Men vad håller han på med?

…kanske du undrar? Det korta svaret är: redigerar.

Av diverse praktiska skäl fick manuset ligga till sig ett tag efter att jag fått tillbaka det från redaktör Åsa. Lite också för att jag behövde smälta en del synpunkter som att stryka ett och annat kapitel och skriva om slutet. Ni vet, sådana där åsikter som jag varit rätt förskonad från tidigare.

Efter lite smältande har jag kommit fram till att hon förstås hade rätt i det mesta. Lite kommer jag att spjärna emot, jag har ett par kapitel som hon vill stryka men som jag är väldigt förtjust i. Lite uppkäftig måste man få vara som författare, eller hur?

Så nu sitter jag här och tuggar mig igenom 278 A4-sidor med kommentarer. Jag har kommit drygt halvvägs och har hittills inte hittat någon sida utan noteringar. ”Bottenrekordet” är två kommentarer, det är vanligare med betydligt fler. Det här tråk-jobbet kommer jag att vara klar med till jul och på det nya året ska jag ta tag i de tyngre synpunkterna. På något sätt kommer jag att skriva om slutet, kanske får jag till och med släppa min idé om när och var slutet ska utspela sig, vi får se.

För att sammanfatta läget kan jag citera den allra första meningen i Åsas följebrev:

”Tack för en härlig läsupplevelse.”

Julen ska jag fira med sönerna. På annandagen ger vi oss på en gammal tradition och åker på kryssning, den här gången till Riga. Jag har inte varit där förut så det ska bli spännande. Ni kan vara lugna för att sönerna kommer att veta aningen mer än sina jämnåriga om Rigas historia när vi kommer hem. Så är det när man har en historiepappa.

Avslutningsvis en liten reflektion efter en kvällsutflykt i Stockholms undre värld (pendeltåget mellan Årstaberg och Solna). Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att prata om mitt jobb med andra än kollegor. En orsak är att under mina första dussinet år i arbetslivet sysslade jag med saker som var hemligstämplade, en annan orsak var insikten att det jag pysslade med förmodligen inte var särskilt intressant för så värst många andra. Den insikten tycker jag fler borde tillägna sig, om man säger så. Jösses i havet vad jobbigt det är att lyssna på en 27-åring som på högsta röstvolym i mobilen förkunnar något om att ”men jag sa att pengarna absolut borde tas ur marketing-budgeten”. Inte för att det är särskilt mycket roligare med 55-åringar som diskuterar nåt om ”sales drive” eller ”finance strategy”, naturligtvis på grav svengelska. Snälla mitt-i-livet-världserövrare, den trista sanningen är att företagshemligheterna ni står och basunerar ut i en fullsatt kupé är bedövande tråkiga. Dessutom kommer allt ni gjort under ert yrkesliv att vara bortglömt inom två veckor efter pensionen. Ett gott råd är att istället prata högt och ljudligt om ditt kärleksliv eller den där gången på Kos när du blev aspackad, somnade på stranden och vaknade med myggbetten från helvetet. Jag lovar, dina medmänniskor kommer se på dig på ett helt nytt sätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s