Hårdrockshistoria

Vi börjar med en hårdrockslåt av Falun-bandet Sabaton. De har den något udda affärsidén att göra låtar om krig. Låten ”The last stand” handlar om andra världskrigets förmodligen märkligaste strid och så även det här nedslaget.

En enkel diagnostisk fråga: Slogs amerikanska armén och tyska Wehrmacht på samma sida under andra världskriget?

Ett rungande nej på den frågan, eller? Svaret är faktiskt inte så enkelt.

Det är den 5:e maj 1945. Det är fem dagar efter Hitlers självmord i bunkern i Berlin och bara ett par dagar kvar innan Tysklands ovillkorliga kapitulation. På krigsfångelägret Schloss Itter, ett par mil väster om Kitzbühel i Österrike, tycker kommendanten att det är dags att lämna det sjunkande skeppet. Fångarna tar över och det är inte vilka dussinfångar som helst. Här sitter franska höjdare som premiärministrarna Edouard Daladier och Paul Reynaud,  generalerna Maxime Weygand och Maurice Gamelin samt, vilket skulle visa sig ha betydelse, tennisstjärnan Jean Borotra.

Unknown

Jean Borotra (1898-1994) slår i nät

Fångarna skickade ut ett par man för att ta kontakt med amerikanerna, som man visste närmade sig. Det första budet fick tag på amerikanerna men de trupperna tog sig inte fram till Itter. Den andre, en tjeckisk kock, hittade istället en blygsam grupp ur Wehrmacht, under ledning av major Sepp Gangl, i den lilla staden Wörgl några kilometer bort.

_82823686_ittergangl

Josef ”Sepp” Gangl (1910-1945)

Runt Wörgl fanns också ett drygt hundratal ur Waffen SS och de fick förstås reda på att det ett stycke bort låg ett övergivet fångläger med franska VIP. Sepp Gangl bestämde sig för att försöka rädda fångarna, men vad kunde han göra med ett dussin man?

Han gav sig iväg för att leta amerikaner och i byn Kufstein hittade han kapten Jack Lee och hans fyra stridsvagnar. Nu inträffar det märkliga att US Army och tyska Wehrmacht ställer sig på samma sida för att slåss mot tyska Waffen SS.

På grund av en dålig bro tar sig bara en stridsvagn, femton amerikaner och tolv tyskar fram till slottet.

På morgonen den 5:e maj anföll dryga hundratalet soldater ur Waffen SS slottet och striden pågick en stor del av dagen. Förstärkning anlände i form av den österrikiske motståndsledaren i Wörgl med två tyska soldater och en pojke och på något märkligt vis höll försvararna emot. Amerikaner, tyskar och fångarna slogs sida vid sida. Ganska tidigt gjorde anfallarna skrot av den stackars stridsvagnen med en välriktad granat. Just då satt bara radiooperatören i vagnen för att försöka laga den trasiga radion och han klarade sig märkligt nog helskinnad.

Framåt eftermiddagen anmäler sig tennisspelaren Borotra frivillig att ta sig ut och försöka få tag på förstärkningar man hoppas är på väg. Han hoppar ner från muren, springer rakt genom SS-elden och tar sig fram till amerikanernas 142:a infanteriregemente. Runt klockan 16 är de framme och striden är över.

Jack Lee belönades med amerikanska arméns näst högst utmärkelse, Distingished Service Cross. Sepp Gangl dödades av en krypskytt och fick en gata i Wörgl uppkallad efter sig. Så slutade en märklig strid.

Vad är det för fel på oss män?

Ni kan börja med att läsa den här artikeln i Expressen.

Händelsevis råkar jag känna den här kvinnan, om än avlägset. Hennes barn går i klasser som håller till i samma skolkorridor som min yngre son. Eftersom vi bägge var på Junibackens julfest i vintras och hon faktiskt bodde i samma hus som jag till för några månader sedan brukar vi hälsa på varandra, säga god morgon och le lite som väluppfostrade människor gör när man ser någon som man känner igen men egentligen inte känner.

Och så läste jag den där artikeln och sen har den liksom skvalpat runt i tankarna. Tyvärr är den inte det första exemplet på den vedervärdiga skit som drabbar kvinnor som syns offentligt och ännu mer tyvärr blir den väl inte det sista exemplet.

Det verkar inte spela någon större roll vad kvinnor gör i offentligheten i vår moderna tid. Om du har politiska åsikter (som Nisha), om du inte bryr dig om politik, om du ser bra ut, om du ser mindre bra ut, om du är blond, om du är mörk, om du vinner tävlingen, om du förlorar på upploppet, om du är VD, om du är arbetslös…

Om du är kvinna och syns finns det horder av män som måste uttrycka sina åsikter. I bästa fall hyfsat konstruktiva åsikter om kvinnans åsikter, utseende eller prestation men skrämmande ofta åsikter som bara med tveksamhet skulle platsa i någon tv-serie om psykiskt störda våldsverkare.

Och jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på oss män?

Vi män har bevisligen fått med oss en rejäl påse aggressivitet och den är jättebra att ha när vi ska skydda avkomman från den sabeltandade tigern eller när man ska ”gå på kropp” i tredje perioden. Men förakt för kvinnor fick vi ta mig tusan INTE med oss under evolutionens gång, det är ett kulturhaveri vi skapat och som vi borde göra oss av med fortare än kvickt.

Här kommer en liten checklista som du, käre manlige kollega, kan använda nästa gång du sitter vid datorn och irriterar dig på en kvinna som tycker något, som har ett utseende eller som har gjort något:

  1. Är du byggd för att föda barn? Om du inte är det ska du börja med att visa lite respekt mot de som är det.
  2. Skulle du våga säga det du håller på att skriva till kvinnan, ansikte mot ansikte? Påfallande ofta är det ärliga svaret är nej och då bör du hålla käft även i skrift.
  3. Skulle du vilja att någon sa det du tänker skriva till din dotter/fru/mor/mormor eller någon annan kvinna som står dig nära? Nä, skulle inte tro det.

Om du klarar dig förbi frågorna med gott samvete kan du möjligen fortsätta ditt kommenterande, bara du uttrycker dig hövligt och kanske till och med välformulerat.

Ett lysande bevis på att kvinnor är värda lika mycket som män är nämligen att de har åsikter som är lika korkade som de vi män har och att de gör samma dumma saker som vi män. Dessutom ser de ut som människor gör mest, fast i ärlighetens namn oftast betydligt bättre än vi män.

Lite om gårdagen

Igår var det fredag. Det var en bra dag och inte bara för att det blev årets första försmak av sommaren. Eller åtminstone tror jag det. Jag har nämligen ett uruselt väderminne, vilket jag ser som en tillgång när man bor i Sverige. När folk säger ”kommer du ihåg vilket jäkla väder det var på midsommar förra året” så kan jag glädja mig åt att det gör jag inte. Det är väl som ordspråket säger: ”Det finns inga dåliga kläder, det finns bara dåligt väder.”

Igår var jag på besök hos en väldigt trevlig kund (nej, jag skriver inte bara så ifall någon av dom skulle läsa det här) och medan jag stod och väntade i solskenet vid porten ringde en säljare från en leverantör jag brukar anlita ibland. Men igår ville han inte kolla om jag hade någon förfrågan på gång (vilket jag faktiskt har) utan för att berömma min berättelse. Han reser rätt mycket i jobbet och hade förgyllt resandet med att lyssna på de inlästa böckerna. Och mitt i besvikelsen över att tredje boken var utlyssnad upptäckte han att det kommer en fortsättning.

På väg till den där kunden bokade jag också en resa i sommar, alldeles för mig själv. Jag kommer att packa ner en laddning böcker, en anteckningsbok och datorn och jobba med fortsättningen på berättelsen. Visserligen har jag inte kontrakt på fler böcker men det känns väl lite som att fler och fler läsare hittar min berättelse.

Ett bevis på det kom lite senare på dagen. Storytel vill att jag pratar en halvtimme på deras scen under bokmässan och det kan man ju inte säga nej till. Visserligen är tiden redan på torsdag eftermiddag men som liten fisk får jag börja simma i den lilla sjön. Det är bara att göra ett jäkligt bra framträdande så vet man aldrig vad som händer i nästa steg.

Att dagen avslutades riktigt bra även privat gjorde inte saken sämre.

Nu när jag är på så här bra humör fattas det bara att den första bunten med manuskommentarer dunsar ner och spräcker en klinkerplatta i hallen med tyngden av alla blyertsnoteringar.

Världens kortaste krig

Långa krig finns det gott om men visst är det betydligt mer sympatiskt med ett riktigt kort krig. Det verkar som att experterna är överens om att världshistoriens kortaste krig utkämpades (om man nu kan använda det ordet) under förmiddagen den 27:e augusti 1896. Lite beroende på hur man räknar varierar längden mellan 38 och 45 minuter. Det låter kanske konstigt att man kan vara oense om hur länge kriget varade men lugn, vi ska nog få ordning på det.

Den lilla ön Zanzibar, eller Unguja som den heter på swahili, utanför Tanzania har varit en knutpunkt i Indiska oceanen under lång tid. Under tidig europeisk medeltid började arabiska dynastier att ta kontrollen men här blandades folk från områdena kring de stora sjöarna i Afrika, från Arabiska halvön, Persien och Indien i en smältdegel där alla handlade med alla. Huvudstaden, Stone town, är ett världsarv. Rikedomen byggdes på omfattande handel och utnyttjande av slavar med en omvittnad brutalitet, även för att vara något så i grunden motbjudande som slavhandel.

winding-alleys-of-stonetown-zanzibar-590x390

Från tidigt 1500-tal till 1698 styrdes Zanzibar av portugiserna men sedan tog sultanerna av Oman över och behöll kontrollen ända till engelsmännen la sin långa näsa i öns affärer, här likaväl som nästan överallt annars.

Slutet av 1800-talet var imperialismens glansdagar och i den här delen av världen stod kampen hård mellan England och Tyskland. 1890 skrevs ett avtal mellan de bägge länderna som bland annat gav engelsmännen kontrollen över Zanzibar medan tyskarna faktiskt fick den lilla men strategiskt mycket viktiga ön Helgoland i Nordsjön, rakt utanför Elbes mynning och den växande tyska flottans hamnar.

Ingen brydde sig förstås om vad sultanen eller resten av folket på Zanzibar tyckte om saken och när den regerande sultanen oväntat dog 1896, förmodligen förgiftad av sin kusin som utropade sig till ny sultan, så hettade det till. Den nye sultanen ville nämligen inte godkänna engelsmännens överhöghet.

Den gamle (nåja, han var bara 39 år) sultanen dog 25 augusti och britterna utfärdade genast ett ultimatum: Om den nye sultanen envisades med att försöka vara sultan skulle de engelska fartygen öppna eld klockan 9:00 den 27:e augusti. Handlingskraftigt folk på den tiden, minsann.

Bundesarchiv_Bild_105-DOA0295,_Deutsch-Ostafrika,_Sultan

Två-dagars-sultanen Khalid ibn Bargash samlade sin palatsvakt till försvar och knöt näven mot engelska flottan. Klockan 9:00 beordrade den engelske konteramiralen Harry Rawson eld, första skottet uppskattas ha gått iväg efter två minuter vilket är en del av förklaringen till förvirringen om hur länge kriget varade. Man bombarderade i alla fall staden och särskilt palatset i en dryg halvtimme och sen var det över. Ungefär femhundra personer dog inne på ön. En engelsk flottist lyckades göra sig själv illa, oklart hur.

AngloZanzibarWar.jpg

Så här kan det gå när man mopsar sig

Engelsmännen tillsatte en ny sultan med den rätta inställningen och för att riktigt bevisa vem som bestämde skickade dom en faktura på 300.000 rupier för kostnaden för ammunitionen som gick åt. Se där lite riktigt fet imperialism men ett förtjänstfullt kort krig.

Den fjärde boken

För en vecka sedan skickade jag manuset till den fjärde boken till redaktör Åsa. Nu ser tidsplanen ut sisåhär.

  • Senast 17 maj kommer det genomgånga manuset tillbaka till mig. Det innebär i praktiken några hundratal utskrivna A4-sidor där förmodligen varenda sida är fullklottrad med förslag på ändringar, strykningar och omskrivningar. För såna är dom, redaktörerna. De säger saker som ”Jag verkligen älskar det här kapitlet, jag har bara 248 små kommentarer.” Förmodligen kommer inte allt i en hög utan jag får nog ett par omgångar. Det känns lättare så.
  • Sedan har jag ända till 12 juni på mig att redigera. Det allra mesta brukar vara småsaker men det kan förstås också vara större saker, allt enligt den klassiska sanningen att 90 % av arbetet tar 10 % av tiden och de sista 10 % av arbetet tar 90 % av tiden.
  • Nästa steg är sättningen, att trycka in alla orden på boksidorna som det kommer att se ut i boken. Det här är en konstart alldeles för sig själv, har jag förstått. En kombination av språkbehandling och utseende som övergår mitt bildanalfabetiska sinne.
  • 19-26 juni är det dags för slutkorrektur. Redaktör Åsa, jag och en korrekturläsare går igenom manuset för att hitta de där felen som varken jag eller Åsa hittat efter att ha tröskat igenom texten flera gånger. Ni anar vilken överlevnadsförmåga såna textgrodor har!
  • Sedan ska slutkorrekturet föras in i den satta texten, omslaget med baksidestext och annat ska fixas till och sedan en sista idiotkoll som innebär att en person som inte har jobbat med manuset får titta på det för att till exempel efter bara en sekund upptäcka att titeln är felstavad. Sånt händer, nämligen.
  • Den 7 juli skickas den lilla filen till tryckeriet och vecka 38 finns boken i handeln, piffigt nog precis innan Bokmässan.

Återstår väl bara två frågor. Vad heter bokdj-veln och hur ser omslaget ut? Njääää, jag tror jag väntar lite med det.

Kolla gärna in högerkolumnen med lite nya datum när jag är ute i den stora världen. Förutom dessa tillfällen har jag också fått en förfrågan från bibliotek på öarna utanför Tjörn. När man är uppväxt i de djupa östgötska skogarna känns det rätt häftigt! Datumen är inte bestämda ännu, får återkomma om det.

Förresten, redaktör Åsa tyckte jag skulle tycka om en manusfri sommar. Men jag hade nog tänkt jobba lite med femte boken. Jag vill ju veta hur det ska gå för…

Bokmässan 2017: Demokrati och sånt

Även i år har det blivit debatt i kultursvängen om Nya Tiders medverkan på Bokmässan. Ett rätt stort antal författare har meddelat att de inte tänker delta på årets bokmässa om Nya Tider tillåts delta. Om detta kan man ha rätt mycket åsikter, både juridiskt och moraliskt, och det har man också. Debatten rasar, som det heter.

Nya Tider har en mer eller mindre öppet främlingsfientlig agenda men de håller sig, möjligen med viss tvekan, inom lagens råmärken. Bokmässan är en kommersiell aktör och kan följaktligen välja att ta in eller vägra vilka utställare som helst alldeles efter eget tycke och smak. Så juridiskt finns det egentligen inga större bekymmer: Nya Tider har inte begått några olagliga handlingar och Bokmässan kan göra som de vill. Moraliskt däremot…

Bokmässan har måhända en högre moralisk ribba än ett vanligt företag. (Om Pelles Städtjänst inte vill städa på Sverigdemokraternas kansli av ideologiska skäl skulle ingen bry sig). Litteraturen har i alla tider stått på barrikaden, haft åsikter, ställt sig på de svagas sida men ärligt talat också slickat en hel del diktatorisk röv.

Vad tycker då jag i den här frågan?

För det första har Bokmässan (som är ett aktiebolag som ägs av Svenska Mässans stiftelse  som är ett samarbete mellan en jäkla massa offentliga och privata institutioner i västra Sverige) rätt att besluta vilka utställare de vill ha med.

För det andra sympatiserar jag inte med Nya Tider utan i högsta grad tvärtom. Främlingsfientlighet är visserligen en djupt mänsklig instinkt, men med bara en gnutta intellektuell ansträngning inser man att det inte är människors ursprung, religion eller sexuella läggning som avgör om de är bra folk eller inte.

För det tredje tycker jag att det finns goda skäl att porta Nya Tider från mässan på grund av deras åsikter. Man behöver inte alltid gömma sig bakom yttrandefrihetens skinande marmor, man kan bara säga att nej, vi gillar inte era åsikter.

För det fjärde kan man i konsekvensens namn fundera över varför det blivit ett sånt herrans liv över Nya Tiders högerextrema åsikter. Ingen verkar ha tagit illa vid sig av att exempelvis Jan Myrdal deltar på mässan, författaren som aldrig tagit avstånd från de röda khmerernas vidriga folkmord. (Ironiskt nog var det sådana som Myrdal som sköts först när det begav sig)

För det femte tänker jag åka till Bokmässan oavsett om Nya Tider eller Jan Myrdal är där. Mässan för mig handlar om att träffa läsare och kollegor. Myrdal fyller 90 år i sommar och om han sitter där i sitt bås även i år så må det väl vara hänt. Om Nya Tider är där tycker jag det är bättre att besöka deras monter och ta debatten än att stanna hemma.

För det sjätte och sista så tror jag att alldeles för många så kallade kulturarbetare tror att dom är väldigt mycket viktigare än de faktiskt är. Det vore nog välgörande att kliva ner från kultursidornas tyckande, att åka några stationer utanför stan, att ta fighten lite längre än ett inlägg på Twitter. Visst, det smärtar att inse att 98 % av folket faktiskt inte bryr sig men det kan också vara början på något nytt och aningen modigare.

Vi ses på bokmässan!

Slutspurt och en aptitretare

Nu är arbetet med den fjärde bokens manus inne i slutspurten, eller åtminstone slutspurten innan jag kan skicka det till redaktör Åsa. De senaste två veckorna har jag jobbat med skrivande och redigering i stort sett varje morgon och kväll och påskhelgen är (nästan) helt avsatt för att göra klart.

Jag har två och ett halvt kapitel kvar att skriva och jag har redigerat mig igenom hälften av de 30 kapitlen. Mitt eget redigerande är förmodligen en något annorlunda process än för de flesta andra författare. Jag rättar ett fel här och där, stryker ett onödigt ord eller mening, kollar upp att fakta är konsistenta. Ett nyfött barn bör till exempel ha samma kön i olika kapitel, namn på människor och orter ska hålla sig i skinnet. Så mycket mer än så gör jag inte. Med risk för att framkalla blodsmak i munnen hos mina kära kollegor så lever jag efter devisen att skriva rätt från början 🙂

Det är ännu för tidigt att presentera titel och omslag men jag tänkte bjuda på en liten aptitretare i form av en smygtitt på vad som händer i bokens kapitel. En liten brasklapp är förstås att redaktör Åsa få för sig att något kapitel behöver ändras men så här ser det ut just idag. (Kapitel 25 i Ett bräckligt liv är nästan mitt favoritkapitel i hela berättelsen och det var ett önskemål från redaktör Åsa. ”Skriv något mer om Karin”, sa hon och det blev ett underbart stycke personporträtt, om jag får säga det själv)

Så, håll i er:

  1. En snickare har slut på spik och det är en riktigt tuff dag på jobbet
  2. Om man sitter och kysser någon på en nerblåst tall kan man få kåda i rumpan
  3. En hemkomst och en tragisk olycka
  4. Karl Marx hade sagt att det handlar om en obalans i produktionsmedlen
  5. Det är inte alltid lätt att söka jobb
  6. Äktenskap i sikte. Eller?
  7. Ett olyckligt slut för en olycklig man
  8. Matstället vid gatan norr om St. Lars-kyrkan i Linköping är trevligt nu också
  9. En slädfärd i Uppland kan sluta på ett oväntat ställe
  10. Julotta i Österhaninge kyrka 1633
  11. Om ett folk som var fiender även när det var fred
  12. Jobba på Posten? Varför inte
  13. Bara barn
  14. Barn och besök
  15. Ett möte i Frankfurt
  16. En uppblåst stropp lär sig en läxa
  17. Religiös omvändelse, språklektioner och den stora friheten
  18. Möte med den stora staden och byggplaner
  19. Fyra smålänningar hittar spännande saker under ladugårdsgolvet
  20. Ett återseende och ett jobb, om än litet
  21. Möte med en spanjor på alldeles fel sida
  22. Möte med en familj som kunde vara hämtad från en tavla och som också är det
  23. Allting går åt helvete från ena sidan
  24. Allting går åt helvete från andra sidan
  25. Ett samtal leder till en fastighetsaffär
  26. Ett riktigt tråkigt kapitel
  27. Nu är det matiné igen! Och på slutet kommer ni att säga ”Äntligen”
  28. Det här är också ett riktigt tråkigt kapitel fast i ett annat land
  29. Nyår i ensamhet i Österåkers socken
  30. En kort resa med häst och vagn slutar i grannsocknen. Bokstavligen.

Där har ni hela handlingen. Vartenda ord är sant.