöst. Det brukar bli ganska bra, tycker jag.