Folk

Efter några dagars travande runt i Prag tänkte jag att det är dags för några ytterst fördomsfulla porträtt av dom vanligaste turistfolkslagen man stöter på här och förmodligen på alla andra riktigt stora turistorter i Europa. Fördomsfulla, men med kärlek.

Vän av ordning kanske kommer att undra ”Men varför är inte tyskarna med?”. Jo, det verkar som att tyskarna har utvecklats som turistfolk till den nivå som vi skandinaver och i viss mån fransmännen uppnått, nämligen att våga resa ensamma eller som familj. Jag har faktiskt inte sett en enda tysk gruppresa i Prag.

Kineserna. Kan nån förklara varför alla kineser går med fötterna utåt, som ankor? Dom strosar fram i en ostoppbar klunga, högljutt pratande och med fötterna utåt, som gammaldags poliskonstaplar på patrull. Kanske är det så enkelt att dom vet att dom är flest och håller på att ta över världen?

Japanerna. Grannar till kineserna men så olika. Medan kineserna oavsett ålder är lite som pensionärer är japanerna, oavsett ålder, som en dagisklass på utflykt. Det är välordnat, hierarkiskt och storögt tittande på alla stora människor och byggnader. En annan av livets stora frågor är varför japanska unga kvinnor är vitsminkade i ansiktet?

Amerikanerna. Också dagisklass på utflykt men på ett mer pubertalt sätt. Man kan undra om amerikanerna någonsin lyckas uppleva något av allt dom reser runt och ser. Jag har en känsla av att dom jämför allt med hur det är hemma i Indiana och att världen alltid drar det kortaste strået.

Ryssarna. Ser man en grupp där alla ser sura ut så är det ryssar. Man kan se hur de går och tänker nåt i stil med ”Jaha, vi tog oss igenom 70 års kommunistisk diktatur, Gulag och utrensningar, två fruktansvärda världskrig, generationer av svält och umbäranden och allt jag fick var en sunkig tvårummare i Krasnogorsk, kålsoppa sju dagar i veckan och den här jävla alkisen till man.”

Italienarna. Ryssarnas totala motsats och turisternas absoluta elit. Var dom än är så ser dom ut som om dom just klivit ut från Ermengildo Zegna-butiken på Piazza del Duomo i Milano, med läderväska från Salvatore Ferragamo i handen och en handvävd sidenhalsduk runt halsen. Man förstår också att dom inte pratar om några triviala grejer, utan bara om renässansmåleri, politik eller hur mormors sätt att hyvla tryffeln till pastan var det bästa.

Spanjorerna. Lite dagisvarning här också, fast på ett mer sympatiskt sätt. Hyfsat välklädda, men inte alls i samma liga som italienarna. Ständigt pratande med den där märkliga blandningen av stenhårda konsonanter och ansiktsförlamade vokaler. Om man ser en grupp stå och lyssna på en ivrigt pratande guide, uppmärksamt och disciplinerat ja då är det nästan alltid spanjorer.

Med detta önskar jag er en trevlig onsdag. Nu ska jag ut och spana på folk 🙂

Annonser

Ännu en dag i Prag

OBS. Det följande är inte sponsrat av Historiska Media eller dess systerförlag Karavan som ger ut reseguider. Men jag använder ändå Carl Rüsters förnämliga Prag-guide, så det så.

Sen fyller jag förstås på med en del sevärdheter som nog inte står på normala människors att göra-lista.

IMG_0146

På bilden ser man kungliga slottet uppe på kullen till vänster, på höger sida ligger gamla stan och det som förbinder Prags bägge sidor är förstås Karlsbron, som länge var den enda förbindelsen. Avståndet mellan stränderna är ungefär 300 meter och så nära var svenskarna att inta hela Prag. Våra förfäder belägrade staden från 25 juli till 2 november 1648 och var ytterst nära att som sista handling i 30-åriga kriget erövra Prag. Men alldeles lottlösa lämnade man inte det rika Prag. Tyvärr är Wallenstein-palatsets trädgård stängd för tillfället, annars hade jag tänkt bjuda på en bild av någon staty med den förklarande skylten att den som står där är en kopia, originalet finns på Drottningholms slott utanför Stockholm. För så var det, under hela Sveriges deltagande i kriget skeppades allt av värde man kom åt norrut och det var de höga herrarna som stal värst. En rätt stor del av vårt finaste svenska kulturarv rövades från tyska, polska och tjeckiska slott och kloster.

Idag har jag också varit på konsert i en kyrka som kommer att vara kuliss för ett kapitel i den femte boken i Lövberga-serien. Kyrkan heter St. Ilian på svenska, Kostel svatého Jiljí på tjeckiska. Den nuvarande inredningen är visserligen från sent 1600-tal och den mäktiga orgeln från 1737 men det var ändå en skaplig tidskänsla när organisten som avslutning dånade i med Bachs Toccata och fuga i d-moll.

fullsizeoutput_2b0d

Ta fram det största högtaleriet du kan hitta och sätt på Bachs musik på högsta volym (nej, ännu högre) medan du spanar in den här bilden på högaltaret och funderar på om inte barock kunde vara en inredningsstil som skulle passa hemma hos dig.

Fotnot ur filmhistorien: Scener i Milos Formans Amadeus från 1984 spelades in i just den här kyrkan. Men det hör strängt taget inte alls hit.

Bara jag en dag i Prag

Jag hade inte trott att Prag skulle vara så smockfullt av turister! Sista veckan i mars kan väl knappast vara högsäsong, sommaren måste vara rent gräslig. Det är förstås så att turisterna mest håller till vid sevärdheterna men tyvärr finns det så mycket sevärdheter i den här stan att det är gott om turister på många ställen.

IMG-0001

Så här såg det till exempel ute uppe vid slottet vid middagstid. En flera hundra meter lång kö för att få komma in och titta. Gissa om jag INTE ställde mig i kön. Nej, just det, avskyr köer.

Men om man tänker bort alla tjattrande italienare, ryssar, amerikaner, kineser och spanjorer (märkligt nog hör man inte så värst mycket tyska), så är staden fullsmetad med vackra byggnader och fina vyer.

IMG-0004

Mycket jugend överallt, eller art noveau om man är lite frankofil så där, som till exempel det här fina och alldeles slumpvisa hotellet.

IMG-0003

Tjeckerna har rykte om sig att vara ett fredligt och gemytligt folk, men det betyder inte att dom tummar på ordningen. Så här kan det gå om man parkerar på fel ställe och allt som oftast ser man poliser med kpistar, men dom tog jag ingen bild på. Nog för att det är trevligt att träffa nya människor men ingen regel utan undantag.

Det går inte att komma förbi det här med mat och dryck. Jag tror inte tjeckerna tar illa upp om jag säger att landet inte gjort något större avtryck i den finare gastronomin (Prag har tre restauranger med en Michelin-stjärna) men om man skulle betygsätta vänlighet och gemyt så skulle tjeckerna hamna långt upp på listan. Det är enkelt käk, mycket gris och annat som passar perfekt för en hårt kroppsarbetande man i övre medelåldern och till detta kopiösa mängder pilsner. Det är nämligen det man dricker här, punkt och slut.

Det finns något ställe som specialiserat sig på belgiskt öl och det är väl ok. Men annars ser man inte något utländskt tjafs ens med starkaste förstoringsglaset. Men vem klagar? En lustig kulturskillnad med en äkta tjeckisk krog jämfört med resten av världen är att där inte finns någon bardisk. Det finns däremot en (ja, vanligen bara en) ölkran och en bänk där öltapparen ställer ifrån sig glasen. Men inget annat. Ingen drinklista, ingen lång rad med kranar för obskyra märken. Här dricker man det märke som just den hospodan (krog på det lokala och mycket vilda tungomålet) och man dricker mycket av det. Slutsnackat.

Till lunch kunde jag inte motstå att testa det som nog får kallas en centraleuropeisk motsvarighet till kebab.

IMG_0136

En pilsner förstås och på tallriken ligger ett par rågbrödsskivor och en stadig bit rökgrillad skinka. Receptet är enkelt: Tag en lagom stor gris, stycka loss en försvarlig bit av bakdelen, lägg i saltlag lagom länge. Trä upp köttstycket på ett spett som roteras på lämpligt sätt. Det måste vara rejäla grejer, skinkan ska väga åtminstone 20 kg om det ska vara någon mening. Sen är det bara att elda under med lövträ och skära loss stycken vartefter det ser klart ut. Frågor på det?

Har man sen ett torg omgivet av barockbyggnader att stå på när man äter så är man i mål.

Rapport från Dalarnas bokmässa

Från Dalarnas bokmässa kan jag meddela att det förstås inte är så att alla i Dalarna låter som en variant av Gunde, heter nåt i stil med Busk-Erik och bor på en gård som gått i släkten sen Jura-perioden.

large

Fossil från Jura-perioden

Nä, jag skämtade bara. Det är förstås precis så det är! Dessutom åker alla Vasaloppet och äter enbart Gustafs-korv till frukost. Att folk går klädda i folkdräkt och pratar dialekter som är obegripliga för alla längre bort än vad en vältränad dalmas klarar att kasta ett par felvallade skidor, det är så självklart att det knappt behöver påpekas.

Men trevliga är de ändå, masarna och kullorna. Och bra på att arrangera bokmässor! Jag får erkänna att jag var lite tveksam efter att ha rekat läget i fredags eftermiddag. Platsen för årets mässa var företaget KBK Bikes lokaler på världsarvsområdet Falu gruva. Tveksam för att lokalen ligger lite utanför centrum och för att i den begynnande snösmältningen var alla vägar dit täckta antingen av djupa vattenpölar eller glansis.

Men ibland är det roligt att ha fel. På fredagkvällen var det middag och mingel för deltagarna och på lördagen kom besökarna i en jämn ström. Lokalen var alldeles lagom stor, dessutom med möjlighet för gästen Mikael Bergstrand (Delhis vackraste händer) att hålla sitt föredrag. Stort tack till arrangörerna Helene Kolseth, Mia Bergman och Jonas Gustafsson för ett bra jobb.

1200

Bild från DT 2017. Ännu snyggare i år 🙂

Jag sålde en hel del böcker, fick återse en del skrivarkollegor och lära känna några nya.

Roligast var ändå en återträff med en läsare. Det stod en ung kvinna och pratade med Karin Jarl Nydén vid bordet intill och jag hade en bestämd känsla av att jag sett henne förut (den unga kvinnan alltså). Och det hade jag förstås. Hon var på bokmässan i Göteborg i höstas och jag hade ”pratat på” henne mina tre första böcker. Nu var de utlästa och eftersom hon bor i Falun-trakten var hon bara tvungen att komma och köpa fyran. Det är såna möten som ger guldkant åt författarlivet. Hoppas nu bara att hon gillar En vilsen själ.

Och idag är det dags för en spännande resa. Jag ber att få återkomma, kanske rentav med en bild eller två. Ha en bra söndag.

Arbetslös

Japp, rent tekniskt är jag faktiskt arbetslös eller närmare bestämt ”between jobs” som anglosaxarna säger. Igår var min sista (senaste? 🙂 ) arbetsdag på Siemens och efter påsk börjar jag på ÅF.

Nu förstår jag att ni, kära läsare, blir oroliga och undrar hur jag får dagarna att gå. Lyckligtvis kan jag genast komma med lugnande besked.

Idag ska jag åka ”hem” till Linköping och vara gäst hos vännerna Jan Holmbom och Johan Hagesund i deras intervjuserie Boksoffan. Dom pratade om att göra både en vanlig inspelning på sisådär tio minuter och en lite längre ”feature”, som anglosaxarna säger. Jag kommer förstås att tipsa er om resultatet. Kanske blir det med mig som med Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner: Något tålde hon att skrattas åt, men mera att hedras ändå. Jag berättade om inspelningen för grabbarna i morse med tillägget ”pappa är ju lite av en Youtuber”. Dom fnissade.

Jag ska också hälsa på Linköpings Slotts- och domkyrkomuseum för dom vill hitta ett tillfälle när jag kommer och pratar. Får erkänna att jag inte varit där så det ska bli spännande.

På fredag åker jag till Falun. På kvällen är det middag med trevliga kollegor i litteratursvängen och på lördag är det Dalarnas bokmässa. Om du är i krokarna tycker jag du ska komma dit.

Och på söndag åker jag till Prag, den gyllene staden. Det blir research och stämningsinhämtning för femte boken och det kan nog bli en öl eller två också. Är det inte så att vi åker alldeles för lite till det gamla fina Centraleuropa? Jo, jag tycker nog det.

Sen är det nästan påsk och jag hoppas att oron för eventuell sysslolöshet har lagt sig.

 

Världens mest berömda pekfinger

41cMeyjGDRL._SY450_

Detta är en av de mest ikoniska bilderna i modern historia. Men vem är mannen och vad är det han vill? Finns det möjligen något om ett bakverk och om handarbete som bonus?

Herbert Kitchener föddes 1850 på Irland men växte upp i Schweiz. Han blev militär, deltog som frivillig ambulanskusk under kriget mellan Frankrike och Preussen 1870-71 och ägnade sig sedan åt lantmäteri i Främre Orienten där han lärde sig arabiska som en infödd. Under ett par decenniers tjänst i de afrikanska kolonierna gjorde sig den långe (187 cm) mannen ett namn. Mot slutet av 1890-talet ledde han ett framgångsrikt företag i Sudan och adlades till baron. Under boerkriget i Sydafrika 1899-1902 blev han general och viscount.

Kitchener var nu den mest berömde engelske soldaten. 1909 utnämndes han till fältmarskalk och den ödesdigra sommaren 1914 blev han earl, den näst högsta adliga värdigheten i Storbritannien. När första världskriget bröt ut blev Kitchener krigsminister.

England var illa rustat för det moderna europeiska kriget. Jämfört med de enorma tyska och franska värnpliktsarméerna var den engelska armén anpassad för att ställa upp ett par tusen man och skjuta ner dåligt beväpnad lokalbefolkning. Det tog inte lång tid innan den gamla stammens soldater var borta, nermalda i den flandriska leran av den tyska ångvälten.

Dags för lord Kitchener och hans pekfinger och resultatet överträffade alla förväntningar. Frivilliga strömmade till i tiotusental och kom så småningom att bilda de beryktade Pals battalions (kompisbataljonerna). En orsak till att rekryteringen hade sådan framgång var att Kitchener lovat att de frivilliga skulle få strida tillsammans med andra från samma stad eller grannskap. Den djupt tragiska baksidan av det löftet uppstod med start den 1 juli 1916, när ”kompisbataljonerna” promenerade iväg mot döden vid Somme. Bokstavligen på några få minuter förlorade en del engelska städer nästan alla unga män.

1770fd_bd29d80cb4694444821f27aa4d5ca211

Lord Kitchener var en utmärkt soldat men ingen vidare politiker. Han började få svårt att samarbeta och hans tid var på väg att rinna ut när han den 5 juni 1916 klev ombord på en jagare som skulle föra honom på ett diplomatiskt uppdrag till Ryssland vars front mot tyskarna höll på att falla samman.

På kvällen samma dag gick fartyget på en mina utanför flottbasen Scapa Flow norr om Skottland. Tolv överlevde, Herbert Kitchener var bland de 737 döda.

Kitchener står staty i många städer över hela det gamla brittiska imperiet men har också gått till historien på två rätt oväntade sätt.

De engelska soldaterna, som höll fronten i det blöta norra Frankrike och Belgien, led svårt av ”trench feet” eftersom de tvingades stå långa timmar i iskallt och förorenat vatten. Lidandet förvärrades av de grova sömmarna på sockorna. Något otippat var lord Kitchener duktig på att sticka (!) och han beordrade genast att sockorna skulle sammanfogas med den sömlösa teknik som kallas ”grafting” och sedan dess kallas ”Kitchener stitch”.

Kitchener_bun

Den här syltmunken kom till Australien med tyska invandrare och fram till första världskriget hette den ”berliner”. På samma sätt som det engelska kungahuset bytte från sitt tyska familjenamn Sachsen-Coburg-Gotha till Windsor blev det omöjligt att sälja ett tyskklingande bakverk. Raskt döpte man om den lilla munken till ”Kitchener bun”.

Västervik. Och Lövberga.

I förrgår var jag och Agneta Arnesson-Westerdahl inbjudna till Erik Hultgrens bokhandel i Västervik för att prata om vårt historiska skrivande. Agneta har skrivit den nionde delen i den framgångsrika romanserien Släkten och som utbildad arkeolog och osteolog har hon en ovanligt gedigen kunskapsbakgrund. Bokhandlare Mia med man och dotter stod för ett trevligt arrangemang och många kom för att lyssna.

Som författare blir jag alldeles extra glad att få komma till en sån här bokhandel som det tyvärr finns alldeles för få kvar av. Bokhandlare som lever för sina kunder och för böckerna, engagerade kunder som (ofta i en mindre stad som Västervik) med glädje tar del i det kulturutbud som bokhandeln skapar.

Jag hade förstås roligt när jag pratade och jag tror det smittade av sig på publiken. Den här kvällen var speciell, inte bara för att den var väldigt trevlig utan för att det satt en speciell person i publiken.

Den extremt minnesgode läsaren minns säkert att i Ett bräckligt liv, kapitel 26, förekommer en sjökapten som heter Per Nilsson och är från Västervik. Det är med honom som de tre vännerna åker från Stralsund och sätts iland vid Stegeborg utanför Söderköping. Jag kan avslöja att namnvalet var högst medvetet. Per var nämligen min bäste vän under senare delen av barndomen och ungdomsåren. Vi var grannar ute på landet och Per bodde på den gård som är det riktiga Lövberga.

Med den typiskt manliga logiken för vänskap så träffades vi inte på en väldig massa år, träffades ett par gånger för sisådär fyra år sen och sen blev dagarna till veckor och … ja, ni fattar. Men tack vare besöket på bokhandeln har vi nu planer på att ses till sommaren. För er kvinnor kan jag förtydliga att det är nästan larvigt ofta i en manlig vänskap 🙂

Det här med Lövberga, ja. Namnet är alltså en variation av mitt barndomshem Lövenborg men som inte fanns tidigt 1600-tal. Stamfastigheten till torpstället Lövenborg fanns däremot, gården finns belagd redan 1320. Så här såg gården ut för ganska jämnt hundra år sedan. Jag vet inte det exakta årtalet men det borde vara 1919 eller 1920. Den kvalificerade gissningen grundar jag på åldern på flickan till höger samt att en viss person INTE är med på bilden. Den lilla flickan heter Rut och hennes föräldrar (till vänster) heter Adolf och Alma. Almas mor är den äldre kvinnan i mitten. Min farfar Adolf dog 1963, ett år innan jag föddes, men farmor Alma levde till 1979 och var en krutgumma in i det sista. Till minne av farmor har jag låtit uttrycket ”ett som ett annat” leva vidare och bli en signatur för Björsäter. Så nu vet ni det också.

Hus