Att skriva om sig själv

Jag har börjat skriva det som jag tror ska bli första kapitlet i Lövberga-serien. Jag skriver ”tror” för det är inte helt ovanligt att jag inser att scenerna borde komma i en annan ordning. Rätt ofta för att få kronologin att stämma bättre, ibland för att berättelsen vinner på att saker inträffar i en annan sekvens än jag trodde från början. Att jag ändrar på bokens början är ändå rätt ovanligt, fast det har hänt. I Ett bräckligt liv tyckte förlaget att jag skulle byta plats på de två första kapitlen för att berättelsen skulle börja hemma på Lövberga. Sagt och gjort, jag är väldigt prestigelös med min text. (Jag tror att redaktör Åsa håller med mig)

Om jag hade haft kapitelrubriker som inte bara bestod av datum så skulle jag kunnat kalla det första kapitlet för ”Möss och människor”, efter John Steinbecks berömda roman. I vanlig ordning gör jag mitt bästa för att vara kryptisk när jag berättar saker om kommande böcker och ni kan alltså välja att tolka orden bokstavligt, symboliskt eller med referens till handlingen i Steinbecks bok. En av dessa tolkningar är helt klart den korrekta.

OfMiceAndMen

Jag tror ni som läst och läser mina böcker skulle bli förvånade om ni visste hur mycket i berättelsen som jag hämtar från mina egna upplevelser och kunskaper. Med ”kunskaper” menar jag inte faktakunskaper som jag på olika sätt skaffat mig om historia, teknik, konst eller vad det nu kan vara som behövs för att skriva en bok som utspelar sig under tidigt 1600-tal. Nej, jag menar sådan som jag faktiskt KAN på grund av min uppväxt eller saker som jag gjort och som egentligen inte har ett dugg att göra med skrivandet.

Ett av de bästa exemplen på det är kapitel 15 i En skärva hopp, där Anders i en olyckshändelse dödar en man som nyss trakasserat honom. Alla detaljer i beskrivningen av skogsarbetet har jag verkligen utfört själv, i rätt unga år dessutom.

Det är uppenbart att när jag skriver om glädje, kärlek, ilska, rädsla, avundsjuka och alla de vanligare mänskliga känslorna så använder jag mina egna känslor och bygger vidare på dem. Förminskar dem ibland, kanske förstorar dem eller vrider till dem så att de passar.

Det svåraste är att skriva karaktärer som avviker från min egen person. När jag skrev den första boken tänkte jag nog inte så mycket på det men jag fick anledning att göra det när jag skrev En skärva hopp, där jag skriver om rätt många elaka personer och övergrepp i olika former.

Jag är en rätt snäll person, även om jag vet att det hänt att människor tyckt att mitt ständiga sökande efter roligheter och ordvändningar kombinerat med en underutvecklad förmåga att hålla käften ligger rätt nära otrevligheten. Så hur gör jag för att skriva om en grundmurat elak person? Eller hur gör jag som har en djup misstro mot alla former av religion för att skildra en person som verkligen är troende?

Det svåra är inte att skapa överdrifter och karikatyrer. Att få till en trovärdig Hannibal Lecter eller ett alltigenom godhjärtat helgon är inte alls lika svårt som en trovärdig skitstövel eller en söndagsskolefröken.

Jag vet inte om det här låter särskilt begripligt men det jag åtminstone tror att jag gör är att ta min egen karaktär och liksom vända den ut och in. Jag använder min egen snällhet eller skepsis mot religion som en spegel och försöker se vad som finns bakom axeln. Vad är den absoluta motsatsen?

Så kanske är det så att det är när jag inte skriver om mig själv som jag skriver om mig själv allra mest? Det där var inte bara en oerhört krånglig mening, det var nog kanske också sant.

Khao Lak på sommaren

Under den svenska sommaren är det lågsäsong för turistandet i Thailand. Anledningen är enkel: Vädret. Om man inte vill ha något regn under sina två veckor i paradiset ska man inte åka hit i juli. Igår var nog en rätt typisk dag. En skur på morgonen, en på eftermiddagen och sen vräkte det ner i tre timmar under den sena kvällen och tidiga natten. Vågorna går högre på havet och det varnas för strömmar, något man ska ta på största allvar. Eftersom det är färre turister är mycket stängt. Kvinnorna som sitter utanför massage-ställena låter rätt trötta när de ropar sitt eviga ”massaaas” efter en.

Så om vi vänder på frågan, varför åker man hit? Finns ett enkelt svar på det också: Kostnaden. Om man åker i egen regi kan det bli riktigt billigt (eller snarare prisvärt för billigt är som alltid ett relativt begrepp) och även charterresorna är betydligt billigare. Min resa kostar exempelvis ganska precis tusen kronor per dag inklusive resa och boende med frukost. Jag bor inte på något värsting-lyxhotell men knappast i någon palmbladshydda bakom sophögen heller.

FullSizeRender

Utsikt från balkongen

Mitt hotell ligger drygt fem minuters promenad från stranden och består av ett trettiotal såna här små hus med fyra separata, väl tilltagna rum. Jag bor en trappa upp eftersom  författare helst gör det. Alla husen har pool framför, det finns sju stycken pooler varav den framför mitt hus sträcker sig över hela området ända bort till det större fem-våningshuset som är byggt kring en innergård med pool. Har faktiskt inte varit inne där och kollat än för det är oftast ockuperat av ett stort gäng thailändska män som ser ut att vara mellan 25 och 30 som ägnar sig åt någon sorts fysisk gruppaktivitet. Gissar på ett idrottslag eller någon sorts poliser på träningsläger.

Här finns en poolbar som jag kan simma till, ett sorts ”vardagsrum” med tv, böcker och ett biljardbord, ett litet men hyfsat välutrustat gym, förstås ett spa som jag inte varit i närheten av samt en restaurang som profilerar sig med italiensk mat. Det där är ju en sak att grubbla över, varför folk reser till ett land med ett av världens mest spännande kök för att äta tråk-spaghetti och pizza.

För mig passade det utmärkt att åka hit på sommaren. Först av rent praktiska skäl eftersom det var stört omöjligt för mig att ta semester under de första tre veckorna jag hade mina pojkar hos mig. Sen för att det är ett riktigt prisvärt sätt att skriva i lugn och ro samtidigt som jag inte behöver bry mig om något annat och kan kombinera det med träning, solande och dopp i poolen.

Sen är det ju det här med Thailand. Maten är god även på de allra enklaste ställena, det mesta är billigt, lukterna från mer eller mindre trevliga källor, ljuden från syrsorna om kvällarna likaväl som alla bilar och scootrar, människorna som nästan aldrig är påträngande och nästan alltid vänliga. Om man ger ett leende får man ett tillbaka.

Och idag är det slut på den buddhistiska högtiden Asanha Bucha (Asalha Puja i andra länder) och då är det åter tillåtet att servera och sälja alkohol i Thailand. Får se om jag kommer på något värdigt sätt att fira det 🙂

Hur man börjar skriva en bok

Bara ett par minuter efter att jag kommit tillbaka på rummet efter frukosten så öppnade sig himlen och det forsade ner i ungefär fem minuter. Nu är molnen på väg bort och solen bara väntar på att få visa oss turister vem som bestämmer.

Innan jag ger mig på att berätta hur man börjar skriva en bok tänkte jag upprepa en liten programförklaring. Det är ju ändå Almedals-veckan, så ett program måste jag nog ha. Snart kommer den fjärde boken i det som blivit Lövberga-serien. Jag säger ”blivit” för från allra första början hade jag ingen allvarlig tanke på att skriva en serie. När man är helt okänd och skriver på ett manus som utspelar sig under tidigt 1600-tal är det svårt att kosta på sig större drömmar än att få boken utgiven.

Men nu har det hänt rätt mycket sedan kvällen den 16:e april 2013 när det första förlaget meddelade att man var intresserade att ge ut ”Ett fjärran krig”. Snart kommer den fjärde boken, jag har bytt förlag till fantastiska Historiska Media, berättelsen är inläst som ljudböcker…

Det där med ljudböckerna är riktigt roligt. Jag har förstås inte kunnat låta bli att kolla läget på Storytel och faktum är att det inte är så värst många böcker som har högre betyg än Ett bräckligt liv.

Så därför och eftersom jag själv vill veta hur det gör för syskonen och alla de andra så kan jag väl fortsätta skriva. Visserligen vet jag inte ännu vad som ska hända i den femte boken men om det blir tio böcker så har jag en rätt bra aning om hur sista kapitlet ska sluta. Och ännu märkligare är att jag vet EXAKT vad som ska hända i epilogen. Jag vet vilka två av mina karaktärer som ska vara med i scenen, jag vet nästan  helt vad de ska prata om, jag vet det exakta datumet och jag vet platsen. Lustigt nog har jag bott (eller bor, för att förvilla) mindre än en kilometer från den platsen.

Nu sitter jag här med den femte boken och jag har tagit ett beslut att INTE göra någon plan för hur det ska gå med karaktärerna framöver. Jag hade en tanke att göra en grov skiss över handlingen men så blir det inte. Det kanske låter knäppt men jag vill behålla spänningen. Jag vill inte missa såna överraskningar som i tredje kapitlet i ”En vilsen själ” där jag fick en ingivelse och ändrade livet fullständigt för en av mina karaktärer.

Som vanligt börjar jag med ett tema som också avspeglas i bokens titel. Jag en idé till ett tema och faktiskt också till en titel men den kan ändras under resans gång. Jag har lagt upp 30 kapitel i skrivprogrammet och precis som med förra boken har jag skapat ett dokument jag kallar Tankar och idéer. Det består just nu av 83 ord med bland annat ett datum, en månad och ett årtal samt lite kort om en person som föddes i Västra Husby i Östergötland år 1592. Jag har en hel del lösryckta idéer om vad som ska hända med mina karaktärer och hur det ska passa ihop med temat, ett substantiv på åtta bokstäver som det skulle heta i Melodikrysset.

Landet beige

Jag har haft skrivpaus ett tag, av flera anledningar. För att skriva klart fjärde boken (kommer ut runt mitten av september), för att jag behövde en paus i skrivandet efter att jag var klar med fjärde boken och inte minst för att det var hektiskt på jobbet under några veckor.

Nu har jag semester. Det vill säga semester från vanliga jobbet, med skrivandet är det tvärtom. Jag har åkt till Thailand och ska sitta två veckor på ett hotell och börja arbetet med fortsättningen på Lövberga-serien. Jag ska också försöka låta bli att hitta på ursäkter för att träna lite. Och så förstås äta god mat och kanske dricka en god drink. Möjligen två.

Så nu blir det lite rese- och skrivardagbok, hoppas det kan vara något. Jag börjar med ett helt annat land, nämligen Qatar.

Flyget hit gick via Qatar. Jag har aldrig ens mellanlandat i den regionen förut och det lilla jag såg gav ingen mersmak. Klockan var sex på morgonen, det var disigt, 31 grader varmt och hela landet var beige. (Jag vet inte om man kan skriva ”beigt”). Låt mig förklara.

Tänk dig att du är på väg att sluta sjunde klass. (De flesta som läser den här texten har förmodligen redan gjort det). Det är vår, kanske kan man rentav säga försommar. Värmen har kommit och fått klasskompisarna att dra på sig lättare kläder och alldeles särskilt den där tjejen (killen, om du är lagd åt det hållet) som du är hemligt kär i. För när man går i sjunde klass är man hemligt kär och man kommer att förbli hemligt kär tills man begriper bättre. Samtidigt som den här tjejen (eller killen) under vintern utvecklats till det vackraste som trampar samma jord som du, så har din egen kropp genomgått en förvandling som skulle fått doktor Jekyll att lägga undan sin medicinska tidskrift och förvånat höja på ögonbrynen. Puberteten är väl om något ett bevis på att det finns en högre makt och att den makten har en allt igenom sjuk humor! I alla fall, just den här morgonen meddelar din far att han för första gången under dina sju skolår bestämt sig för att följa med och ”se hur du har det”. Först tror du att du hört fel. Sen överväger du att slå ihjäl honom men inser att det dels är brottsligt, dels är gubbjäveln fortfarande ett par nummer större och starkare. Återstår inget annat än att låta det ske och hoppas på en olycka på vägen till skolan. Din far har klätt sig lite finare än vanligt, dagen till ära. Han har tagit på sig den där sommarkostymen som din mor köpte åt honom i Ullared i vintras, den hon köpte för att det var en sista i hans storlek och för att hon inte tänker genomleva en midsommarafton till när de är bjudna till Tommy och Marita, vännerna som är lite finare, och din far på allvar vill gå klädd i mjukisbyxor och en T-shirt som det står Fulham United på. Du mönstrar din fars utseende och klädsel och inser att efter den här dagen återstår inget annat än ett hedersamt självmord. Din far skulle vara dödligt pinsam även efter en överhalning av George Clooneys frisör, skräddare och makeup-artist. Nu har han en illasittande kostym på sig, inköpt för sextonhundra spänn på Ullared. Fucking Ullared. Och kostymjäveln är beige.

PRECIS den färgen är Qatar.

I brytningens tid

Ni har förstås undrat hur det går med nästa del i Lövberga-serien, ”En vilsen själ”, så här kommer en rykande färsk uppdatering.

  • Den 22:e april skickade jag manuset till redaktör Åsa. Det var nästan 118.000 ord som gick iväg.
  • Den 17:e maj fick jag tillbaka manusbunten, fullklottrad med detaljkommentarer men inte nästan inga synpunkter på handling, karaktärsutveckling eller gestaltning.
  • Den 11:e juni skickade jag tillbaka manuset med (nästan) alla kommentarer åtgärdade och diverse allmänna råd genomfunderade och hanterade. Jag var klar med sisådär 95 % av arbetet redan en vecka tidigare men sen blev jag överfallen av det övriga livet. Nu var det bara 110.000 ord kvar, alltså hade jag strukit 6 % av textmassan i redigeringen.
  • Dagen därpå, den 12:e juni, kom Åsa tillbaka och sa att allt såg bra ut. Hon hade en knapp handfull specifika frågor kring hur jag hanterat några saker hon påpekat tidigare. Efter att jag svarat på dom gick manuset till sättning.
  • Och idag kom resultatet. Som det ser ut just nu, före korrekturläsning, så är En vilsen själ 400 sidor, jämfört med 414 för Ett bräckligt liv.

Nu har jag och korrekturläsaren till måndag 26:e juni på oss att gå igenom texten. Det som hittas ska föras in i texten, brytningen kontrolleras och sedan får omslaget en sista omgång så att allt stämmer ihop. Första veckan i juli görs en så kallad ”idiotkoll” när en eller flera personer som inte varit inblandade i arbetet ser över allting för att upptäcka såna där pinsamma saker som att titeln är felstavad på omslaget eller att kapitlen är felnumrerade. Sånt händer nämligen. Om ni bara visste hur många gånger jag skrivit ”En skräva hopp” och ‘”Margreta” 🙂

Senast fredag den 7:e juli går tryckorginalet iväg till tryckeriet och jag antar att texten också kommer att gå iväg för inläsning någon gång direkt efter ledigheterna.

För att hålla grytan kokande tog jag ett par bilder på bokens första och sista meningar (Det finns ett slutord också men det är ju inte en del av berättelsen)

Första

Så här börjar En vilsen själ

Sista

Och här tar det slut

Ett litet avslöjande om sånt som kan ligga bakom. För bokens första kapitel ville jag att huvudkaraktären skulle utsättas för diverse händelser som ska leda fram till en viss sinnesstämning. Men hur skulle jag börja?

Då kom jag att tänka på en före detta kollega som en gång drev ett mindre byggföretag. Han försökte införa ordningen att de byggare han anlitade själva skulle ansvara för att köpa in allt de behövde, som byggledare trodde han att han då skulle kunna ägna sig åt att samordna folk istället för att åka runt stan på jakt efter … till exempel spik.

Det hann gå ett par dagar innan snickaren ringde och sa ”Vi har slut på spik”. Och det var precis den känslan jag var ute efter, samma uppgivenhet som min gamle kollega kände över att vissa människor inte ens förstår problemet med att lämpa över ansvaret på någon annan.

Så kan det vara. Inledningen till ett kapitel som utspelar sig i augusti 1633 kan komma från en gammal kollega som drev byggfirma på 90-talet.

 

Lite uppdateringar på hemsidan

Jag trodde att jag skulle ha skickat tillbaka manuset men det har varit lite för mycket att göra de senaste dagarna och jag har inte riktigt orkat. Egentligen är allt i princip klart, det är bara en liten anmärkning från redaktör Åsa som jag känner att jag behöver fundera igenom hur jag ska hantera. Det kommer inte att ändras så mycket i texten, det är bara ett råd av typen ”fundera på om du inte borde förstärka XXX i texten genom att någon gång låta karaktärerna YYY”.

Jag är annars rätt bortskämd med att 95 % av anmärkningarna är på en rent löjlig nivå. Punkt, inte punkt, nytt stycke, stryk en upprepning …

Den senaste veckan har jag fått några spontana förfrågningar att komma och prata, alltid lika kul. Jag har också fått ett förslag om ett samarbete i ett projekt som nog kan bli riktigt roligt. Jag vet inte om det blir något och ännu mindre vad det i så fall kan bli, jag ber att få återkomma.

Efter en av de stressigaste dagarna på mycket länge orkade jag helt enkelt inte ta tag i texten ikväll. (Stressig dag i betydelsen att jag konstant låg efter i tidsschemat och var tvungen att förflytta mig i en motvillig geografi för att förgäves försöka hinna ikapp) Istället har jag ägnat en stund åt att uppdatera hemsidan. Jag har

  • Utökat visningen av kommande aktiviteter
  • Skrivit om fliken som handlar om mina böcker och lagt till den fjärde boken
  • Lagt till några frågor och svar om mig själv under fliken med samma namn

Slutligen gläder det mig att första tryckningen av Ett fjärran krig i pocket snart är slut och att ljudböckerna går varma på Storytel.

Annars har inget särskilt hänt.

På Sveriges nationaldag

Idag klockan 15 börjar firandet av nationaldagen hemma i Björsäter. Start på ett av världens minsta torg med det geniala namnet Byxficketorget (jag vet, vi är sådär roliga helt naturligt i Björsäter) och en kort marsch uppför backen till kyrkan. I år har jag fått den stora äran att hålla det så kallade högtidstalet. Jag tänker prata om att det råkar vara nästan på dagen 40 år sedan jag satt i samma kyrka och sjöng ”Den blomstertid..” när jag slutade 6:e klass. Och jag tänker prata om att mycket har ändrat sig under de här 40 åren och inte bara till det bättre och hur man kanske skulle kunna angripa problemen genom att se på världen lite mer enkelt och pragmatiskt. Ungefär som vi Björsäters-bor brukar göra.

18768520_1450431118328739_3375463206750397394_o

Annars har jag ägnat det mesta av helgen åt att redigera. Jag har gått igenom alla redaktör Åsas kommentarer och har bara ett par mer generella råd att fundera igenom och kanske göra något åt. När jag började hade jag ett manus på 118.000 ord och nu är jag nere på lite knappt 110.000 ord. Det innebär att den fjärde boken kommer att bli lite kortare än den tredje, faktiskt den kortaste hittills.

Men förtrösta icke. Tillåt mig att citera redaktör Åsa: ”Jag tycker att du har lyckats bygga upp en mycket bättre spänning och dramatik i den här (boken)”

Jag kan nog faktiskt hålla med. Jag har lyckats få till några riktiga dräparkapitel där tårar kommer att rinna, nävar knytas och ögonbryn åka både upp och ner. Så det är bara att bita ihop och hålla ut till september.

Jag önskar er alla en bra nationaldag. Vi har anledning att fira. Gör det!