Jag slår nytt rekord!

Om man blir intervjuad i media, allra helst om man ska var med i någon tävling, så gäller det att komma ihåg följande obligatoriska uttalanden.

  • Jag tränar XX gånger i veckan (byt ut XX mot lämpligt antal som motsvarar din felaktiga självbild) och så sjunger jag i kör
  • Jag tycker om att umgås med vänner, god mat och att resa (ja, vem f-n tycker om att umgås med sina ovänner, äta äcklig mat och inte se något annat av världen?)
  • Jag gör vad jag kan för en hållbarare miljö. Jag källsorterar och köper ekologiskt om det finns. (Yada-yada…)
  • Och viktigast av allt: Jag är en tävlingsmänniska!

Men om man nu inte är en tävlingsmänniska då? Då får man låtsas, för tävlingsmänniska MÅSTE man vara.

Därför kan jag stolt meddela att lördagen den 16 september i år kommer jag att slå nytt personligt rekord. Då är jag nämligen inbjuden att komma och prata om mitt skrivande på de bohuslänska öarna Dyrön och Åstol som ligger alldeles söder om Tjörn. Och längre västerut än så har jag aldrig varit i Sverige!

Första gången jag var i Bohuslän var sommaren 1983 (det kan möjligen ha varit 1984). Gymnasiekompisen Anders och jag satte oss i en bil och åkte en sväng längs västkusten. Jag minns tydligt vilket intryck Bohuslän gjorde på mig, uppvuxen som jag är i de östgötska skogarna. De nakna klipporna, samhällena som trängt ihop sig där naturen medger och så havet som hela tiden finns där i bakgrunden. Det var mäktigt! (Kompisen Anders har jag inte träffat på alldeles för många år, men han har fått stå någon sorts modell för en av mina karaktärer)

För att det inte ska råda någon osäkerhet måste jag förstås redovisa mina rekord i de andra väderstrecken:

  • Längst österut: Luleå. Till skillnad från vad särskilt stockholmare tror så ligger Haparanda betydligt längre österut än Seglarhotellet på Sandhamn
  • Längst norrut: Riksgränsen. Fast jag skryter nog hellre om mina två ensamturer i Sarek. (För var ska man vandra om man aldrig ens varit i fjällen förut? Sarek förstås!)
  • Längst söderut: Smygehuk. För många år sedan var jag och mitt ex på tur i Skåne och tänkte oss att bo på vandrarhemmet i Smygehuk. De ordinarie sängplatserna var tyvärr slut så vi blev erbjudna att bo i en förfallen liten stuga som låg allra, allra längst ner mot vattnet. Jag är tveksam till att stugan står kvar, men en natt där var det värt för att ha sovit så långt söderut i Sverige som det gick om man ville ligga under tak.

Om ni har några andra geografiska frågor är det bara att höra av sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s