Frågor och svar

Se där, en intervju med mig själv!

Var kommer du ifrån? Jag är uppvuxen på landet, på ett litet ställe som heter Lövenborg och det ligger ett par kilometer utanför byn Björsäter som i sin tur ligger två mil norr om Åtvidaberg. Till vardags håller jag den rätt grova Åtvidabergs-dialekten under kontroll men den kryper fram så fort jag är i närheten av Björsäter.

Var bor du? Jag bor i Stockholms-förorten Årsta.

Har du familj? Jag är sambo och från mitt tidigare äktenskap har jag två söner födda 2007 och 2009. I min nya familj ingår också två bonusbarn (även om bägge är vuxna) samt två katter som heter Luna och Ginny.

Vad har du för utbildning, är du historiker? Nej, jag har aldrig varken utbildat mig eller jobbat med historia professionellt. Efter grundskolan hemma i Björsäter och sedan Åtvidaberg gick jag naturvetenskaplig linje på det numera nedlagda St. Lars gymnasium i Linköping. Sedan utbildade jag mig till civilingenjör med inriktning mot radioteknik på Tekniska högskolan i Linköping.

Men varför skriver du då om historia? För att jag så länge jag kan minnas har haft ett passionerat intresse för historia. Varför det blev så vet jag inte, men det är ett beroende jag lärt mig leva med 🙂

Vad jobbar du med? Efter civilingenjörsutbildningen började jag på Saab i Linköping och pysslade framförallt med radiosystemet på JAS39 Gripen. Några år senare började jag på Försvarets Materielverk i Stockholm och fortsatte inom samma teknikområde. År 2000 hoppade jag av den militära anknytningen och började på Siemens AB där jag ansvarade för leveransen till Banverket av ett radiosystem för tågdriften. Från 2007 jobbade jag om projektledare för automations- och drivlösningar, främst med svensk basindustri bland kunderna. Sedan våren 2018 arbetar jag som projektledare på AFRY.

Hur kom det sig att du började skriva? Jag har alltid haft en kärlek till ord och språk, jag har haft lätt att skriva men det är inget jag ägnat mig åt till vardags. Jag är alltså inte  typen som måste skriva för att må bra. Sådana finns, har jag förstått.

Men kom igen, det där var väl inget svar? Okej då, det finns ett mycket exakt svar men det kräver lite bakgrund. När jag var sisådär 13-14 år upptäckte jag Hornblower-böckerna, en serie som utspelar sig i engelska flottan under Napoleon-krigen. Sedan fylldes livet av studier, arbete och en egendomlig föreställning att jag var tvungen att bara läsa så kallad god litteratur. Jag var nog runt 35 när jag under en semesterresa hittade en sliten Hornblower-bok på ett antikvariat i Ystad. Jag köpte den för en femma och så gick det som det gick. Jag blev tvungen att få tag på alla böckerna i serien. Några år senare, när jag ofta var på resa i USA, upptäckte jag den fantastiske Patrick O´Brian och hans sjökrigsserie. Jag har läst hela serien, ofta stående på tunnelbanan. Sen hittade jag Julian Stockwin som skriver en serie från samma tidsperiod om en ung man som tvångsvärvas till flottan och som där hittar sitt rätta element. Han blir en riktig sjöman och gör karriär. Den 17 juni 2006 satt jag och läste en av Stockwins böcker och slogs av en tanke: Om jag skulle flytta den här historien till Sverige, vad skulle det bli då? För ovanlighetens skull hade jag en anteckningsbok med mig och där, på en pub på Södermalm i Stockholm, skrev jag det som långt senare blev första kapitlet i Ett fjärran krig.

Så boken blev precis som du planerade, där på puben? Åh nej, långt därifrån. Från början hade jag bara en manlig hjälte men min hustru fick mig att inse att då skulle det bara ha blivit en lumparhistoria. Så det blev en syster som först i slutskedet blev en tvillingsyster. Storebror Anders har också fått en mycket mer framträdande roll, liksom att berättelsen allt mer har kommit att handla om starka kvinnor.

Har du gjort mycket research? Ja.

Men hallå? Ja, men jag svarade ju på frågan. Jodå, jag har naturligtvis gjort mycket research och inom en otrolig mängd skiftande ämnen. Att skriva skönlitterärt ger mig ändå en större frihet än att skriva populärvetenskapligt; jag kan ta ut svängarna bara jag gör det på ett trovärdigt sätt. Att jag måste ta reda på fakta är rätt uppenbart. Men det finns två andra sidor av research som man kanske inte tänker på. För det första att det ibland kan vara lika viktigt att ta reda på att det inte finns några fakta. Där det saknas fakta har jag större frihet. För det andra kan researchen ge mig fakta som jag inte visste att jag behövde, små oväntade guldkorn.

Nu blev jag nyfiken. Kan du ge exempel på något guldkorn? Kapitel 29 i Ett fjärran krig slutar med att 26 ryttare inte får plats på skeppen som ska ta dem ner till kriget. Detta är alldeles sant och helt klart för bra för att jag skulle kunnat hitta på det.

Hur jobbar du när du skriver? Jag arbetar i Scrivener, ett fantastiskt verktyg för författare. En bra sak med Scrivener är att det tillåter mig att arbeta som det passar, oavsett om man jobbar strukturerat eller inte. Jag är nog både strukturerad och improviserande när jag skriver.

Det där får du nog utveckla lite, jag fattar ingenting. Jag börjar med att tänka ut en grov plan för vad som ska hända med mina huvudpersoner. Detta lägger jag ut i ett lämpligt antal kapitel i form av små postit-lappar i programmet. Beroende på vilken exakt tidsperiod det handlar om så gör jag en första runda research och flyttar om kapitlen så att det passar i tiden. Det där behöver jag göra i flera varv innan alla bitar passar. Sen gör jag en finare research för varje kapitel, jag funderar också igenom lite mer vad som ska hända i varje kapitel. Min beskrivning för ett kapitel är dock väldigt kort, högst några få meningar. Sen börjar jag skriva och jag skriver för det mesta från kapitel 1 och rakt framåt. Rätt ofta blir det så att det enskilda kapitlet inte alls blir som jag tänkte mig men jag håller mig ändå inom ramen. Så man kan säga att jag är väldigt strukturerad i de stora dragen men impulsiv i det lilla.

Har du några intressen förutom skrivandet? Fotboll förstås, det ingår liksom i uppfostran när man kommer från Åtvidaberg. Jag gillar att resa och innan pojkarna kom dök jag en del i varma vatten. Annars är jag rätt blygsam i mina intressen; om jag kan kombinera en historisk utflykt med god mat är det aldrig fel.

Nu finns dina böcker även som ljudböcker? Ja, och de har blivit väldigt väl mottagna, fått fina recensioner och laddats ner eller streamats massor med gånger. Tyvärr gick inläsaren, Anne-Li Norberg, bort 2018 så den sista boken är inläst av My Holmsten.

Och nu finns det fem böcker? Det stämmer. Den första boken (Ett fjärran krig) kom 2013, tvåan (En skärva hopp) 2014. För trean behövde jag lite mer tid så den dröjde till 2016 (Ett bräckligt liv). Fjärde boken (En vilsen själ) kom 2017 och våren 2019 kom den avslutande delen (En ensam färd).

Så den femte boken blev alltså den sista? Ja, så blev det. Det fanns en period när jag tänkte att jag skulle skriva fler böcker men under arbetet med den femte boken insåg jag att jag faktiskt började tröttna på berättelsen. Eftersom jag har lyxen att inte behöva skriva för att försörja mig bestämde jag mig för att avsluta berättelsen med en femte bok.

Var det ett svårt beslut? Både ja och nej. Svårt eftersom Lövberga varit en del av mitt liv i sedan 2006. Lätt eftersom jag kände att det var bättre att sluta medan det fortfarande var roligt att skriva.

Låt mig återkomma till det. Har du någon gimmick med dina böcker, någon återkommande detalj att berätta om? Jag har alltid tyckt att kreativitet blir bäst när man ger den åtminstone några ramar att hålla sig inom. Ett sätt att sätta ramar är att bestämma vissa format för böckernas innehåll. Titeln på mina Lövberga-böcker har samma format, tre ord och det första ordet är bestämda artikeln ”En” eller ”Ett”. Böckerna har 30 kapitel eller väldigt nära (Ett fjärran krig har 32). Och bokens titel återfinns alltid någonstans inne i texten.

Förresten, jag gillar verkligen personerna i boken. Är det riktiga personer bakom människorna och namnen? De historiska personerna, som kungen och så vidare, har jag försökt göra min egen gestaltning av efter bästa förstånd. Alla befälen på Eriks regemente har historiskt korrekta namn men är i övrigt påhittade. Sockenprästen i Björsäter, herr Nikolaus, har funnits på riktigt fast jag har tagit mig rätt stora friheter med hans liv. För Erik hade jag en barndomsvän i tankarna när det gäller utseendet, namnet har jag lånat av en vän långt senare i livet. Jag har kunnat lugna en före detta kollega som heter Johan Olofsson att han inte på något sätt stått modell för skitstöveln med samma namn i boken.

Det finns nästan alltid ett frö från verkligheten till karaktärerna. Jag kan ha haft en verklig person i tankarna eller bara ett namn eller ett särdrag från någon jag sett på stan. Jag tror att det är ett bra råd till aspirerande författare, se dig omkring och fundera på hur du skulle kunna använda karaktärerna du ser omkring dig.

Finns det några namn du lånat från verkliga personer? Jadå. Av en märklig slump har alla påhittade nederländska karaktärer samma namn som personer som på ett eller annat sätt förekommit i Hollands fotbollslandslag genom historien. Jägaren Kalle fanns på riktigt och bodde i torpet Slanten, På gården Kinäs fanns en båtbyggare som hette Sven, han byggde ekan vi hade hemma i sjön när jag var barn. (För alla utsocknes, Kinäs uttals Tjinäs med betoning på sista stavelsen). Och ja, sjön i fråga har alltid kallats ”gölen” och inget annat. Mitt mest underliga namnlån i Ett fjärran krig är nog Magnus Hall, kaptenen på skeppet Elina. Den verklige Magnus Hall var en gång chef för skogsindustrikoncernen Holmen. Jag har jobbat en del med deras pappersbruk Braviken, kanske var det därför eller bara för att det råkade vara ett bra namn. Skeppet Elina i första boken har fått sitt namn efter en skrivbekant som provläste manuset och kom med värdefulla synpunkter.

Kul. Har du något mer att berätta om liknande saker? Jag har lekt med tanken att skriva en sorts bakom kulisserna-redovisning. Berättelsen är faktiskt smockfull med referenser till saker i min egen uppväxt och detaljer som hittills bara jag känner till. Men förmodligen skulle det inte vara särskilt roligt för så värst många.

Vad lyssnar du på för musik när du skriver? Ingen alls, det funkar inte för mig att skriva med musik i bakgrunden. Men det behöver inte vara tyst, jag skriver till exempel oftast väldigt bra ute på ett café. En annan sak som inte funkar ihop med skrivande är alkohol; för min del räcker det med ett mycket litet glas starköl, sen är det omöjligt att skriva.

Hur går det till rent praktiskt när du skriver? Ja, ingen musik som sagt. Till att börja med skriver jag allra bäst tidigt på morgonen. Av praktiska skäl började för ett par år sedan att gå upp klockan 5, åka till jobbet och sitta där och skriva en dryg timme innan jag ”stämplade in”. En effekt av den vanan är att jag har svårt att skriva mer än högst två timmar, sedan tappar jag fokus.

En timme om dagen kan man väl inte skriva en bok på? Jodå, det går jättebra. Men det krävs att jag verkligen är koncentrerad när jag skriver och det är jag. Den text jag producerar kräver förvånansvärt lite redigering.

Men jag har alltid hört att man ska skriva på och sedan skriva om i flera varv? Jo, jag vet men så funkar inte jag. Jag är väldigt noga med hur jag formulerar mig redan från början. Om det inte blir bra är det ingen idé för mig att skriva. För så kan det ju vara, ibland kommer inte orden och då gör jag något annat istället. Redigerar det jag redan skrivit, till exempel.

Du är ute och pratar en del, har jag förstått. Kan du berätta lite om det? Jag har faktiskt alltid varit lite av en teaterapa, jag tillhör den minoritet som verkligen tycker om att stå på scen och prata för en massa människor. Så jag försöker komma ut och prata så ofta livet i övrigt medger det. Dels för att jag tycker det är så vansinnigt roligt och dels för att det är ett bra sätt att marknadsföra berättelsen. Det är min förhoppning att folk går därifrån inte bara med en bok utan också med en upplevelse.

Vad pratar du om? Från början hade jag ett antal historiska ämnen med en noga repeterad kärna som jag förstås alltid avvek ifrån. Efter att ha uthärdat åtskilliga värdelösa Powerpoint-presentationer valde jag att med hjälp av en god vän göra ett antal pappersbilder på kartong som illustrationer. Men sen upptäckte jag att folk ville höra mer om mig, om skrivandet och om berättelsen så numera brukar det bli mer av det.

Jag hörde att du är hemma i Björsäter och pratar en gång per år? Ja, det är ett väldigt speciellt tillfälle och nästan det allra roligaste med skrivandet. Jag har varit hemma varje höst sedan första boken kom ut och där kan jag lägga ut texten på ett annat sätt. Hösten 2018 pratade jag faktiskt inte alls om skrivandet. Jag fick en fråga om jag kunde prata om lokal geografi och det gjorde jag med besked.

Hur menar du? Jo, lokal geografi brukar ofta betyda en oändlig massa fakta om torpställen, vem som bodde var och var släkt med vem. Jag lyfte blicken ett par snäpp  och använde exempel ur Björsäters geografi för att ge en föreläsning om om Sveriges utveckling från 1300-talet till modern tid. Och 2019 pratade jag om två favoritämnen, den mänskliga civilisationens utveckling och mongolerna.

Oj, det låter spännande. Men sen kom pandemin, eller hur? Ja, sen kom pandemin. Jag hann med ett föredrag i februari 2020 och sen var det stopp ända till nyligen, när jag gjorde ett ”gig” i Finspång. Vi får väl se om det blir något mer, böcker är trots allt färskvara.

Jobbar du med något nytt projekt? Jag har sagt, halvt på skämt och halvt på allvar, att skrivandet är egentligen inte så himla kul. Att vara författare däremot är jäkligt roligt. Tyvärr är ju det förra en förutsättning för det senare så jag kommer fortsätta skriva.

Så vad betyder det? Jag har två idéer som jag jobbat med av och till sen jag var klar med Lövberga. Den första är historisk men modern jämfört med tidigt 1600-tal. Den utspelar sig när kalla kriget var som kallast för svensk del, sommaren 1952, och det är egentligen en kärlekshistoria med kalla kriget och spioneri som bakgrund. Den här gången är jag mest i Linköping men Björsäter och ett modernt Lövberga är faktiskt med på ett hörn, fast den här gången i form av mitt riktiga barndomshem Lövenborg.

Det låter spännande. Vilken är den andra idén? Grunden är en aspekt på människans negativa påverkan på världen omkring oss, hur vi mer eller mindre medvetet förstör vår livsmiljö och hur vi drabbas när något till slut förstörs eller försvinner.

Det låter ju ännu mer spännande! Berätta mer, om du kan. Berättartekniken är väldigt lik hur jag jobbat med Lövberga, även om det är nutid. En tydlig struktur i upplägget, strikt kronologi och kapitlen växlar mellan en handfull karaktärer som sakta men säkert knyts ihop mot en sorts gemensam, kritisk massa.

Och när kan vi få ta del av de här berättelserna? Jag vet faktiskt inte. Grundproblemet är min egen motivation, jag har blivit allt mer tveksam till att lägga ner den tid som krävs och skriva för en marknad som verkar föredra berättelser som inte intresserar mig.

Hur menar du? Det verkar finnas en oändlig efterfrågan efter deckare, feel-good, spänning och märkligt nog även en och annan tegelsten till djuplodande pretentiöst berättande. En talande reaktion på min ”naturdystopi” som jag faktiskt fått från två väldigt olika förlag är att det helt riktigt har skrivits en bok med samma tema i grunden men med en helt annan berättelse. Alltså EN bok och den kom ut för mer än fem år sedan. Tänk om man skulle säga samma sak om ett deckarmanus: ”Det här påminner tyvärr en del om den där boken som kom ut för några år sen med en kriminalare som löser en serie mord, så vi tror inte…”

Ja, då får jag tacka. Jag hoppas jag får återkomma om jag kommer på fler frågor? Tack själv och självklart går det bra. Vi ses!